En ny era
Det har varit mysigt att ha dotter T och mågämne J på besök fredag lördag. Om en stund åker de tillbaka.
De har bl a träffat kompositörer och arrangörer till ett musik-teater-dans-verk, som de håller på att skapa. Det kommer alldeles säkert att bli av med urpremiär 9 februari, för projektet verkar ha flyt. Finansieringen är ordnad, olika kreativa människor vill delta, t ex kompositörer, ljud- och ljustekniker, grafiska formgivare etc. Inte minst så är en av våra kulturinstitutioner villiga att vara arrangör och personalen där är idel hjälpsamhet.
Vi har hunnit umgås en del över middagsmaten respektive i svampskogen. Kom hem med rekordskörd igår och det tog en duktig stund av kvällen att rensa. Under middagen (fläsklägg och hemlagad rotmos, jättegott) kom vi att prata om kantarellost.
Varför har jag aldrig tänkt på det förr? Klart jag ska tillverka kantarellost själv. Blir gott att ha i kylskået och är en bra gåbortspresent. Jättetrevligt att se fram emot.
Idag ska jag jobba en hel del, även om det är söndag. Jag är osäker på min arbetsförmåga till veckan då behandlingen med instillationner börjar. Det är bäst att ha fått undan en del av den kommande veckans arbetsuppgifter, för säkerhets skull.
Och jag är märkbart nervös inför behandlingen som inleds på måndag. Därav mina drömmar, som jag inte haft tidigare. Jag hoppas innerligt att behandlingen ska ta, samtidigt som jag gruvar mig för reaktionerna. Jag gruvar mig för smärtor och trängningar, för ännu intensivare ledvärk och ev sjukkänsla. Jag gruvar mig för ytterligare nedsatt arbetsförmåga.
Nervös är nog fel ord. Bearbetande och medveten är bättre ord. Jag gör mig väl beredd på det där okända som jag vet så lite om och är så lite rustad för. Snacka om att vara beroende av andras vilja och förmåga att hjälpa. Snacka om att inte på långa vägar ha egna reusrser att ta till för att klara ut situationen. Det går verklilgen inte att komma i pjamas med Kinderäggleksaker som utrustning när man ska på en längre straptsrik vandring i oländig terräng och kylslaget blött väder. (Ref till tidigare blogg Oförberedd och beroende).
Mitt tidigare så vinnande koncept att vara duktig och reda mig själv duger inte längre. Det här är en ny era i mitt liv. En hjälpbehövande era.
De har bl a träffat kompositörer och arrangörer till ett musik-teater-dans-verk, som de håller på att skapa. Det kommer alldeles säkert att bli av med urpremiär 9 februari, för projektet verkar ha flyt. Finansieringen är ordnad, olika kreativa människor vill delta, t ex kompositörer, ljud- och ljustekniker, grafiska formgivare etc. Inte minst så är en av våra kulturinstitutioner villiga att vara arrangör och personalen där är idel hjälpsamhet.
Vi har hunnit umgås en del över middagsmaten respektive i svampskogen. Kom hem med rekordskörd igår och det tog en duktig stund av kvällen att rensa. Under middagen (fläsklägg och hemlagad rotmos, jättegott) kom vi att prata om kantarellost.
Varför har jag aldrig tänkt på det förr? Klart jag ska tillverka kantarellost själv. Blir gott att ha i kylskået och är en bra gåbortspresent. Jättetrevligt att se fram emot.
Idag ska jag jobba en hel del, även om det är söndag. Jag är osäker på min arbetsförmåga till veckan då behandlingen med instillationner börjar. Det är bäst att ha fått undan en del av den kommande veckans arbetsuppgifter, för säkerhets skull.
Och jag är märkbart nervös inför behandlingen som inleds på måndag. Därav mina drömmar, som jag inte haft tidigare. Jag hoppas innerligt att behandlingen ska ta, samtidigt som jag gruvar mig för reaktionerna. Jag gruvar mig för smärtor och trängningar, för ännu intensivare ledvärk och ev sjukkänsla. Jag gruvar mig för ytterligare nedsatt arbetsförmåga.
Nervös är nog fel ord. Bearbetande och medveten är bättre ord. Jag gör mig väl beredd på det där okända som jag vet så lite om och är så lite rustad för. Snacka om att vara beroende av andras vilja och förmåga att hjälpa. Snacka om att inte på långa vägar ha egna reusrser att ta till för att klara ut situationen. Det går verklilgen inte att komma i pjamas med Kinderäggleksaker som utrustning när man ska på en längre straptsrik vandring i oländig terräng och kylslaget blött väder. (Ref till tidigare blogg Oförberedd och beroende).
Mitt tidigare så vinnande koncept att vara duktig och reda mig själv duger inte längre. Det här är en ny era i mitt liv. En hjälpbehövande era.
Kommentarer
Postat av: Sundsvallsbiet
Om vi som läser din blogg tillhör de där som yrar omkring i skogen med dig i dina drömmar, så är det antagligen så att ingen kanske vet vad som är den bästa utrustningen för en sådan strapatsrik färd. Du har i alla fall mina tankar ikväll och imorgon när du behöver samla dig inför morgondagen.
Postat av: Inger i Göteborg
Jag lovade att rapportera om min trattkantarellutflykt. Fick en del, men troligtvis inte så mycket som Du. Men det var mycket skönt ut i skogen här också. Fortsätter att följa Dig på Din vandring. Kan vara skönt att ha lite stöttor. Stor kram på Dig min vän
Postat av: Kramforsulla
Du oförberedd? Du har ju massor av jättegoda vänner som bär en sten var. Vi kämpar på tillsammans. Det kommer att gå jättebra!
Trackback
