Kontext

Jag är som vanligt DUKTIG. Jag jobbar som en ardennerhäst med att förstå och accepterra min dödliga sjukdom. Jag är så duktig så jag till och med tycker att den är intressant ur både individ- och samhällsperspektiv. Återkommer till samhällsperspektivet senare.

Jag jobbar med det jag kan påverka, min förståelse, mitt tänkande och mitt leverne. Jag läser avancerad urologisk litteratur, det färskaste av de främsta. Jag tänker frisk-tankar. Jag unnar mig goa upplevesler. I går kväll bevistade jag en kompis´ skivsläpp på Sambokhuset i vår stad. Dotter T uppträdde med bejublad dansimprovisation och jag lät mig förtjusas. Övernattade hos kompisar B & CE, för säkerhets skull. (Dotter T drog iväg till Urkult. ) De där nattsvarta tumörtankarna från kvällen innan uteblev. Jag är så duktig så jag på rekordkort tid tuggat i mig att jag är dödssjuk.

Eller? Vänta nu. Min kollega G har hjälpt mig med en distinktion. Jag är inte alls dödssjuk. Jag är faktiskt fullt frisk. Men jag har en sjukdom som jag kan dö av. Jag behöver acceptera och leva med sjukdomen, men inte identifiera mig med den. Den är inte jag, den är min följeslagare en tid. För mig är det här inte helt enkelt. Trixigt är det.