Tjena Paniken!
I går var jag med kompis A och fikade hos kompisar V & K som bor vackert med havsutsikt. Gott och trevligt. A är inbiten storrökare sedan hedenhös. V tjuvröker lite då och då när andan faller på. Nu passade hon på att göra A sällskap ute på bron. Jag märkte på mig själv - och sa det också - att det smärtar och känns jobbigt att dom röker, för dom kan få cancer.
Det här är ju en lönlös kommentar, men den kom spontant och från hjärtat. Jag vill verkligen inte att mina vänner skall utsätta sig för det som drabbat mig. Jag fick aningen av panik över att dom inte aktar sig. Deras rökning berör mig illa nu på ett sätt som det aldrig gjort tidigare. Riktigt illa.
Så kan jag ju inte gå och ha det. Så vanligt som det är med rökning. Alla rökare vet dessutom att det är livsfarligt att röka. Jag har varit rökare själv och levt med tron att faran inte drabbar mig. Jag råder inte över andras rökvanor och är inte ansvarig heller. Men hur blir jag av med panikkänslan? Och var kommer den ifrån? Så här vill jag bara inte ha det.
Den senare frågan är lätt att svara på till och med för mig. Det är klart att det är en projektion. Det är jag som har panik över min egen situation. Mina vänners rökande väcker min egen ångest och rädsla till liv. Så det handlar alltså om mig.
Den första frågan är inte lika lätt att svara på, den om hur jag blir av med paniken. Tänker att jag kanske får ta den i hand och erkänna att jag är rädd. Kanske? Motvilligt.
Hej paniken! Tjena. Så du har kommit på besök!
Välkommen! (Nä, nu ljög jag.)
OK, du finns. Jag får väl inse det då. Men du är inte välkommen, för du gör mig illa. Det gör ont i bröstet när du visar dig. (Nu är jag ärligare.) Men OK då. Jag får väl ha ont i bröstet en stund. Det går ju över.
Tjena Paniken. Tjena.
