Kontext

Varför kan inte jag leva ett alldeles vanligt enkelt liv där svart är svart och vitt är vitt och arbetsadagen är mellan åtta och fem? Nu befinner jag mig i ytterligare ett sjok av dilemman som ska balanseras på klokt sätt.

Jag är trött. Rejält trött. Förstår varför - jag reser ju ohemult mycket och jobbar hårt. Klart jag blir trött. Dessutom är det intressanta jobb jag har - de både piggar upp och tröttar. Jag tjänar hyfsat bra med pengar för tillfället och det behövs efter en tids svacka. Har häng på att kunna göra det länge. Något år eller så.

Men.

Detta myckna resande och omfattande upptagenhet med en uppdragsgivare gör ju att jag blir off för annat. Och jag driver faktiskt ett företag som bygger på inte bara mitt ledarskap utan också på mina uppdrag inom företaget så att andra kan vara med och lära. De uppdrag jag nu håller på med är inte av den karaktären att de låter sig generaliseras och läras ut. Jag hoppades på det, men nu är jag ytterst tveksam. Alltså borde jag för firmans skull inte alls ägna mig åt detta. I  alla fall inte i nån större omfattning. Och en större omfattning orkar jag ju inte med heller på grund av resorna.

Jag skulle kunna flytta. Det minskar slitet och jag är närmare den marknad som nu efterfrågar mig. Det skulle till och med vara lite roligt, men också sorgligt att lämna alla vänner där jag bor. Det har också sina konsekvenser för företaget. Att leda vårt företag är nog så krångligt med att bo 6 mil ifrån varndra. Att leda på distans med hela halva landet emellan oss är knepigt som bara den. Eller? I alla fall nu?

Hur jag än vänder och vrider på det hela så ser jag inte en klar lösning. Strategin på kort sikt gynnar inte strategin på lång sikt. Eller? Igen frågar jag mig - varför kan jag inte leva ett alldeles enkelt självklart liv med enkla svar? Trösten kan ligga i att jag har angenäma "problem".