Svär i kyrkan II
Tänk att grubblandet leder framåt. Nyss skrev jag om mina våndor att i en professionell blogg berätta om vad som lett till de tankemodeller och teorier etc som jag skriver om. Jag drabbades av eftertänksamhet och Jante-tvivel över att jag i flödande ordalag berättade om hur KIM-modellen blev som den blev. Jag skrev en personlig berättelse. Andra beskriver sina modeller och teorier på ett kliniskt rent sätt, som om de var oberoende av den som tänkt och skrivit. Det är de förebilder jag har.
Men. Jag har ju som tro att tillvaron vi upplever är socialt konstruerad, att min upplevelse är min och din upplevelse är din och att det egentligen inte finns en enda rätt bild av what ever. Dessutom menar jag att allt är sammanhangsberoende. Ledarskap är beroende av sitt sammanhang, både medarbetare och organisation. Individuell utveckling sker inte i vakuum utan är i allra högsta grad sammanhangsberoende, etc. Utifrån detta synsätt blir det orimligt att berätta om KIM-modellen utan att berätta om människan och händelserna bakom.
Jag fortsätter att svära i kyrkan. Den här gången tänker jag snarare lägga till berättelser om min väg till det jag skriver om än att ta bort. Och det får ske på KIMs hemsida, hur offentligt som helst. Mera personliga berättelser får det bli. Trots att man inte gör så, egentligen. Det teoretiskt vetenskapliga samfundet får hicka. Om de skulle läsa, men det gör de nog inte.
