Kontext

En av mina brevvänner som jag fått genom den här bloggen beskrev tillståndet så här. Det är som att åka hiss upp och ner och inte ha kontakt med hissknappen.

Lade mig hyfsat vemodig igår kväll med en tidvis krampande blåsa. Somnade och vaknade vid 1. Stön. Läste lite, löste lite korsord, kollade hur många som läst min blogg. Rekordmånga, 31 stycken. Försökte tycka att det var kul, men kände bara likgiltighet. Det gjorde ont i blåsan hur jag än låg. Provade på andra sidan ett tag och lade mig att vila i alla fall, beredd på en lång natts färd mot dag. När jag tittade upp för att ändra kroppsställning var klockan 6. Jippi. Kisspåsen var sprängfull, så jag gick upp och bytte. Nu kan jag byta kisspåse utan att sulla.

En sköterska kom in och önskade god morgon. Hon undrade om jag varit väldigt störd av skriktanten inatt. Jag är rätt säker på att det var min rumskompis från förra gången jag låg här på hälsohemmet. Hon är en nattprasslare och nattskrikare. Då, förra gången, körde dom ut henne för att jag skulle få sova. Inatt hörde jag henne inte ens.

Vemodet är skingrat och jag på väg upp i humörshissen. God sömn är ett glädjens livselixir. Ser fram emot att installera mig där hemma. Nu är jag redo att komma hem. Å så skall jag väl kliva in i filmstjärnerollen en sista gång. Endera dan.