I stormens öga

Den närmsta tiden har det kommit en del mycket värmande hälsningar och lyckönskningar till dotter-familjen och till mig. Stort tack till er. Det har gjort himla gott.

 

Trots att jag jobbat på annan ort envisas de fritt flygande tankarna att ideligen landa i det kommande kejsarsnittet och hur det kommer att bli sen. Hjärnan har gått på tomgång, tugg tugg, om och om igen. Hur det blir sen är ju det stora frågetecknet. Kroppen har känt en stigande oro.

 

Nåväl. Igår träffade jag dottern med pojkvän en stund på kvällen. Jag övernattade hos dem på väg hem. Passade på att fota magen.

 

Kanske det sista fotot jag kunde ta med magen i vädret. Idag, torsdag, ska de på en sista undersökning före snittet. Kanske blir datumet uppskjutet? Eller tidigarelagt? Troligt är att det ligger fast enligt tidigare plan.

 

De berättade om hur de har det just nu. Dels går de på lägenhetsvisningar och visar själva sin lägenhet för andra. Dels förbereder de sig inför den förlossning som närmar sig.

 

Dottern känner en rastlös oro inför dagens undersökning. Hon gestaltade det med att fäkta med armar och ben, som om hon satt som masken på en krok. – Det känns som lugnet före stormen, sa hon. Pojkvännen är förvirrad, ofokuserad och disträ. Båda drömmer tonvis av förvirrade drömmar. De skriver brev till personalen om hur de vill ha förlossningen och repeterar detaljerat steg för steg vad de ska göra på morgonen den 24.e och hur lång tid det får ta innan de ska vara på plats på KI kl 7.

 

De detaljstuderar denna morgons olika moment: Vakna till väckarklocka (hoppas de kunnat sova!), duscha och klä sig. Pojkvännen ska dessutom äta frukost och bre några extra mackor att ta med sig för säkerhets skull. Gå ut ur lägenheten med, den sedan länge packade, väskan och cykla iväg till KI. Anmäla sin ankomst och sen bara göra som de blir tillsagda. Säg att det kan ta högst en och en halv timme, inklusive diverse vims. Hur svårt kan det vara?

 

De reagerar på ett högst begripligt sätt. Deras stegrade oro gör mig lugn. Nåja. Lugnare. Kanske blir jag också lugnare av att faktiskt träffa dem, se dem vimsa omkring och skriva komihåglistor. Då är jag i stormens öga och där är det lugnt. Därifrån kan jag tänka på den 24.e som julafton.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0