Kontext

Nu ligger jag här i mitt andra hem, avdelning 14 A, rum 8:2. Och jag vet nu det som min kropp vetat en längre tid. Vi har kommit till vägs ände.

Det här har jag varit med om idag. Kom med buss till friskhuset i mycket god tid (en timme i förväg) och satt och fnulade med datorn i dagvårdens väntrum när min urolog KÅ fladdrade förbi. Jag blev inkallad till henne och vi satt och pratade i närmare en timme. Om hennes urologkonferens och mässa i Milano för tiotusentals urologkännare världen över. Om olika blåsalternativ och det senaste kring vissa detaljer. T ex att det bara går åt 45 cm tarm till den kontinenta blåsan numera mot tidigare dryga 80 cm. Om komplikationer på kort och lång sikt. Om vilka hon kan erbjuda mig att få träffa. Om hur kvinnligheten kan få sig en knäck. Om lättnaden av att det potentiella hotet är borta. Om möjligheten att kunna vara yrkesverksam åtskilliga år till. Om att bli gammal med konstgjord blåsa. Och att bli senildement. Om att kunna sola och bada. Om att vara en sexuell varelse. Etc. Ganska ingående, faktiskt. Och ändå översiktligt. Vi pratade också om tidsaspekten. En Brickerblåsa kan jag få om tre veckor redan, de andra varianterna kräver bara lite längre planeringstid. Det var big news för mig. Det gör att operationen kan tidigareläggas en hel månad jämfört med vad jag ställt in mig på.

Min urolog är en handlingskraftig kvinna. Hon har en av sina kontinenta blåsor i huset, på lönekontoret. Hon ringde efter henne och jag pratade med denna dam som opererades för tre år sedan. Jag måste säga att det såg väldigt fiffigt ut med att ha tapphålet i naveln. Jag är numera betydligt mera positivt inställd till en sådan lösning, kallad Lundiana påse.

Summa sumarum. KÅ går mig verkligen till mötes och tar mina behov på största allvar. Jag gav henne också den återkopplingen. Det är jag närmast oändligt tacksam för. Dags att framföra en stor kärleksförklaring till denna skickliga kreativa kompetenta dam som är min urolog. Tänk vilken tur jag hart, i oturen.

Så knackade det på dörren och jag lämnade båda damerna lite brådstörtat för att förberedas för operation. Klädde mig i friskhusets operationsvänliga kläder med överplagg med öppning bak, stickestrumpor och plasttossor. Fick hex-vix-preparatet insprutat och försågs med kateter som snöptes av så att innehållet inte skulle rinna ut. Detta för att jag inte trodde mig om att kunna behålla soppan den önskvärda timmen. Trots denna fiffiga lösning klarade jag inte av mer än 47 minuter. Min blåsa pressade ut innehållet förbi kateter med kuff. Föregånget av smärtor. Det är starka icke viljestyrda krafter i gång när min blåsa agerar. Den är kraftfull.

Strax därpå bar det iväg till operation. Jag var frusen in på bara märgen och valde att själv vandra till operation. Jag drog min egen säng. På plats fick jag ett uppvärmt täcke och två varmvattenfyllda plasthandksar att värma händerna med. Det var fantastiskt skönt.Under operationen var jag ytterst klarvaken och frustrerad över att jag inte kunde se nåt. Men nu vet jag att där fanns cancerogena förändringar av en 5-örings storlek snett till vänster nedanför platsen där fulingen satt. (Jag har en tid rapporterat över nytt nyp till vänster om det gamla.) I övrigt var blåsan inte så där väldigt inflammationsprickig. Prover är tagna från olika ställen, jag är bränd ( vilket gav ett ihållande pipande ljud) och - ja, härjad med så att det blev den RETUR-B som jag förutspådde. Redan under operationen sa KÅ att dessa förändringar motiverar beslutet att ta bort blåsan. Jag frågade henne om hon kunde se att jag haft det besvärlig. Ja definitivt, sa hon.

Operationen gav alltså mera svar än vad jag vågat hoppas på. Och hur reagerar jag på detta? Hittills känner jag mig oförskämt pigg och - ja, närmast lättad. För tänk, det här visste jag. Min kropp har ju berättat det här för mig en tid. Det har jag bloggat om och kommunicerat med min urolog om. Nu är jag mest bara fascinerad. Jag är alltså varken chockad eller bedrövad. Dessa reaktioner har jag redan haft. Det känns mer som att nu äntligen är de olika systemen ikapp min kropp. Jag är med, urologen är med, vårdsystemet är med. Nu drar vi äntligen med tydlighet åt samma håll.

Men du, håll tummarna för att proverna inte tyder på att den nya cancern är muskelinvasiv. Det skulle vara ett dystert besked som jag inte kan ta med lättnad. Nu ska jag somna. Har fått en spruta ketogan och ska passa på medan lulligheten kan natta mig. Ser fram emot flera timmars sammanhängande nattsömn.

Tänk, att min kropp hade så rätt.