Kontext

Det händer nåt i och runt mig som är diffust och som jag verkligen inte så lätt får fatt på, och som därför förtjänar några grubblande rader. Kanske är det just det diffusa, som förtjänar sina grubblor. Annars vore de inte grubblor utan bara konstateranden. Och jag skriver inte min blogg för att rapportera och leverera färdiga svar. Jag bloggar för att lära mig själv något om mitt liv i den här världen.

Igår åkte hela patrasket av mina två barn med respektive och jag själv till mågämnets mamma med ny man för att julpyssla. Bilen var fylld till brädden av pyssel- och sovmaterial. Entusiasmen för julpyssel var hög.

I bilen ringde journalisten MH. Det är henne jag bloggat om under rubriken "Huka er". Hon hade just läst min blogg "Tung lättnad" om de glada beskeden och ville bara hjärtligt gratulera mig och önska god jul. Så långt är det här inge konstigt och det utgör en bakgrund till det diffusa.

Hon sade bl a att det var länge sedan hon känt sig så engagerad och motiverad för sitt jobb och att hon var så glad över att ha fått lära känna mig. Jag är helt övertygad om att hon verkligen menar det hon sa.

Något liknande hände på friskhuset när min urolog KÅ kom och småpratade vid sängkanten en morgon. Hon berättade att det nu händer saker med henne som hon inte har riktig koll på. Hon har blivit så engagerad och motiverad och ja, hon visste inte riktigt vad, kanske startar hon företag och ?. Ja, nåt händer med henne. Hon satte det delvis i samband med att hon lärt känna mig. Även henne tror jag på.

Jag tror inte att dessa två ytterst kompetenta damer säger nåt de inte menar. Något händer alltså i kontakten mellan oss. Men vad? Det är det som är så diffust för mig. Vad sker? Och hur kommer det sig? Jag tror nu inte att jag är så enastående fantastisk och att jag är orsaken till detta. Snarare handlar det nog om något som kan beskrivas som "Ingen rök utan eld" och "it takes two to tango".

Det är nåt som jäser som har förtecknen engagemang och motivation. Och det sker i kontakten mellan oss. Jag gör absolut inget särskilt annat än att vara den jag är som patient med blåscancer. Jag är totalt befriad från någon speciell intention för vårt samarbete. Ja, möjligen är intentionen från min sida att vara autentisk och ansvarstagande för att stå för mitt budskap med integritet. Ja, jag vill ju ha en bra relation med min läkare eftersom vi ska umgås så länge. Så alldeles intentionsfri är jag inte. Men jag vill inget särskilt med oss. Och det är här det sker - i kontakten mellan oss.

Eller, hur sant är det att jag är intentionsfri i kontakten mellan oss? Jag vill ju lära mig något. Jag vill lära om blåscancer i stort och smått. Jag vill gärna lära mig något om informationsstrategi. Jag vill väldigt gärna lära mig något av dessa professionella personer inom sina respektive fackområden. Och jag vill av hjärtat bidra till att andra inte skall bli försummade och försenade i sin cancerdiagnos pga kulturellt betingad blindhet.

Kanske är det här nånstans vi förenas i ett intresse av att bli berikade, i ett gemensamt engagemang som korsbefruktas av våra respektive kompetenser och perspektiv? Kanske är vi i grunden intresserade av att bidra konstruktivt här i världen? Kanske vill vi vara i respektfulla autentiska möten för att växa själva. Kanske är det därför det är något som jäser? Kanske det, kanske?