Läkareskort
Det här utvecklade sig till att bli en osannolik historia. Under resan norrut skrev jag mina bloggar ”Hur ska jag göra?” och ”Nu vet jag hur jag ska göra.” Hade lite vagt börjat fundera på hur det skulle bli att komma hem och … skulle jag då behöva åka tillbaka igen till regionhuvudstaden för undersökning? Jag satt i alla fall inaktiv på Centralen i Regionhuvudstaden och väntade på en buss som skulle ta mig hemöver. Jag får ta itu med det där sen, tänkte jag. Nu ska jag bara hem.
Då ringer telefonen och det är min allra som käraste urolog KÅ som undrar om jag inte ska upp på akuten redan nu. Hon råkade alltså läsa min blogg precis just nu. Hon ringde dit, till akuten alltså, och kollade med ögonläkaren och ringde tillbaka: - Jo då hon tjänstgör och hon tittar gärna på dina ögon. Jag kommer och hämtar dig.
Så kom det sig att jag fick läkareskort från Centralen till akuten. Efter en stund blev jag undersökt, fick bedövningsmedel och pupillvidgande medel och titta upp och ner och hit och dit, blås, puff, ljus och … ja. Trycket fint. Fläckarna och mönstren får jag leva och näthinnan är oskadd. Skönt.
Men så skulle jag ju hem. Frågade några sköterskor som inte visste, men fråga där borta. Där borta frågade jag och där satt en man som sa – Du kan åka med mig, jag bor i din stad. Jag väntar på avlösning, bara. Det tar en liten stund.
Det har nu gått flera stunder och han har kommit och förklarat att de väntar en ersättande läkare efter honom och att det tar ytterligare en stund. Den stunden pågår nu. I och med det vet jag att jag får läkareskort även från akuten.
Sanslöst. Komiskt. Flyt. Det här händer bara inte.
