Tjo hopp
Det ena orosmolnet efter det andra skingras just nu och dessutom har jag blivit med en skrindan Drago. Livet är på topp.
Tvillingarnas ganska allvarliga tillstånd i samband med influensan har nått sin kulmen och de återhämtar sig. Men det innebar ett större antal telefonsamtal och besök hos olika vårdinrättningar. Minstingen var en hårsmån från att hamna i respirator när det var som sämst. Nu ska medicinera ett längre tag. Orosmolnet har i alla fall skingrats för den här gången.
Oron kring min egen hälsa fick ett abrupt slut häromdagen. Ooops, det var visst igår. Nu plötsligt är allt normalt. Ingen cancer, inga prover, ingen behandling. Solsken, typ. Bara att gå vidare i livet som om inget hänt. Men det hade jag tänkt sätta P för. Här ska nämligen firas.
Nu ska vi bara se till att Grynet ser dagens ljus på ett bra sätt för alla parter. Då är alla orosmolnen borta för den här gången.
Idag hämtade jag den där hopfällbara skrindan som jag raggat upp på nätet och som verkade finnas kvar bara i ett enda exemplar. Jag tog mig en tur med vagnen in i Nordstan och inhandlade 8 flaskor kvalitetsvin på systemet. Inga som helst problem med att bära flaskorna. Där gick jag, som den vithåriga tant jag är, med en röd kappa och en röd skrinda fylld med vinpavor. I kassan på systemet stod en kille som köpt flera kartonger öl. Han tittade med avund på min kärra. Och jag lät honom titta. Ordentligt. Sen seglade jag stolt iväg hemöver.
Firandet har börjat. Inte så att jag supit till. Men det liksom bubblar i mig. Vi är glada. Vi, kroppen, knoppen och anden. Riktigt riktigt glada, kryddat med en rejäl näve tacksamhet. Det känns som kolsyrat mineralvatten i kroppen.
I morgon ska jag ta min nya vagn och gå till min fina närbutik och inhandla gosaker till helgen. Jag får prominent BUC-besök och vi ska äta och dricka gott och ha det bara så himla bra. Det finns anledning att fira fler än mig. Så vi har det vi gör. Tjo hopp.
