Invigning
Igår spontanbjöd jag mig hem till G som köpte mitt radhus. Jag var i min gamla hemstad och hade en kväll ointecknad och undrade om vi skulle äta middag tillsammans alltmedan jag undrar hur det går med hennes flytt. Först svarade hon inte, men sen ringde hon och vi träffades på 68-an, som hon kallar sin nya bostad.
Det visade sig att hon premiärsovit på 68-an första natten och nu när vi satt och åt så premiäråt vid på matbordet i nyrenoverade vardagsrummet.
Hon kände det som att hon blev välsignad. Dels av hennes, sedan några år avlidne, man och dels av mig. Hon har alltid kallat honom för C-sson och jag blev följdriktigt H-sson. Ätandes köpepajer, drickandes vitt vin, ätandes ostar och fin-bröd, skålandes för nya 68-an blev hon alltså välsignad av både C-sson och H-sson. Efter en stunds letande hittade hon faktiskt vinöppnaren.
Himmel vad hon fått det fint. Hon har takat, väggat och golvat mest överallt. Mitt gamla sovrum har inkorporerats med vardagsrummet. Entredörren är ny och glaspartiet intill borttaget. Altandörren är bytt liksom flera fönster. Nya element, nya fiffiga ellösningar, vitt och fräscht. Hon har trollat och fått till stor effekt med små medel. Hon högade alla extrapriser och fiffigheter. Jag känner sån glädje över hennes glädje och jag är stolt över vad hon kan. Purung är hon inte, faktiskt några år äldre än mig.
Jag minns inte de banden vi knöt för länge sedan. T ex då jag var nyskild och satt hemma hos henne och vi grät tillsammans i flera kvällar. Eller då jag lyckades skaffa mig ett så bra boende trots att jag egentligen var fattig. Jag visste inte att hon förälskade sig i mitt radhus redan när jag flyttade in. Men jag minns att jag alltid haft himla kul i umgänget med henne och förundras över att vi, trots att vi bott så nära varandra, ändå inte umgåtts mer.
Men nu satt vi där och söp till och det kändes faktiskt stort att vara på plats just den kvällen då hon liksom flyttade in sig själv i huset. Och att vi, C-sson och H-sson var så nöjda med hennes initiativ och och hennes utomordentliga renoveringsverk.
Vi kom att prata om barn och barnbarn. Hon har två adopterade barn, båda för tidigt födda. Pojken fick ett omdöme från sjukhuset att han kunde vara skadad, men att det dröjer flera år, bortemot 4-årsåldern, innan man kan urskilja eventuella diagnoser. Hon har alltså erfarenhet av att leva med ett barn som kanske är skadat. Det är en situation liknande den som nu gäller för mina tvillingbarnbarn, särskild den minsta av de två. Och, ja, inte går det då att säga nånting om deras mått av skador nu, inte.
Frågan är hur mycket man ska tillåta sig att undra. Och om det går att låta bli. Det är en sån där tulipanaros. Helst ska man inte bry sig utan bara förvänta alldeles strålande normal utveckling, för att förväntan påverkar utgången. Å andra sidan må man ju vara undrande och observant för att eventuellt kunna hjälpa sitt barn (i mitt fall barnbarn) på bästa sätt.
G trodde att sonen var ett MBD-barn. Hans sätt att vara stämde precis på de beskrivningar hon läste, bla av Märta Tikkanen. Men någon sådan diagnos fick han aldrig och nu är han vuxen med egna barn och en alldeles som välartad pappa. Vad det blev av honom? Han är barnpsykiater idag och inte har han MBD heller.
