Kontext

Om jag karskar upp mig och tillåter mig att hellre fälla än fria vad gäller mina egna saker, så har jag det inte lika enkelt med ett antal kartonger efter min mamma.

Jag avskyr de där kartongerna. Jag blir ofri och vet varken ut eller in. De innehåller summeringen av den släktforskning och yrkesforskning hon gjorde under senare delen av sitt liv. Det var mycket betydelsefullt för henne. Hon tog hjälp att ordna upp sitt material något år innan hon dog. Det var en vän till mig som hjälpte henne. De satt i månader (känns det som) och gick igenom, lade i små kuvert, skrev utanpå vad det innehöll, lade i prydliga högar i prydliga lådor.

Meningen har varit att det här materialet skall vidare nånstans. Och jag vet inte riktigt vart.

Det mesta handlar om hennes föräldrar och deras liv i början på 1900-talet. Det är brevväxlingar till varandra innan de gifte sig och fick många barn, det är brevväxlingar med föräldrar syskon och vänner. Mängder med foton, både som glasplåtar men också fotoalbum och diabilder på foton. Några anteckningsböcker om menyer som herrskapsfolket åt där i början av seklet.

Min mamma gjorde också djupdykningar ner i sin egen mammas historia. Där fann hon mustiga berättelser om sociala skikt och hur det kunde vara att leva då. Även förr gjordes klassresor.

Som den om Johan Sahlin, t ex. Johan växte upp under mycket fattiga omständigheter i Stockholm på 1700-talet och han var musikalisk. En dag satt han, en fattig trashank, och spelade flöjt i rännstenen då ett fint ekipage passerade. Det var kungens bror. Det landade i att han adopterades av kungabrodern och ändade sina dagar som chef för militärmusikkåren i kunglig tjänst.

En annan släkting på mormödernet var uppburen guldsmed i Ryssland på 1800-talet (eller 1700, jag vet inte riktigt). Han var hovleverantör till ryske tsaren och levde ett burget liv där i Ryssland med sin familj. Men så bar det sig inte bättre än att hans bror i Sverige dog. Då var han tvungen att flytta hem, med hela sin familj, för att ta hand om änkan och barnen. Det var visst inte så lyckat. Han fick det rätt svårt hemma i Sverige.

En tredje historia handlar om en hyfsat nära släkting, bara några generationer bort, 1800-tal måste det vara. Han var en spillevink. Gift med barn i Stockholm. Drev en rörelse av något slag. Men så gick rörelsen omkull. Då stack han. Från alltihop. Från skulder och från fru och barn. Skandal i släkten. Katastrof för familjen. Men han försvann inte alldeles spårlöst. För efter honom finns en lång rad oäkta barn i norra Uppland, som han gjorde tillsammans med pigor i olika byar där, medan han så att säga sökte upp sin prästernliga bror. Min mamma har faktiskt träffat en oäkta avkomma efter denne släkting och det blev ett känslosamt möte. Till och med jag har träffat dem, de är fiskare och småbrukare i nordöstra Uppland, starka som björnar med händer som dasslock och de ser ut som Björnligan hela bunten.

Det här är sanna historier som min mamma forskat fram. Det skulle kunna roa vilken historieintresserad släkt som helst. Hon har berättat om dessa på band, det finns 10 kasettband om det här.

Det är en sak till. Jag har stamtavla. Släkten har en förening och vi har alla ett nummer. Jag är 2951. Siffrorna står för nummer i syskonskaran generation efter generation. Jag är alltså första ( och enda) barnet till min mor som är barn nummer 5 (av 10) efter sin far, som är barn nummer 9 osv. Det finns släktklenoder, en släktgrav och en hemsida. Föreningen gör ett fantastiskt jobb, arrangerar träffar och ger ut stipendier. Det lär också finnas ett ställe dit man kan skicka släktmaterial. Hur bra kan det vara, för en sån som mig, som vill bli av med materialet?

Naturligtvis finns en hake. Min mamma har fördjupat sig i fel släkt. Det är min morfar och hans anfäder som tillhör släktföreningens intresse. Inte min mormors släkt. Hon är ingift. Fel fel fel.

Så nu står jag här med en drös kartonger som jag varken vill eller kan behålla och förvalta, som det är mycket arbete bakom, som min mamma mödosamt samlat till eftervärlden. Jag bara kan inte hiva materialet heller, det vore hädelse gentemot mamma och till och med jag tycker att det är intressant material. Alltså, jag är fångad. Kan varken hiva eller behålla. Naturligtvis jagar jag släktingar som vet vilka andra släktingar som kan... etc. Men jag har hittills kammat noll.