Absurt förunderligt samband
Nu är jag utskriven, armbandet med mitt namn på är bortklippt, väskan är packad och jag har en timme kvar innan frisktransporten kommer och hämtar mig. På vägen till huvudentrén kilar jag in på apoteket och hämtar ut mina nyutskrivna mediciner.
Jag förundras över tingens tillstånd och förunderligt absurda samband. Jag har igen haft ett långt samtal med min läkare. Jag blir lugnad av att prata med henne. Det är absurda är att jag blir lugnad av det vi pratade om.
Vi har pratat om risken att dö på operationsbordet (1 promille), om risken för blödningar i nära anslutning till operationen, jag får räkna med blodtransfusion, om risken att upptäcka att cancern spridit sig till lymfkörtlar och närliggande organ och att man då ger cellgifter efteråt, om risken för brock och sammanväxningar i nya öppningarna efter ett tag etc. Om jag behöver cellgifter så ryker hösten. Det här skriver jag för att du ska förstå att det inte var väder och vind vi pratade om. Och inte var det medhårs budskap heller. Det absurda är att jag blir lugnad. Människan ger mig hopp. Det finns nåt konstruktivt att göra. Om det eller det händer, så gör vi på det här sättet. Väljer jag Lundiana påse och den krånglar, kan den alltid reopereras till en vanlig Bricker.
Nu åker jag hem med mängder med smärtstillande i bagaget. Jag har förtroendet att hantera ett narkotiskt preparat om värken skulle bli för svår. Två olika röntgenundersökningar ska göras före operationen. Höften ska få en koll och underlivet skall få vanlig magnetröntgen.
Stomisköterskan kom förbi med några Brickerpåsar så jag ska få se hur de ser ut i verkligheten. Det är bra att bli konkret med alla detaljer. Vi skrattade gott åt följande. Hon tipsade mig om att googla på Lundiana påse. "Då hamnar Du hos en dam som är i samma situation som Du är, nämligen ska välja typ av påse. Kolla henne", sa hon. Det gjorde jag. Kunde konstatera att den damen känner jag mycket väl. För hon är jag själv.
Jag berättade för läkaren att jag nu var på väg uppåt i humöret. Hon sa att jag skulle vara beredd på humörsvängningar. Dels nu när jag kommer hem. Och framför allt i samband med operationen och tiden efter. När alla andra pustar ut, så kommer jag att ha det kämpigt med humöret. Så förstår jag saken. Det är också lite absurt. När allt gått bara bra, så kan man bli deprimerad.
Är inte detta förunderligt?
