Vemod, våndan och undran
Är hemma i Mellanmjölkens land en hel vecka. Packar. Våndas. Undrar vad jag ställt till med. Oroar mig för radhusförsäljningen och skapar plan B utifall radhuset inte blir sålt tillräckligt snabbt. Undrar vad jag ska ta med mig. Hur många påslakan och handdukar behöver jag? Hur många tomma pärmar? Vilka syprojekt tror jag på? Vilka kläder? Vilka verktyg? Känner igen tillståndet från andra tillfällen av drastisk förändring. Våndas först, går sen vidare utan att ångra. Kan rapportera att våndandet tar gigantiska proportioner, åtminstone om jag är själv med packandet och alla besluten, vilket jag i stort sett är.
Häromdagen var jag på sista blåskollen i min hittillsvarande regionhuvudstad. Det var 7 månader sen sist. Såg bra ut. Skall bekräftas av sköljvätskeprov. Min kära urolog och jag resonerade hit och dit. Finns liksom ingen anledning att vara kvar här. Blir överförd till Sahlgrenska. Känns konstigt. Hur blir det nu? Vemodigt att säga ett professionellt adjö till min urolog, som varit en av de viktigaste personerna i mitt liv de senaste åren.
Det pågår helt klart ett sorgearbete i mig. Avsked och sorg. Det är tungt. Och naturligt. I alla fall för mig. Men, det är klart, jag skulle önska mig ett gladare sinne nu när jag gör den förändring jag så länge önskat.
