Kontext

Har varit några dagar i Drottningstaden och åkte hemöver igår, fredag. Övernattade hos tvillingfamiljen i Kungliga Huvudstaden. När jag kom innanför dörrarna satt båda föräldrarna och matade de sina. Ungefär som när jag for. Gapflabb. Det tragikomiska är väl att det är ungefär med sanningen överensstämmande. Alltså. Det matar stup i ett. Dygnet runt. När jag kommer och när jag far. De tar sina utflykter. Till sjukvården på kontroller! Det resulterar i att de små, framför allt minstingen, ska ha tillskott av än det ena, än det andra. Det är vätskor av skilda slag, som hon inte är glad i att få i sig, och som ändå ska intas vid varje mål. Vitaminer, calcium, mm, mm. Det är en konst att lirka med henne, hon som inte är matvraket av de två.

Ändå har minstingen passerat tredubblingen av sin födelsevikt (sedan 24/8) och storingen är på god väg att göra detsamma.

Ååååå.

Det är så himla gott att minnas de där små liven, vevandes med armarna, simmande med blicken av mjölkdruckenhet, kraxande som måsar, pruttande och rapande och emellanåt kräkande upp den mödosamt intagna födan, le fåniga inåtvända leenden.... Ååååå. De är avstressande för en mormor som flackar som ett jehu, just nu.

Nu ska jag hem och skriva på papper om radhusförsäljningen (måndag), hålla öppet hus med hej-då-kaffe och hemma-hos-loppis (imorgon söndag) och så ska jag väl packa ännu någon kartong. på måndag åker jag söderöver igen. Det känns som om autopiloten är påkopplad. I det skenet kan man säga att små tvillingar har en dramatiskt reducerande stressnivå på mig.