Svensk sjukvård när den är som bäst

Idag tänker jag att det väl ändå är fantastiskt vilken fin vård vi har då det gäller. Jag är själv ett exempel på hur jag hanterats proffsigt, personligt och engagerat under lång tid.

 

Nu närmast tänker jag på mina tvillingbarnbarn. Det är framför allt lilla Hedda som fortfarande har särskild medicinsk hälsobevakning. Hör här.

 

Hon har en kardeolog (hjärtläkare), en lungläkare, en astmaläkare, en barnspecialistläkare, en BVC-läkare, och dom här läkarna har ett gäng sköterskor vid sin sida som också är engagerade. Dessutom en dietist, en sjukgymnast, en arbetsterapeut och en logoped. Vi fick det till närmare 20 personer som vet vem hon är och kontinuerligt följer hennes hälsoutveckling. Alla är justa och engagerade, några av dem är också personligt professionella. Föräldrarna har ett fasligt sjå med alla olika besök som ska göras. Dessutom bor de nära Karolinska, vilket underlättar. Självklart har de högkostnadsskydd.

 

Är inte detta helt fantastiskt? Det här må också få berättas i det offentliga rummet. När det gäller finns både resurser och professionalitet.  Det här är svensk sjukvård när den är som bäst.


Lyft x 2

I mörkret ser jag ljuset. Jag upplever lyft. Gånger två.

 

Lyft 1

I natt lyfte vi en gångbro. Jag var där av eget intresse, förklätt till att vara dokumenterare. E45-an stängdes av kl 22 igår kväll och då kunde arbetet börja på allvar. Temperaturen kröp flera grader under noll. Jag var iklädd varma kläder, hjälm, varselväst och för tillfället nyinköpta skor med stålhätta. Vi jobbade helgkväll och natt för att minimera allmänhetens olägenhet av avstängningen.

 

Pjäsen som skulle lyftas är en över 50 m lång gångbro, av stål och glas, vägandes 50-70 ton (hörde båda uppgifterna och jag vet inte vilken som är den rätta). Två kranar skulle klara lyftet. De behövde stadigt under sina fötter, provtrycka underlaget och baklasta för att inte tippa på näsan av lyftet. Det tog sin tid. Den ena stod på vägen, den andra vid sidan om.

 

Lyftet var ett skådespel. Trångt, så jag undrade hur det skulle sluta. Men kranföraren lotsade ekipaget skickligt mellan lyktstolpar, sina egna kranarmar och trapptornens känsliga väggar. Först stacks gångbron snett uppifrån in i ena trapptornets öppning och sen sänktes andra änden ner på plats vid andra trapptornet. Till sist knöts bron fast i båda ändarna.

 

 

Här får gångbron lämna backen från sin upplagsplats intill E45 i Bohus.

 

 

Gångbron på väg mot sitt ena fäste. Den kommer att skjutas in i hålet snett uppfirån för att kunna sänkas på plats i andra änden. Långsamt långsamt, cm för cm.

 

 

Gångbron kan skönjas, inifrån. Här riktas bron in i öppningen och nästas fast. Det är noga med millimetrarna.

 

Klockan 5 i natt var jag hemma. Det var gott att krypa ner under täcket, som jag av ren lättja inte bytt ut inför sommarsäsongen. Duntäcket gjorde gott, kan jag säga.

 


För den som undrar vad i fridens dar jag gör där, kan jag berätta att jag sitter med i projektgruppen som leder arbetena med att bygga några pendeltågstationer. Det är komplicerat och komplext med tre huvudmän och ett stort antal entreprenörer och underentreprenörer i samverkan, invid Göta älv, nära järnvägsspår och ombyggnad av E45, trångt och väl trafikerat. Projektet är en dei av en långt större mångmiljards infrastruktursatsning som vill öka kollektivtrafiken och underlätta för järnvägstransporter längs västra kusten. Min del i ledningsgruppen handlar om kommunikation och kvalitet. Det är otraditionellt att komplettera det tekniska kunnandet med mjukare kompetens som jag/vi står för, både organisatoriskt och komunikativt. Rysligt intressant tycker jag. Dessutom är jag lönsam, vilket tillfredställer egot.

 

Lyft 2

Vid 11-tiden blev jag väckt av svärdottern. Hon hade läst om det "avskyvärda" (förra bloggen). Alltså att jag inte kunde hitta mig en vårjacka. ;-)

 

Hon känner min ångestknut, som består av min välutvecklade ovilja att inhandla kläder till min väl tilltagna kroppshydda samtidigt som jag har både behov och är besvärlig i min smak.

 

Hon hade idéer. På internetsight för storväxta (hos Jytte) och på märken hon trodde skulle passa mig.

 

Dessutom har min "vän i Västerås" tipsat mig, vilket kan ses i kommentaren på förra bloggen.

 

Sammantaget - jag ser ljuset i tunneln. Egentligen skulle jag väl visa fina klädbilder på sånt jag tycker om och skaffar mig. Som de unga populära bloggarna gör. Men då kläder är ett sånt ångestladdat fält och mina huvudintressen ligger på helt annat håll, väljer jag att illustrera bloggen med det som fångar mitt intresse. Lyft. Brolyft.


Avskyvärt

Det där med att jag hottar upp mitt humör med handledningens hjälp kan jag behöva. Jag har nämligen utsatt mig för en prövning.

 

Den kan tyckas obegriplig för en som inte har inlevelseförmåga. Prövningen heter köpa vårkappa. Eller vårjacka. Till saken hör att jag avskyr att köpa kläder. Det blir inte bättre av att jag inte riktigt vet vad jag vill ha och var det finns. Jag vill ha en rymlig jacka eller capeliknande skapelse som är någorlunda vindtät, lätt och som tar just ingen plats i packningen. Framför allt ska jag rymmas i den.

 

Idag har jag vandrat gata upp och gata er, gått in i och ut ur butiker i närmare tre timmar. Fötterna brände och humöret dalade.  Ingenstans hittade jag nåt som var i närheten av vad jag ville ha. Och absolut inte i min storlek. Ett tag tänkte jag att det skulle vara typiskt om jag gått så länge och så skulle jackan/kappan dyka upp helt nära där jag bor. Jag var absolut öppen för möjligheten. Men nej. I stället fick jag veta att vårjackorna/kapporna inte görs större än storlek 42-44. I enstaka fall 46.

 

Nu undrar jag hur jag gör. Vet att det finns, eller fanns, särskilda klädkoncept för stora personer. Hur hittar jag dem? Har googlat lite på nätet, hittat ett och annat men inget som känns mitt i prick.

 

Nä, den här situationen suger. Jag kan verkligen behöva ha en hög grundnivå på mitt humör. Vilket jag har. För det här är avskyvärt.


Amazing

Ibland tycker jag att svenska språket är fattigt på nyanser. Kan ge otaliga exempel på vad jag menar. Här är ett.

 

Som rubrik vill jag ha ett ord som uttrycker min förvåning och förundran i kombination med att jag för imponerad. Jag finner inget bra svenskt ord. Så jag drar väl sta med det enegelska ordet AMAZING som täcker in vad jag menar.

 

Nå, vad är det då som är så imponerande. Jo, det är så här. Lördag morgon. Jag njuter av en stunds ledighet. Ligger i sängen och bloggar, spelar WordFeud, läser tidningen och slikt.

 

En tid har jag spelat WordFeud med en Amanda Ros, för mig helt obekant och hon kom in i mitt WF-liv genom att jag letade efter en ny "random" spelare, alltså slumpvis vald att bjudas in och hon accepterade. Hon ser hyfsat ung ut på den pyttelilla bilden och jag tänkte att hon nog var en ung kvinna på sisådär 20-30 år. Å så tänkte jag inte mer på det. Vi har spelat ett tag och nu var spelet på väg att ta slut.

 

Jag kom att tänka på att hon agerade ovanligt. Jag hade en duktig ledning och hon fortsatte att spela. De allra flesta ungdomarna ger upp efter ett par tre drag om motspelaren har övertaget. Men det gjorde inte Amanda. Jag valde att säga några ord på chatten till henne innan spelet var till ända. Följande konversation utspann sig.

 

 

Jag vet inte riktigt varför, men den här damen förvånar och imponerar. Det är inte att hon såg äldre ut än vad hon är. Det är inte hennes duglighet i WF (för det är hon). Nej, det är hennes raka enkla konversation till en 62-årig käring.

- Jag är 11 och ger inte upp.

 

Vi fortsatte konversationen

- Fortsätt så. I livet... (jag)

- Ok (hon)

 

Underbart, helt enkelt. Därav att jag letade efter ett bra ord som rubrik. Det fick bli Amazing.


Livets gungbräda

Med viss oregelbundenhet träffar jag en vän / psykoterapeut och får handledning, psykoterapi, coachning eller vad man nu väljer att kalla det. Jag har valt benämningen ledarhandledning. Jag träffar henne för att ha koll på mig själv här i Drottningstaden.

 

Jag litar nämligen inte riktigt på mig själv. Allt är så överväldigande nytt och osäkert och ovant och jag känner så få. Det finns risk för att jag hemfaller till självömkan och rädsla för vad jag ställt till med. Och det räcker så bra med det ovana som faktiskt är. Jag behöver inte gå in i en depressiv dimma också, som gör mig än mer osäker och rädd.

 

I handledningen fokuserar jag därför på det goda och kreativa och stimulerande i mitt tilltag. Hur frisk jag faktiskt är. Hur fantastiskt det är att vara granny.

 

- Och vet ni. Det funkar. Min blogg färgas nog av denna förtjusning. Det får läsaren stå ut med. Eller helt enkelt låta bli att läsa. För jag tänker fortsätta att låta mig stimuleras av allt det nya. Dessutom tycker jag att jag är kreativ då jag använder handledningen till att i huvudsak hålla mig på den stimulerade halvan av livets gungbräda.


Stormrik

Igår hängde jag på ett initiativ på FB, som jag inte känner bakgrunden till. Lite slarvigt läste jag om internationella dotterveckan, som vid närmare betraktande var nationella dotterveckan, och man skulle ha copy-pastat nåt om vackra döttrar, som jag sket i.

Det som roade mig var att skriva följande, här dock avpersonifierat.

 

Kontext
för 10 timmar sedanGöteborg, Västra Götaland-området

Det pratas om internationella dotterveckan.
Jag har en, hon är världsbäst i hela mitt universum. Älskade TL!!!!
Jag har en svärdotter också, så rik är jag. Hon tillhör också världsbästa klassen i mitt universum. Älskade CLH!!!
Sen har jag nyligen begåvats med två dotterdöttrar och en sondotter. De är underverk på ett multipelt vis i fler universa än mitt eget. Älskade Signe, Hedda och Tyra!!!
Överväldigande, när man tänker på det här viset.

Jag fick många kommentarer och gilla-markeringar, bl a om hur rik jag är. Ja, det är jag verkligen. Stormrik.


Njutbart

I helgen träffade jag nyaste goaste barnbarnet i staden vid stora sjön. Och hennes oändligt och ömsinta stolta föräldrar. Den damen har valt ett bra sammanhang att födas i. Det är bara kärlek, kärlek, kärlek, så långt ögat kan nå.

 

Det blir annorlunda att hålla i och snosa på ett barnbarn än att "bara" se på bild. Ordet bara har fått fnuffar, för det är alls inte att förringa med bilder. Det är toppen och dessa skulle jag inte vilja vara utan.

 

När jag blev skjutsad till järnvägsstationen för att åka norröver frågade svärdottern om hur jag upplevt kontakten med Tyra. Det är en sån där bra fråga och jag valde att tänka till lite innan jag svarade: det kändes djupt, viktigt och förpliktigande. Och allmänt njutbart.


Invigning

Igår spontanbjöd jag mig hem till G som köpte mitt radhus. Jag var i min gamla hemstad och hade en kväll ointecknad och undrade om vi skulle äta middag tillsammans alltmedan jag undrar hur det går med hennes flytt. Först svarade hon inte, men sen ringde hon och vi träffades på 68-an, som hon kallar sin nya bostad.

 

Det visade sig att hon premiärsovit på 68-an första natten och nu när vi satt och åt så premiäråt vid på matbordet i nyrenoverade vardagsrummet.

 

Hon kände det som att hon blev välsignad. Dels av hennes, sedan några år avlidne, man och dels av mig. Hon har alltid kallat honom för C-sson och jag blev följdriktigt H-sson. Ätandes köpepajer, drickandes vitt vin, ätandes ostar och fin-bröd, skålandes för nya 68-an blev hon alltså välsignad av både C-sson och H-sson. Efter en stunds letande hittade hon faktiskt vinöppnaren.

 

Himmel vad hon fått det fint. Hon har takat, väggat och golvat mest överallt. Mitt gamla sovrum har inkorporerats med vardagsrummet. Entredörren är ny och glaspartiet intill borttaget. Altandörren är bytt liksom flera fönster. Nya element, nya fiffiga ellösningar, vitt och fräscht. Hon har trollat och fått till stor effekt med små medel. Hon högade alla extrapriser och fiffigheter. Jag känner sån glädje över hennes glädje och jag är stolt över vad hon kan. Purung är hon inte, faktiskt några år äldre än mig.

 

Jag minns inte de banden vi knöt för länge sedan. T ex då jag var nyskild och satt hemma hos henne och vi grät tillsammans i flera kvällar. Eller då jag lyckades skaffa mig ett så bra boende trots att jag egentligen var fattig. Jag visste inte att hon förälskade sig i mitt radhus redan när jag flyttade in. Men jag minns att jag alltid haft himla kul i umgänget med henne och förundras över att vi, trots att vi bott så nära varandra, ändå inte umgåtts mer.

 

Men nu satt vi där och söp till och det kändes faktiskt stort att vara på plats just den kvällen då hon liksom flyttade in sig själv i huset. Och att vi, C-sson och H-sson var så nöjda med hennes initiativ och och hennes utomordentliga renoveringsverk.

 

Vi kom att prata om barn och barnbarn. Hon har två adopterade barn, båda för tidigt födda. Pojken fick ett omdöme från sjukhuset att han kunde vara skadad, men att det dröjer flera år, bortemot 4-årsåldern, innan man kan urskilja eventuella diagnoser. Hon har alltså erfarenhet av att leva med ett barn som kanske är skadat. Det är en situation liknande den som nu gäller för mina tvillingbarnbarn, särskild den minsta av de två. Och, ja, inte går det då att säga nånting om deras mått av skador nu, inte.

 

Frågan är hur mycket man ska tillåta sig att undra. Och om det går att låta bli. Det är en sån där tulipanaros. Helst ska man inte bry sig utan bara förvänta alldeles strålande normal utveckling, för att förväntan påverkar utgången. Å andra sidan må man ju vara undrande och observant för att eventuellt kunna hjälpa sitt barn (i mitt fall barnbarn) på bästa sätt.

 

G trodde att sonen var ett MBD-barn. Hans sätt att vara stämde precis på de beskrivningar hon läste, bla av Märta Tikkanen. Men någon sådan diagnos fick han aldrig och nu är han vuxen med egna barn och en alldeles som välartad pappa. Vad det blev av honom? Han är barnpsykiater idag och inte har han MBD heller.


Ny fluga - rena giftet

Häromdan blev jag av tvillingpappan/nästan-svärsonen tipsad  om ett nytt spel (app till mobilen) som jag skulle gilla.


- Fan ta dig LG. Det är ju värsta beroendegiftet för sån som mig som gillar att hålla i en penna och illustrera saker och ting. Hur kul som helst.

 

Vad det heter?

- Draw Something.

 

Man får tre ord att välja på och ett av dem ska illustreras. De representerar tre svårighetsgrader och du får fler poäng ju svårare ord du väljer. Sen ritar du efter bästa förmåga och har några färger och några spetstjocklekar till ditt förfogande. Klick, iväg. Mottagaren ser bilden växa fram, ser hur många bokstäver ordet har och har en hög med bokstäver att välja på (några fler än ordet i fråga). Han/hon gissar och gissar och får veta om det är fle eller rätt. Man kan gissa under pågående teckning eller efter att teckningen är klar.

T ex. Tvillingpappan ritade ett blått fält med vågor överst. Jag gissade på ordet fish innan han ens börjat rita fiskar.

 

Jag vet ännu inte riktigt vad det går ut på. Ska jag rita fort eller fint? Ska jag rita så att mottagaren verkligen kan gissa snabbt? Hur många omgångar har jag till mitt förfogande? Är det bara engelska ord vi använder? Spelar jag med folk över hela jordklotet? Ja, såna frågor har jag. Men skit samma. Det är himla kul redan utan att ha svar på dessa frågor.

 

WordFeud har fått en konkurrent, helt klart. Och jag sitter med funderingar om hur man skulle kunna utveckla spelet. Ska jag göra en egen app? Och hur gör man appar? Något att lära när pensionstillvaron närmar sig. Inte nu.


Medvind

Jag har fått ett omtänksamt kort från en kompis. Hon menar att jag förmedlar medvind, vilket hon illustrerar genom att hitta ett gammalt kort ur sina gömmor.

 

- Tack BF!

 

 

- Aha. Är det så här medvind känns?

- Närmast som skräckblandad förtjusning!


Irriterad är bara förnamnet

Allt är inte bara glädje och nöjdhet. Nej då. Jag är också en gnällspik. Det här irriterar mig så jag vill gnälla lite.

Under några få dagar härom nyssens fick jag flera likalydande mail. De var meddelanden om folk som läst min blogg. Det första var väl trevligt att få:

Hej, du har fått en kommentar på inlägget "Glaskroppsavlossning" (http://kontext.blogg.se/2010/may/glaskroppsavlossning.html)

Jag tycker att du har en skitfin sida! Har du ork så slå även ett öga på min :).

Information:

Alias/namn Hilda

E-postadress: [email protected]

URL: http://hemförsäkringidag.se


Nästa var väl kanske ännu trevligare:

Hej, du har fått en kommentar på inlägget "Sociala berättelser" (http://kontext.blogg.se/2010/july/sociala-berattelser.html)

Bra sida du har! Jag har kollat igenom några av dina andra blogginlägg och jag gillar vad jag ser :).

Information:

Alias/namn Rut

E-postadress: [email protected]

URL: http://hemförsäkringidag.se


Det tredje hade också en smickrande karaktär:

Hej, du har fått en kommentar på inlägget "Ta-bort-blåsan-lära, lektion 1" (http://kontext.blogg.se/2008/march/ta-bort-blasan-lara-lektion-1.html)

Jag vet inte riktigt hur jag hittade din sida, men jag är glad att jag gjorde det :). Prenumererar nu på din sida på BlogLovin'!

Information:

Alias/namn Elvira

E-postadress: [email protected]

URL: http://hemförsäkringidag.se


Men, hallå. Vad är det här? Samma URL-adress. Verkar vara ett försäkringsmäklande företag. Helt utan kontaktuppgifter. I alla fall hittar inte jag nån uppgift om vart jag ska vända mig.


Ibland är jag en handlingens kraftfulla kvinna. En sådan kraft drabbade mig och jag skickade ett mail till var och en av dessa damer för att tala om att jag inte uppskattade den här smygreklamen. Klick och iväg med mailen. Pling, mailen kom i retur med likalydande meddelanden.


This message was created automatically by mail delivery software.

A message that you sent could not be delivered to one or more of its recipients. This is a permanent error. The following address(es) failed:

[email protected]

SMTP error from remote mail server after RCPT TO:<[email protected]>:

host mx1.hotmail.com [65.55.92.184]: 550 Requested action not taken:

mailbox unavailable

 

Sånt här gör mig bara ilsken. Irriterad är bara förnamnet. Ge fan i min blogg för smygreklam utan vettig avsändare. Företaget som ligger bakom har jag dömt ut för länge sen.


Mera!

Väl kommen till Drottningstaden har jag dykt in i upptagenhetsbubblan.

 

Årstämman i bostadsrättsföreningen var intressant på många sätt. Tyckte att tonläget var lite petigt besser-wosser-aktigt och jag fick veta att det varit mycket värre förr. Det kunde vara krig mellan gamla och nya styrelsen och allt gick ut på att misskreditera och kritisera. Men nu är det mycket bättre. Oj, hjälp, jag vill absolut medverka till ett gott klimat mellan oss som bor och de som tar på sig styrelseuppdrag och sköter om fastigheten åt oss. Efter en snabbt avklarad stämma blev det mingel med vin, öl och snittar.

 

Då fick jag några nya vänner. Ovanpå mig, två trappor upp, bor en egyptier som bott i Sverige sedan 60-talet. Han är utbildad journalist i Tyskland men stressades att flytta till Sverige. Här gjorde han karriär som squash-seplare (!) på elitnivå, studerade samhällsämnen till en fil kand, blev arbetslös, men kom att ägna sig åt kunskaps- och kontaktförmedling mellan Sverige och Egypten. Den arabiska våren verkar ha börjat redan då och svenska företag behövde lära sig umgängeskoderna. Han hade mycket att göra men summerade tiden med att han mest bara blev utarbetad och lurad. Jag tror det fanns ett äktenskap som också gick i kras vid den tiden. Hur det var så hamnade han här som en av de första boendena och här har han bott sedan 1989.

 

Det är en sån där person som väcker min nyfikenhet. Vilket levnadsöde. Mera! Och det fanns flera. Jag får ta dem, allt eftersom. Men gnällspikarna lämnar jag därhän.


Karaktärsdrag

Därefter bar det av till Kungliga huvudstaden och ännu några dygns gnussande med tvillingar. Jag är ivrig att upptäcka omvärlden med dem. Tog en promenad i gallerian med de för stunden gnälliga tvilligarna sittande upp så de kunde se och ta in intryck. Klädaffär... jo, då det dög. Ögonen var stora. Blingblingaffär... Jo då, det dög det med. Smycken i glittrigt glada färger och former... Inget gnäll alls.

 

Vandrade bortöver och upptäckte Solna Stadsbibliotek. Det är en oas för småbarnsföräldrar. Där fanns inte bara ett utrymme för barn. Där fanns många. Utklädningsvrå, klätterrum, leka-sjörövare-rum, filmvisningslokal, ligga och tänka-rum etc etc. Dessutom har de en barnkulturverksamhet som tarvade ett helt häfte för att berätta om vårens verksamhet. Wow.

- Baby-sång på tisdagar, kan det vara nåt?

 

När jag kom i extas började tvillingarna krokna. Inte på det där gnälliga viset, men, ja, den ena efter den andra la diskret igen ögonlocken för en stunds studium av lockens insida.

- Mesar! Har ni ingen kapacitet? Jag ringde efter pappan så att jag kunde brista ut i förtjusning över mitt fynd och luncha på ett av alla trevliga matställen som fanns alldeles nära. På hemvägen tittade vi med uppvaknade tvillingar, på en lekhörna med akvarier. Hedda hade ögon för fiskarna medan Signe hade ögon för människorna som tittade på fiskar. Karaktärsdrag i vardande?

 

Det påminner mig om en händelse dagen innan. Vi var och grattade tvillingarnas farmors mor, som fyllde 74. Där var fullt med folk och bl a var Emil där. Emil är 3 å ett halvt och kusin till tvillingarnas pappa. Emil hade en ryggsäck full med plastdjur. Kamel, häst, ko, gris, elefant, zebra, gorilla... och många fler. Inför publik plockade han upp djur efter djur och visade stolt upp. Signe satt mitt emot och stirrade så ögonen höll på att hoppa ur. Men inte heller nu var det djuren som var hennes fokus. Nej, det var Emil. Hon skrattade, dreglade, suckade, log och larvade sig så man nästan kunde se hur lilla hjärtat dunkade där inne i hennes babykropp.

 

- Så fjompig hon var! En första förälskelse, månne? Vid 6 månaders ålder! Är det möjligt?


Lysande tider!

Jag är kommen hem till Drottningstaden och har direkt dykt in i upptagenhet.

 

Jag fullbordade min vistelse norröver med en stunds prat med min revisor och en stunds chefshandledning.

 

Revisorspratet kan jag återge. Men absolut inte handledningspratet. Det vore oetiskt.

 

Tongångarna hos revisorn hade kvalitéer som jag då aldrig varit med om förr. Vi samtalde om mina båda företag, den enskilda firman som jag håller på att avveckla och aktiebolaget som jag vecklar på. Man kan säga att jag bedrivit fjolårets verksamhet i enskilda firman under våren och i aktiebolaget under hösten. Båda företagens resultat låg i nivå med vad jag normalt brukar omsätta under ett år i ett företag. Resultatet var alltså, med mina mått mätt, lysande. Väldigt trevligt. Dessutom har jag betalat in för mycket skatt så jag anmodades be om tidig återbetalning. Och vad ville jag göra med vinsresultatet i aktiebolaget?

 

Jag lät det bara stå kvar. För jag kan inte riktigt tro att det här är på riktigt. Jag är fylld av tvivel och mullrande tankar om att det nog kan gå åt helvete fortare än kvickt. Jag har varit med så länge, så jag har erfarenheter att vila på. Framgång kan snabbt byta ansikte.

 

Men just nu är det faktiskt lysande tider.


Händelserik händelselöshet

Jag är på resande fot sedan en tid. Tycker inte att det hänt så särskilt mycket värt att skriva om. Men när jag skärskådar den senaste veckan och sätter rubriker på de olika delupplevelserna, så blir det ju värsta svallerpressrubrikerna. Åtminstone om man är lite lagd åt det dramatiska, åt att skildra stormarna i ett vattenglas. Vad sägs om ” Pu! Babybubbla, akututryckning, skilsmässa, återtåg och smärtsam längtan” på bara en vecka?

 

Jag har haft fullt upp med folk dagarna i ända. Som den kvällströtta människa jag är blir det inte mycket skrivet i bloggen, för jag somnar på väg till kudden. Som den morgonpigga människa jag är blir det inte skrivet heller, får då är det full huggning med andra.

 

Pu

I slutet av förra veckan var det spurt på anbudsskrivande och med ett pu lämnade vi in dagen före sista inlämningsdag. Vi tror inte att vi får uppdraget, men valde att lägga i alla fall för att få en prövning på hur de ser på vår vetenskapliga grund. Håller den enda forskningen vi har för att komma igenom deras kravfilter på evidensbaserade program? Skulle inte tro det, men det vore bra att veta.

 

Babybubbla

I helgen var jag hos tvillingarna. Det är som att gå in i en alldeles egen värld frikopplad från den yttre världen. In i den bubblan kom några sms från föräldrarna till mitt nyfödda barnbarn. Bilder och kommentarer om hur den lilla prinsessan håller mamman vaken HELA nätterna. Snacka om babybubbla. Där är gott att vara. Ett tag. Ofta.

 

Akututryckning

Så bar det iväg norröver för att delta i en workshop om systemiskt organisationsarbete och en 2-dagars nätverksträff plus ytterligare några jobbrelaterade händelser. För workshopen hade vi engagerat en partner från staden där jag numera bor. Kort före får vi veta att han akut lagts in på Sahlgrenska, alldeles gul. Där är han kvar och utreds nu av leverexperter och vi håller alla tummarna. Vi valde att inte ställa in utan löste situationen gentemot de anmälda deltagarna med att själva gå in och genomföra workshopen. Med den äran, om jag får säga det själv. Det blev en snabb förberedelse där min del var att föreläsa (faktiskt) om Appreciative Inquiry.

 

Skilsmässa

Efter två dagars gonigt nätverkande fortsatte jag norröver till staden där jag bodde helt nyss. Kom hit igår. Märker att jag håller på att göra slut. När jag vandrade till min kompis som jag övernattat hos, såg jag på de välbekanta husen och gatorna med en distanserad, närmast avståndstagande hållning. Fångade mig i den hållningen och tänkte att så må det ju bli. Har man flyttat så har man. Då är det relevant att skilja sig, att göra slut med sitt tidigare boende. Förlåt Härnta, men jag gör slut nu. Däremot gör jag inte slut med mina vänner. Tvärt om, de är mer välkomna i mitt liv än någonsin.

 

Återtåg

Om någon timme går jag till min revisor, skriver på årsbokslut och hämtar ekonomipapper. Därefter påbörjas återtåget till den stad jag numera bebor. Jag-ska-bara, först. En chefshandledning i regionhuvudstaden och ännu ett flera dagars tvillingfamilj-besök innan jag på söndag återvänder HEM för att bl a gå på mitt livs första årsmöte i bostadsföreningen. Det ska bli intressant.

 

Smärtsam längtan

Nästa helg, först, bär det av till nyfödda Tyra och hennes familj. Det längtar jag till så det nästan gör ont.

 

Därmed har jag beskrivit senaste veckans upplevelser, som när de får ord på sig tycks både händelserika och dramatiska, men som när jag sitter här och känner i min kropp, så känns de alldeles alldagliga. Inget särskilt alls, det är lugnt.  Kort sagt – det händelselösa är händelserikt, och vise versa. Det beror bara på hur man ser på saken.


Jag är bliven farmor

Det skedde det som vi i närmsta familjekretsen visste skulle ske den 6 mars. Grynet skulle få se dagens ljus med hjälp av ett planerat snitt.

 

Det är lite speciellt att veta när det ska ske. Så har det råkat bli för alla mina tre barnbarn, att vi vetat när. Kvalitéen på väntan är en annan än den att ha beredskap för att det kan bli vilken dag som helst, vilken vecka som helst. Den är ihopsamlande, upptrappande och riktad, på nåt vis.

 

Jag kunde bara inte låta bli att följa med i tanken redan kvällen innan. Tänkte på hur orolig sömn föräldrarna förmodligen kommer att ha sista natten före. Särskilt som sömnen inte varit den bästa nätterna dessförinnan. Jag låg där och tänkte på deras oroliga nattsömn så att min nattsömn blev orolig, den med. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade den natten. Sen var jag med dem i tanken när de packade ihop sina sista grejer - det mesta var ju packat och klart sedan länge - och jag var med dem i bilen till sjukhuset också. I tanken alltså.

 

Därefter hade jag ett sjå. Jo, jag kunde klä mamman i sjukhus-operationskläder, det kunde jag. Men jag såg inte för mitt inre var sonen var och om de blev omhändertagna på en gång eller om något akut fick gå före. Lite disträ försökte jag samla ihop mig till något som i bästa fall skulle kunna kallas jobb. Mina kollegor blev naturligtvis informerade om vad som pågick, att jag just nu håller på att bli farmor. Men, ja, de är karlar i byggsvängen. De sa bara jaha och så jobbade dom vidare. Lika så bra, tänker jag nu så här efteråt. Det blev faktiskt lite jobbat.

 

Under lunchen kröp det i mig. Mindes hur det var förra gången när tvillingarna föddes. Då dröjde det till sen eftermiddag innan vi fick nåt livstecken. Det kändes som eoner att behöva vänta så länge en gång till. Men man vet ju aldrig. Jag hade varit storsint och sagt åt sonen att se till sig och sin familj i första hand och att först i andra hand meddela omvärlden. Denna godhetens rekommendation förbannade jag nu där jag satt med mina karlakarlar och åt lunch.

 

Plågan blev faktisk relativt kortvarig. Sonen ringde när lunchen gick mot sitt slut.

 

Tyra föddes 10.30, är 52 cm lång och 3,8 kg tung. Allt hade gått bra, bara lite krångel med ryggbedövningen, och nu så.... ja, han var LYCKLIG.

 

Den mängden information var tillräcklig för stunden. Den karamellen dög gott att suga på i flera timmar. Sen började det komma bilder från mamman.

 

Jag säger bara det att

- Åååååå

 

Så kom det sig att jag blev farmor den 6 mars kl 10.30 till en liten Tyra, som själv eller tillsammans med sina tvillingkusiner Signe och Hedda ska få åka skrindan Drago till Trädgårdsföreningen och leka, upptäcka och filosofera.


BUC-igt

Mina goda vänner från senaste studietiden, BUCarna, var hos mig i helgen. Om det kan jag säga att det var gott, helande och härligt på de flesta tänkbara sätt. U och C sov i den ena övernattnignslägenheten. I övrigt umgicks vi på vårt invant intensiva sätt och som bygger på de behov vi har för stunden.

 

(B)UCar i Palmhus.

 

Vi tog en stadspromenad och hamnade på Palmhusets orkidéutställning i Trädgårdsföreningen. Den lilla parken är som ett yttre vardagsrum för mig, så nära bor jag.

 

Jag kan lasta min skrinda med barnbarn och gå till Trädgårdsföreningen och filosofera och leka och upptäcka. Den tanken piggar upp. Särskilt som alla komponenterna verkar falla på plats - flera barnbarn, en skrinda och en park nära min bostad. Ytterligare några orkidéer får illustrera denna förträffliga tanke.

 


Dragon är min

Nu har det hänt en hel del i min privata ankdamm. Lite snurrig är jag allt.

 

Jag är bliven farmor, jag är helt frisk, mina nyligen sjuka tvillingbarnbarn har blivit friska, jag har haft gonigt helgbesök och jag har blivit med en efterlängtad skrinda vid namn Drago. Därmed är mina privata orosmoln helt skingrade för den här gången. Det är stort.

 

Nu berättar jag i kronologisk ordning, för att inte bli ännu snurrigare.

 

Let me proudly present - Skrindan Drago.

 

Den hittade jag på nätet. En gårdsloppisförsäljare i Grythyttan hade ett ex kvar av den, i produktion, utgångna modellen. Han kom med den personligen till min stad och vi utbytte några hastiga ord. Jag berättade att jag skulle använda skrindan till att dra böcker i. Det visade sig att han är läromedelsförfattare med internationell inriktning.

- Visst är du med i läromedelsförfattarföreningen?

- Nej, vad är det för nåt?

 

Å så bestämde vi att vi skulle träffas nån gång. Det verkar bli om några veckor, när vi båda gjort det där som står närmast för dörren. Båda skulle resa hit-och-dit ett tag.

 

Det här skedde precis i anslutning till att jag fick alla mina positiva hälsobesked. Jag har varken bröst-, livmodertapp- eller livmodercancer. Om man betänker alternativen, vilket jag gjort, så är detta både stort och glädjande.

 

Jag bestämde mig för att fira. Tog min skrinda och gick raka vägen till Systemet - har jag visst skrivit om, känns det som. Unga starka killar kastade trånande blickar på min Drago. Dan därpå bunkrade jag upp med gosaker från affären.

 

 

Jag bad faktiskt expediten om hjälp att fota mig. Hon hade gjort ett storverk med att hjälpa mig genom den där kassan där man kör igenom sina varor själv. Det var en mardrömslik historia som tog låååång tid. Himmel vad mycket som kan gå fel, när tingen är på den sidan. Jag avstår från att skildra detta i detalj. Det skulle bli en lång blogg i serien Konsten att leva med mig själv. Hon, expediten, fick springa benen av sig.

 

Jag bunkrade i alla fall upp inför prominent helgbesök. Det här hade jag behövt gå flera varv till affären för att orka få hem, om jag inte haft en så fiffig skrinda. I den finns 8-10 fulla kassar med mat och dryck.


Tjo hopp

Det ena orosmolnet efter det andra skingras just nu och dessutom har jag blivit med en skrindan Drago. Livet är på topp.

 

Tvillingarnas ganska allvarliga tillstånd i samband med influensan har nått sin kulmen och de återhämtar sig. Men det innebar ett större antal telefonsamtal och besök hos olika vårdinrättningar. Minstingen var en hårsmån från att hamna i respirator när det var som sämst. Nu ska medicinera ett längre tag. Orosmolnet har i alla fall skingrats för den här gången.

 

Oron kring min egen hälsa fick ett abrupt slut häromdagen. Ooops, det var visst igår. Nu plötsligt är allt normalt. Ingen cancer, inga prover, ingen behandling. Solsken, typ. Bara att gå vidare i livet som om inget hänt. Men det hade jag tänkt sätta P för. Här ska nämligen firas.

 

Nu ska vi bara se till att Grynet ser dagens ljus på ett bra sätt för alla parter. Då är alla orosmolnen borta för den här gången.

 

Idag hämtade jag den där hopfällbara skrindan som jag raggat upp på nätet och som verkade finnas kvar bara i ett enda exemplar. Jag tog mig en tur med vagnen in i Nordstan och inhandlade 8 flaskor kvalitetsvin på systemet. Inga som helst problem med att bära flaskorna. Där gick jag, som den vithåriga tant jag är, med en röd kappa och en röd skrinda fylld med vinpavor. I kassan på systemet stod en kille som köpt flera kartonger öl. Han tittade med avund på min kärra. Och jag lät honom titta. Ordentligt. Sen seglade jag stolt iväg hemöver.

 

Firandet har börjat. Inte så att jag supit till. Men det liksom bubblar i mig. Vi är glada. Vi, kroppen, knoppen och anden. Riktigt riktigt glada, kryddat med en rejäl näve tacksamhet. Det känns som kolsyrat mineralvatten i kroppen.

 

I morgon ska jag ta min nya vagn och gå till min fina närbutik och inhandla gosaker till helgen. Jag får prominent BUC-besök och vi ska äta och dricka gott och ha det bara så himla bra. Det finns anledning att fira fler än mig. Så vi har det vi gör. Tjo hopp.


Fått besked

I all korthet.

 

Jag har fått veta resultatet av provet som togs häromsistens.

Inga cellförändringar. Ingen cancer. Härnäst händer ingenting. Jag är färdigbehandlad och färdigkollad. Om jag har fortsatta problem får jag höra av mig.

 

Nu ska jag väl kunna sova lite lugnare på natten?

 

Att vara i cancerutredning innebär att slungas så här mellan reellt cancerhot och normalitet. Ska fan hänga med i svängarna. Det är som om huvudet fattat galoppen men känslorna sitter kvar i startblocken. Just nu känner jag mig mest bara ledsen och trött. Glädjen får komma när den behagar. Eller - ledsenheten är väl en sorts rörd tacksamhet, förklädd till vemodiga tårar.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0