Går bra – känns djävligt
Ännu en gång brottas jag med en av tillvarons alla paradoxer.
Nu har jag varit hemma i en hel knapp vecka innan jag åter tagit mig till Drottningstaden. När jag ser tillbaka på hemmaveckan ser jag inte riktigt vad jag gjort, men jag vet att det var skönt att vara hemma och jobba undan lite. I helgen har jag varit i E-tuna och träffat BUCarna, en liten naggande god nätverksgrupp som jag tillhör. Återkommer till dem strax.
I veckan har boken har fått sig en bearbetningsvända och närmar sig att vara tryckfärdig. Men det ska bara… en massa saker som ska läggas dit, justeras och fixas. Jag har skrivit en artikel som ska läggas ut på hemsidan. Jag har fixat med ekonomipapper och pratat med min revisor inför årsbokslut och framtid. Vi konstaterade att det går bra för rörelsen nu. Jag borde bilda AB för att inte förlora pengar. Snarast.
Huvudet kan resonera nyktert och klart om framtiden. Men kroppen är allt annat än just. Jag blir närmast rädd. Det är som om katastrofen väntar bakom nästa hörn. Så här bra kan det inte gå. Antingen så händer det inte över huvud taget, jag bara inbillar mig, eller så är det bara ytterst tillfälligt och tar förmodligen slut när som helst, med blixt och dunder. Å då står jag där med mitt AB som ytterligare en snara om halsen.
Om dessas mina reaktioner och min nuvarande tillvaro berättade jag för mina BUC-kompisar. Jag övade mig i att sakligt berätta om att det nu går bra, om det eventuella Aktiebolaget, att mina uppdrag är intressanta, att jag är hälsan själv, att det är spännande med boende i Drottningstaden etc. Ja, jag gjorde det bra, tycker jag själv.
Eftersom vi träffats i snart 10 år, så finns en del jämförelser att göra. Med enad röst konstaterade vi alla tre: - Det här är ditt mönster. Du har ett förhållande till tillvaron som en uppförsbacke och något svårt, det ska helt enkelt vara djävligt vilket är ditt normaltillstånd. Det får varken gå fort eller lätt. Men nu gör det det. Och det är du väl värd.
Efter en natt noterade jag mina egna reaktioner på det jag berättade. Det var som om något vidunder satte klorna i mig och sade åt mig att jag ljuger. Känslan var att jag berättat något förbjudet. Ganska obehagligt faktiskt. Detta delgav jag naturligtvis också mina vänner. Noterade det paradoxala i att det går bra, men känns för djävligt att berätta om det. Summa summarum – lite djävligt är det allt fortfarande. (Fniss).
