Kontext

Några timmar senare hände allt i ett slag. En läkare P ringde upp för att ge mig svar på PADen. Ingen ny cancer i något som helst stadium. Med andra ord är jag cancerfri även nu.

Jag är ju en person som har mål i mun och det slapp ur mig att jag trodde han ringde för att prata antibiotikabehandling. Men så var det alltså inte. Fick veta att läkare LD gått för dagen. Så jag passade på att ventilera mitt problem med denne P. Han hade journalen framför sig och så fick han min beskrivning av förlopp och medicinering.

Hans bedömning var att jag fortfarande har en hel del värk från oläkt blåsa. Han kunde se att det var taget ett rejält köttstycke (prov) på ett ställe alldeles intill mynningen för urinröret vilket kan förklara både värk och trängningar. Han skulle vilja avvakta åtminstone till efter helgen innan ordinationen av antibiotika ändras. Läkning tar tid, menade han.

Och NU förstår jag det. När jag tänker efter så vet jag ju att min blåsa tar enormt lång tid på sig att läka. Jag var så sent som 1 april sårig och oläkt efter TUR-B-operationen 13 december, alltså efter 3 ½ månad. Nu har det gått bara dryga två veckor.

En stund senare satt jag i bil på väg att besöka mågämnets mamma uppströms älven. Messade min vanliga läkare KÅ och berättade den glada nyheten om PAD-provet. Hon ringde omgående upp. Hon ville höra min röst bakom de informativa raderna i mobilen. Hon kunde bekräfta resonemanget som läkare P förde och komplettera med information om antibiotikamängd och –behandling. Jo, läkning tar tid och det tar också lång tid att bli av med infektion i en sårig blåsa. Den får liksom fäste där. Därför dessa långa behandlingar som jag får.

Och det är märkligt. Jag har visserligen fortfarande lika ont, men det är som om inställningen och tålamodet förändrats. Nu känns det med ens uthärdligt. Det är skillnad på en värk som beror på läkning med lite infektion i jämfört med att tro att jag är läkt men att en ilsken, kanske resistent bakterie härjar i mig, beredd att vandra och förstöra mina njurar och som inte får rätt antibiotikabehandling.

Plötsligt oroar jag mig inte längre för orsaken till det onda. Det är helt OK, om än besvärande, att ha ont i en CANCERFRI men oläkt blåsa.

Nu ska jag efter bästa förmåga försöka glädja mig över det utomordentligt trevliga beskedet och en tid till glömma att jag snart skall behandlas (september) och vilka kroppsförnimmelser den behandlingen kan ge upphov till. Det tar vi då.

Oh, vilket härligt besked. Men oh-j för närmsta framtiden.