Kontext

I Drottningstaden är det frågan om snö-o-väder och slask-regn om vartannat blandat med mitt eget soliga humör. Detta hit-och-dit-väder kallas för femte årstiden, vårvinter.

Jag mår faktiskt väldigt bra. Flunsan och hostan har släppt sitt värsta grepp om mig och ryggontet (egenhändigt misstänkt men inte av läkare konstaterat revbensbrott) har antagit rimliga proportioner. Jobben är intressanta och roliga. Umgås med en del uppdragsdilemman som mår bra av diverse ventilerande och bollande. Det ingår i att göra jobbet intressant.

Jag finner mig vara i periferin kring några intressanta kundmöten i vårt gemensamma företag. Båda är resultat av offentlig upphandling. I måndags var ett gäng uppe i en av de nordligaste städerna i Mellanmjölkens land och idag är ett delvis annat gäng till Kungliga Huvudstaden att presentera sig. Jag håller tummarna och är idel öra att höra hur det gått. Men som sagt, jag är inte med. Det är en ny roll för mig och ett utvecklingsteg för oss. Det handlar bl a om succession – ett fenomen som är lätt att säga nåt om men inte alls lika enkelt att vara i.

När jag tänker närmare på saken så är jag inte i periferin. Jag är i stormens öga och där är det lugnt och fridfullt och i nära kontakt med stormens rörelser. Fast storm var väl att ta i. Undrar om succession med självklarhet handlar om att snabbt bli utslungad i periferin?

Det lär visa sig.

Hur som helst. Den femte årstiden pågår. Där ute utomhus. Kanske även som en metafor för mitt arbetsliv.