Kontext

Ord är relativa, det har jag länge tyckt. De måste sättas i sin kontext för att bli begripliga.

 

Idag har jag kommit att ompröva begreppet Drop in. Jag trodde i min enfald att det bara var att komma, vänta en liten stund, typ några minuter, och sen var det min tur.

 

Dagens äventyr tål att bloggas om, om man har skrivklåda, vilket jag har, och dessutom anser att arbetsdagen är slut och att jag är lite slö för att göra annat.

 

Jag skulle ju vädra mina fordon, bilen och cykeln. Började med cykeln. Tänkte cykla till garaget, lämna cykeln medans jag tvättade bilen och for på drop-in-bil-provningen och sen skulle jag cykla till den cykelverkstad jag sett ut som min. På förmiddan skulle detta ske.

 

Jag gick ner till cykelförrådet, lite ofokuserat för jag vände tillbaka två gånger och skulle en sak ena gången och en annan sak andra gången. Men så står jag där framför cykelförrådsdörren och kan inte låsa upp. Provade alla nycklar. Fick anledning att gå tillbaka ännu en gång, leta bland allt vad nycklar jag har, men nej. Jag har ett vagt minne att det var en särskild nyckel, men minnet är som sagt vagt och jag bestämde mig för att cykeln fick stå kvar ett tag. Det är såna här gånger jag tänker att det här bara är en stillsam början på gaggihetens dimmiga resa. Herre Gud, hur ska det bli? Och vad är egentligen normalt?

 

Så gick jag till bilen, eller ja jag tog spårvagnen, och kände mig lite darrig på manschetten då jag öppnade bilen. Skulle jag hitta det där blå pappret som jag behöver för att kunna ställa på bilen? Skulle den över huvud taget starta? Skulle jag klara att tvätta bilen i en sån där hemsk muskedunderapparat utan att bli tvättad själv, och vaxad och skurad undertill?

 

Stora kompetenta jag var som Bambi på isen. Och det gick nästan inte att se ut genom rutan, så dammig var den. Blå pappret hittade jag ju med en gång, så det var lugnt. Starta bilen var svårare, men det gick det med. Men uj uj vad trögt det gick. Backade ut och körde ur garaget och kände hur ovan förare jag var. Hade liksom inte nån känsla för bilens mått längre.

 

Ner till macken. Var det inte nåt som knackade i motorn eller nån annan stans? Den har kanske bäckat ihop. torts allt. Måste jag till en bilmekaniker nu först? Nåväl, tvätta bilen kan inte skada. Eller?

 

Valde ett program som heter guld, med extra avfettning i början. Det kostade dryga 200 kr och jag fick en kod och såg till att ta noggranna instruktioner om hur jag skulle göra. Först köra in tills en lampa säger stopp, sen gå ut och knappa in koden. Det lät som om jag skulle klara det.

 

Det var ingen kö, så jag kunde köra in på en gång. Men hu vad konstigt det kändes. Hjulen satt liksom fast och var jag inte väldigt nära väggen på förarsidan? En man dök upp bakom mig. Han sa bara - Du måste backa ut och göra om det där. Det gjorde jag och körde som om jag var nybörjare. Nu blev jag riktigt skraj för mig själv. Jag hade verkligen inte nån vettig avståndsbedömning, varken på väg in i eller ut ur den där tvätten. Jag borde inte ha körkort helt enkelt. - Mamma, hur gör jag nu?

 

 

Jag körde in igen och var mycket noga med att ha avståndskoll till väggen och öppningen och nu gick det bättre. Knappa in koden gick också bra och sen satte den bara igång. Jag trodde att det skulle stängas slussar och dörrar och... men så var det inte. Jag luftade min oro för mannen som tilltalat mig. Att jag var ovan körare för tillfället, att bilen varit avställd och nu skulle få en tur till bilprovningen fram och åter, inget annat, att jag skulle drop-in-besiktiga bilen, att jag hörde knackande ljud och hur skulle jag hitta och vilket skulle jag göra först?

 

- Först besiktigar du bilen, så du får om det är för fel, och sen åtgärdar du felet sa han. Å så skönt, så måste det ju bli. Sen pratade vi om olika bilprovningar, han verkade kunna dem alla.

 

Något lättad satte jag mig i en nytvättade bil och läste på hur jag skulle köra ännu en gång. Det gick jättebra. Jag körde felfritt till Bilprovningen. Så var det dags för registrering. Glömde ta med registreringsskyltens nummer, så jag fick stå och blippa lite i telefonen för att hitta numret. Släppte en snubbe före mig, så han skulle slippa stå och bli irriterad på omständiga mig. Han var också drop-innare. På hans lapp stod att kötiden var ca 50 minuter.

 

- Uoops. 50 minuter. Så länge.

 

Så fick jag min lapp. Kötid 2 timmar och 45 minuter. Jag fick veta detta även som ett SMS-meddelande. Oj oj oj. Och jag som inte fick köra någon annan stans än till och från besiktningen. Jag är ju lite notoriskt laglydig, så jag satte mig till rätta. Om inte annat så borde stresspåslaget hinna minska på den tiden.

 

Jobbade lite, pratade lite i telefon, spelade lite WordFeud och ja, tiden gick. Efter drygt 3 timmar var det min tur och då var pulsen nere vid närmare noll av ren tristess.

 

Jag sa inget om att bilen var trögstartad och hade nåt knackande som jag inte visste vad det var. Han som kollade bilen sade att den var i prima skick och gick igenom utan anmärkning.

 

Noterade att jag blev glatt överraskad och att självförtroendet stärktes flera grader. Hem körde jag med både säkerhet och power. Hittade utan att ha läst på. Jag var hemma igen vid 16-tiden. Så kan det vara att drop-in-besiktiga bilen under förmiddagen. Nu är den också på-ställd, så nu är det bara att ge sig ut och träna.