Kontext

Spänningen kommer. Och går. Och kommer igen. Nu har båda mina blåsvänner fått besked som her dem i samma klass som jag själv. (Ljuvliga norrländska ord, her, som jag säger men nog aldrig skrivit.) De får behålla blåsan, åtminstone den här vändan. Nu pågår respektive väntar BCG-behandlingar. Spänningen minskar. En relativ lättnad inträder.

Jag själv är grundbehandlad och funnen cancerfri för tillfället. Jag har inte varit besvärsfri sedan jag fick det här positiva beskedet strax före jul. Men otvetydigt har jag blivit bättre. De senaste veckorna har jag tampats med känningar ungefär som urinvägsinfektion och hällt i mig tranbärsjos och då har det blivit bättre. Går ständigt med frågan om det är dags för en ny antibiotikakur. Igår nöp det åter rejält när jag var på resande fot och jag såg blod i urinen. Det var inte kul och inte vet jag hur jag ska förhålla mig till det heller. Är det naturligt i det läkningsskede jag är i eller finns anledning till oro? Spänningen ökar. Fan.

Idag ska jag för övrigt magnetröntgas. För säkerhets skull.

Tack för alla lyckönskningar och gratulationer. Jag har verkligen haft några dagar då jag NJUTIT av att vara examinerad och uppburen av respektfullt varmt bemötande. Härligt. Tack, tack. Jag har också njutit av att ha fått kontakt med mina lustar. Jag är verkligen intresserad av det jag studerat i utbildningen och jag skulle mycket gärna forska vidare.

Det är som med julafton, det varar inte för evigt. Det är inte ens möjligt att njuta för evigt. Vardagens dimmor vältrar in över tillvaron. Resor, kundbesök, insatser i grupp, dokumentationer ägnar jag mig åt på min deltidsfriskskrivna tid. Just nu är det riktigt snärjigt. Måtte blåsan ställa upp. Funderar också på om det över huvud taget skulle vara möjligt för mig att forska. Jag är som bekant ett osäkert kort.

Nåväl. Jag har minnena från promoveringen att suga på. Det smakar gott. Tack.

Dejtad och öwårdid. Dessa engelska ord. De betyder att jag har träffat min blåskompis och att jag har fått fyrkanthatten på huvudet. Innehållet i den trevliga dejten håller jag för mig själv. Att få ut mastersexamen efter åtskilliga års studier var speciellt. Eller rättare, det ÄR speciellt idag. Igår, när det begav sig, var jag nog rätt avskärmad eller cool eller vad man nu ska säga.

 

På förmiddan höll jag ett seminarium om den forskning jag gjort. Jag var väl förberedd, påläst och i kontakt med det jag själv tycker är intressant i studien. Däremot var jag inte beredd på att seminariet skulle väcka reaktioner över huvud taget och inte alls de reaktioner jag fick. De var varma, uppskattande och bekräftande. Jag fick omdömen som att materialet var vältuggat, komplett och högintressant. Det här hade jag problem med att ta in och jag gjorde så gott jag kunde. Eller kanske är det så här - jag tog in och det är nu jag bearbetar det jag fått i mig. Senare på kvällen spred det sig ett rykte om att seminariet hade varit såååå intressant och jag har fått några förfrågningar om att komma och berätta i andra sammanhang.

Hattparaden var så där lagom lång och stämningsfull. Vi såg lika fånigt söta ut hela högen. Så här såg jag ut med tofsen dinglande i ögonvrån.

Naturligtvis önskar jag att jag varit 20 kilo lättare, 10 år yngre och utan att vara sjukdomsmärkt - men ändå med samma erfarenhet som jag har idag. Men nu är det så att jag blev promoverad i exakt detta skick. Det får duga. I´m awarded. Och glad. Och så har jag fått en hel del professionella funderingar, som inte hör hemma i denna blogg.

På lördag får jag en svart fyrkantig hatt med tofs på huvudet i Kungliga Huvudstaden. Det blir det synliga beviset för studier i Gestalt organisations- och systemvetenskap som jag ägnat mig åt sedan 2000. Jag får också ett papper på att jag blivit det jag redan är, dvs organisationskonsult. På min CV kan jag lägga till tre ynka bokstäver, M Sc.

Det här har kostat mig en ansenlig hög med pengar, ofantligt mycket tid och mängder med resor som gjort att jag bidragit till bussbolagets och SJs blomstring. Dessutom har det kostat vad man brukar kalla blod, svett och tårar. Inte så mycket blod, kanske, men absolut svett och massor med tårar. Kort sagt, det har kostat på. Jag har vänt och vridit på alla tänkbara stenar i mitt liv. Människor i min omgivning har påverkats och alla har inte gillat det. Studierna har varit krävande.

Man kan säga att jag investerat i min egen medvetenhet om det som är. Det har verkligen inte varit roligt, alla gånger. Ändå känner jag mig så berikad. Det har varit värt varenda krona, timme och tår. Det har genererat många skratt också. Jag vill absolut inte ha det här ogjort. Så paradoxalt.

I studierna har jag forskat. Just nu förbereder jag ett seminarium om denna forskning som jag ska hålla på lördag innan jag får hatten på huvudet. Studien är en hypotesprövning och jag har valt att titta närmare på det paradoxala i förändring och utveckling i en stor statlig myndighet. Jag menar att förändringens paradox gäller även i organisationer, dvs på systemnivå. Studien styrker teorin om förändringens paradox, kan jag meddela.

Förberedelserna tar rejält med tid. Jag är som uppslukad och inne i min egen bubbla. Därför har det varit tyst i min blogg några dagar.

Å så är jag nervös. Men inte för det jag ska berätta. Inte för att jag undrar om det kommer någon över huvudtaget. Inte för att det var ett helt år sedan jag skrev den här avhandlingen och därför inte har den helt aktuell i min hjärna. Inte för att bli synad av kollegor och kanske också folk från den här myndigheten. Nä, det är relativt lugnt. Däremot är jag nervös för att jag ska bli kissnödig. En och en halv timme utan toabesök är länge i min värld. Tänk om jag kissar på mig, där jag står och berättar. Paradoxalt.

I morgon, fredag, ska jag på date i Kungliga Huvudstaden. Jag ska träffa en man som jag aldrig sett förut, men som jag haft intensiv korrespondens med i någon månad. Det känns som om vi brevväxlat i åratal. Vår kontakt har varit närmast febrigt intensiv och vår gemenskap är speciell. Jag har aldrig förr i mitt liv haft en så speciell gemenskap med en annan människa.

 

Jag vet mycket om honom. Framför allt hans underliv. Jag vet hur hans tankar går kring detta underliv. Hur underlivet undersöks och vad undersökningarna säger - eller kanske inte säger. I sanningens namn vet jag lite mer än så. Jag vet vad han jobbar med och i vilken organisation och jag vet lite om hans närmsta, fru, barn och kollega. Men mest vet jag om hur hans underliv mår.

 

Han är min manlige blåskompis. Det var han som hittade mig här på nätet och tog kontakt. Nu ska vi träffas och jag ska få ett ansikte på det där underlivet. Hur det blir framöver har varken han eller jag en aning om. Vi håller väl kontakt så länge det känns givande för oss båda.

 

Jag kan tänka mig att kontakten glesar ut i perioder, men att vi ändå håller koll på varandra och peppar varandra under den långa resa vi har framför oss. Det är en resa som faktiskt bara är påbörjad. Vi har många år framför oss innan vi kan säga att vi är friska och botade. Resan kommer att tuffa på som ett vanligt liv långa perioder och varvas med gastkramande inre äventyr. Hur den slutar vet vi inte. Kanske slutar våra liv i denna resa. Kanske inte.

 

För mig känns kontakten både kravlös och utan tydlig intention. Däremot har vi liknande intention med våra respektive liv. Vi vill gärna överleva.

Just nu har jag en känsla av att det egoistiskt färgade febriga intresset för kontakt är över och att vi båda undrar över hur det blir nu och framåt. Now what? Vi har båda kommit förbi den första fasen av att inse att vi har livshotande blåscancer. Nu vet vi det och ett relativt lugn har inträtt. Det är som det är. Jag ska gå i underhållsbehandling. Han väntar besked om han kan behålla blåsan eller inte.

Vem vet vad en så här pass speciell kontakt kan leda till? Det är ju inte som med kontaktförmedling på nätet där vi söker nån att dela våra liv med. Hur blir det när parterna inte har en sån intention som drivkraft? Det återstår att se. Nästa steg på vägen är vår date.

Vardagen har som sagt börjat. Jag jobbar så smått och betar av en massa saker på att-göra-listan. Den är lång och saker har samlats på hög av olika anledningar, både julledighet och sjukdom. Redan i höstas "skulle" jag ha tagit itu med en grej i jobbet.

 

Vi befinner oss i en frustrerande situation av att stå inför en utvecklingströskel samtidigt som vi är vår egen flaskhals och går så att säga på knä. Det blev inte bättre av min sjukdom! Vi fick tips om och bestämde att be om professionell hjälp som består av att vi presenterar oss för en panel av förståsigpåare som bryr sina hjärnor under en session. Sessionen behöver förberedas noga. Vi behöver presentera oss och vad vi vill ha ut av sessionen på ett professionellt och specifikt sätt. Det är på min lott att göra grundjobbet och skriftligt presentera vår affärsplan. Det här jobbet har, av förklarliga skäl, inte legat högst uppe på angelägenhetslistan de senaste månaderna. Jag har haft min energi på annat håll. Men angelägenheten i att göra jobbet har inte precis minskat under tiden. Så nu är det hög tid.

 

Ni som kontinuerligt följer min blogg, vet att jag är cancerfri nu, men inte besvärsfri. Jag har verkligen undrat hur det här ska funka. Hostan ger sånt avgrundsrossel att jag igen börjat undra om det där med tuberkulos. Blåsan har betett sig stressigt med förnedrande trängningar och oönskade kissa-på-mig-situationer. Jag har verkligen inte känt mig så frisk, som jag så att säga är.

 

Nåväl. Nu har jag i närmare två dagar suttit med vårt företag i mina skrivande händer. Jag har gett mig hän. Jag har beskrivit vår nuvarande situation för personer som inte alls känner till oss och som ska granska oss noga. Jag har bemödat mig om att ge en nyanserad bild av nuläget. (Jag blev faktiskt lite imponerad av vad vi åstadkommit på de tre år som företaget existerat.) Rent praktiskt sitter jag vid min dator i vardagsrummet eller kontoret, bläddrar i gamla dokument och utredningar, sätter samman dem till ett nytt och filar på struktur och formuleringar. Rent kontorsarbete alltså. Jag sitter på min stjärt och hostar då och då och rusar emellanåt på toaletten och då är det bråttom. En fysiskt lite skruttig konsult sitter vid datorn. Och jobbar och jobbar. Timme ut och timme in. Med allt större inlevelse och engagemang. Mer och mer klar över pudelns problemkärna.

 

Medan jag sitter där och formulerar vår situation, vår utvecklingströskel och förvirring om hur strategin skall konkretiseras, så händer något i min kropp. Det är som om min egen kropp genomgår en sorts utvecklingströskel. Jag hostar inte lika ofta och inte så avgrundsrossligt. Det tränger inte lika intensivt från blåsan. När det tränger kan jag skriva både en och två meningar innan jag måste rusa. Jag behöver inte ens rusa, jag kan gå som en normal människa. Det är som om jag helt enkelt mår bättre. Det känns lättare i kroppen.

 

Mitt i alltihop ringer en kvinna från FAR, fysisk aktivitet på recept. Vi bokade två tider framöver. En tid för att utreda mina förmågor nu och ett möte för att lägga en strategi för min träning. Det tar ca ett halvår att byta vanor, sa hon. Jag hörde mig berätta om senaste årens satsning som inte alls gav resultat och att det kanske inte var så konstigt då jag ovetande bar på en blåsa full i cancer. Min kropp orkade inte ta itu med hälsporrar, ledvärk och viktminskning. Jag blev ledsen när jag berättade. Kom i kontakt med en sorts hopplöshet. Det spelar ingen roll vad jag gör, det funkar ändå inte. Och ett halvår - det vore bara för bra för att vara sant. Så kändes det. Vi får väl se, tänkte jag misstroget.

 

Nu på morgonen har jag tittat på TV. Dr Phil. Jag tycker karln är bra fast han gör show-biz av folks problem. Han pratar ofta om hela familjesystemet på ett sätt som tilltalar mig. Nåväl. Den här gången hade han bjudit in en karismatisk pastor TD James. Pastorn pratade sig varm för att det aldrig är för sent att "reposition oneself". Pastorn talade rätt till mig. Jag KAN "reposition myself" trots att jag haft många misslyckanden kring egna matvanor och motion bakom mig. Jag har varit bra på att göra projekt av min situation och lyckas otroligt bra. Men projekten har alltid tagit slut och jag har hemfallit till dåliga vanor. Nu är jag cancerfri och har alltså inte det att hantera. Så nu är tiden mogen att ta nya tag. Och varför inte ge det ett halvår att byta vanor helt?

 

I min värld kallas dessa händelser, utan yttre samband med varandra, men ändå så meningsfulla för mig, för synkronicitet. Jag har fascinerats förr av fenomenet. Det uppstår när jag har nåt som ska ha sin lösning. Synkronicitet var ordet. Tyvärr förekommer synkronicitet inte bara i positiva sammanhang. Så watch up.

Jag berättade i förra bloggen om min kvinnliga blåsvän. Tänker mer och mer på samtalet vi hade om anhörigas ångest.

Jag inser att jag har väldigt goa och mogna anhöriga som hanterar sin ångest på annat håll. De ligger inte på mig med aggressiva frågor och ifrågasättande av vården. Jag slipper kommentarer som Har du nu kollat upp hostan ordentligt? Har du hört av dig om nypet i blåsan? Varför ska du inte anmäla läkarna som försenade diagnosen? Etc etc. Listan kan göras lång.

 

Jag tror att de mina litar fullkomligt på min egen förmåga och kompetens att föra dialog med vården. De finns där som samtalsstöd för mig om jag ber om det. De är så respektfulla att det nästan är lite tomt. Jag kan gärna höra LITE om hur de har det med att jag är sjuk. Men ångestfulla "poliser" som anhöriga vill jag verkligen inte ha.

 

Min kvinnliga blåsvän berättade om skitjobbiga anhöriga som bara gör saken värre, som hon får bära och trösta i stället för tvärt om.

 

Min maliga blåsvän tipsade - mer eller mindre från operationsbordet via mobilmail från friskhuset - om ett P1-program Tendens. Jag lyssnade på det i morse (och därmed lärde jag mig att ladda hem gamla radioprogram via datorn). Där berättade Mari Titus (hon med c-ordet) om hur det var att få cancerbesked och genomgå påfrestande långa behandlingar. Gripande. Hon berättade om hur välgörande det var att få massage på friskhuset, att vänner ställde till med fest på trots att hon inte orkade äta, om maken som kröp ner i hennes säng så att hon kunde känna närhet. Om att vännerna bara var där, hos henne, med henne. Fanns där. Utan så många ord.

 

Det kallar jag anhörigstöd.

Mina blåsvänner finns med mig. Nästan samtidigt dök de upp med hälsningar till mig på bloggen respektive på min mail [email protected]. Båda är i min ålder, båda hade fått besked om avancerad blåscancer och letade febrilt efter information på nätet. Å så hittade dom mig.

 

Jag är både äldre och mognare än dem. Det vill säga att jag hunnit få min grundbehandling medan de fortfarande utreds. Denna eviga fråga gäller även för dem - blåsa bort eller behålla blåsa och behandla?

 

De är viktiga kontakter för mig och jag sätter stort värde på dessa mina nya vänner. Vi har en speciell gemenskap. Vi är ett sällsamt sällskap för vi vet hur det är att vara i den ovissa situation som vi är med en G3-cancer som alltså är aggressiv. Vi har som målsättning att så småningom kunna säga att vi tillhör sällskapet överlevare.

 

Men det har sina sidor att lära känna dem. För nu har jag inte bara med mitt eget öde att tänka på. Inte bara min egen nagelbitare och sträckbänk. Utan även deras.

 

Nu har jag semester från oro ett tag efter de senaste positiva beskeden. Det har inte mina vänner.

 

Min manlige vän ligger på operationsbordet idag för en kompletterande TUR-B. Läkarna är osäkra om han har T1 eller T2 och behövde bättre prover. De tas idag. Sen hålls han på sträckbänk tills beskeden från dessa prover kommer. T2 = blåsan ryker. T1 = blåsan kanske kan behållas. Jag håller tummarna för att han kan behålla blåsan och börja få grundbehandlingen, dvs 6 veckor med instillationer.

 

Min kvinnliga vän har fått ett tungt val i knät. Hon fick i och för sig glädjande besked nyligen. Cancern verkar inte ha spridit sig till ena njuren, som de först trodde. Men den sitter nära urinröret. Läkaren rekommenderar henne att blåsan tas bort, just för att cancern sitter så till att den kan vandra. Även om hon inte tycks ha T2. Och hon får tycka till själv. Jag håller tummarna även för henne, och tänker att måtte operationen gå bra. Men hon ska naturligtvis göra sitt val.

 

Vi pratades vid på telefon igår. Bl a kunde jag berätta om den mentala träning jag tog till för att slippa mardrömmar. Jag intalade mig att jag kan somna i lugn och ro och så beställde jag trevligare drömmar. Faktiskt, det funkade för mig.

 

Det är sånt här vi kan ha varandra till. Byta erfarenheter och kunskaper om det som utgör det gemensamma i vårt sällsamma sällskap. Vi går en tung vandring och kan liksom hålla upp varandra. Nu är det jag som kan bära lite mer. Nyss var det tvärtom. Just nu är det dom som är nagelbitarna.

Nu är jag smått nöjd med mig själv.

Hypokondrin är hållen på mattan. Jag har hittat stället där jag lägger in länkar som jag finner intressanta. Ack så många gånger jag letat efter den funktionen. De syns i högerspalten längst ner. Jag har lyckats pytsa tillbaka all musik till iPoden som försvann spårlöst häromdagen. Flera misslyckade försäk är gjorda, men nu gick det. Jag har också lärt mig att göra länkad text, som i exemplet här nedan. Yes.

Jag har spanat in Weightless av Erika Janunger. Erika är en kompis till min dotter T. Erika gick ut Konstfack i vår som inredningsarkitekt och formgivare. Hennes examensjobb kan du titta på genom att klicka på den understreckade titeln. Då kommer du till en 6:40 min lång dans-arkitektur-musik-film på YouTube. För detta examensarbete fick Erika ett ärofyllt stipendium från Konstafack. Erika har även skrivit musiken och sjunger själv tillsammans med några medmusikanter.

Två dansare medverkar i filmen. Den ena är min dotter T. Hon syns ca 2 minuter in i filmen i olivgrön klänning.

Kolla.

Är det nåt jag är stolt över, så är det att ha gjort så behändiga barn. En dansande linslus till exempel. Det ni. Jag är så nöjd.

Jag kan inte låta bli att fascineras av hypokondrifenomenet i förra bloggen.

 

Det är ju en paradox att jag - och vi - som faktiskt har en livshotande sjukdom också blir hypokondriska. Alltså inbillningssjuka. Som om det inte räcker med det vi har.

 

Jag kan förstå hur fenomenet uppkommer.

 

I mitt fall var det så att det jag trodde var simpla klimakteriekärringproblem var avancerad blåscancer. Om lite kissnödighet och då och då urinvägsinfektion kan vara så allvarligt, vad kan då inte muskelvärken ditten eller förkylningen datten då också vara? Det tycks mig som att kroppen minns och har lärt sig något. Den verkar helt enkelt praktisera enkel logik. Om A1 så B1 förra gången, så borde A2 vara B2 nu. Och då är A en relativt harmlös åkomma och B är en livshotande sjukdom. Till detta ska läggas allas vår rädsla för cancer och den ångestfulla laddning ordet medför. Cancer kan som bekant sprida sig. Så det KAN ju vara nåt allvarligt.

 

Det här ser ut att kunna bli en kvalité att leva med. Och tampas med. Som varande en person med en allvarlig sjukdom har jag på kuppen blivit hypokondrisk. Det hade jag inte räknat med.

 

Jag förstår med lätthet hur fenomenet uppkommer, men det känns svårt att veta hur jag ska hantera det i min egen vardag.

 

Det är något att i fortsättningen grubbla över. Jag behöver tänka på möjligheten av att jag är hypokondrisk. Men inte till den grad att jag igen fortsätter att bagatellisera fenomen, som faktiskt kan vara allvarliga. Det har jag ju gjort i åratal och det var ingen bra idé. Alltså behöver jag balansera det hela. I vågskålen finns hypokondri i ena skålen och i den andra möjligheten av en allvarlig åkomma. Ska fan vara en simpel människa.

 

Host. Vanlig luftrörs-nånting eller tuberkulos? Och så är oron igång igen. Hej och hå.

 

En hypokondrigrubbla. Eller?

I ärlighetens namn. Allt är inte kul. Jag har hört mig själv säga till andra: på djupet av mig själv är jag bubblande glad, men mera ytligt har jag det lite besvärligt. Det är en märklig upplevelse att veta att jag är så frisk och ändå ha så mycket besvär. Med blåsan.

 

Vidare, jag tror att jag är något på spåren. Jag språkade med MA för en stund sen. Hon berättade om en släkting med cancer som behandlats lyckosamt. Han, släktingen, blev ynklig och deprimerad vid minsta förkylning eller andra smärre harmlösa åkommor. De drog igång stora oros- och ångestpaketet.

 

Det här tror jag drabbade mig kring nyår. Ja, jovisst, jag hade en urinvägsinfektion. Den drog verkligen ner mitt humör med kraft. Reaktionen stod så att säga inte i proportion till åkomman. Dessutom var jag oroad av det faktum att det var nyår och att vården därför inte fanns lika lättillgänglig för mig.

 

Nu är jag på väg ner i humöret igen. Det börjar bli helg. Den här gången är det bl a hostan som bekymrar mig. Den är verkligen enveten och ibland tycker jag att jag känner metallsmak i munnen. Jag röntgades 20 december och lungorna såg fina ut. Nu undrar jag ändå hur det står till. Tänk om det är tuberkulos, i alla fall? Och är det inte så att blåsan är värre? Kanske en ny infektion på gång? Hur gör jag då när det är helg och jag inte har fått veta hur det var med senaste odlingen som jag lämnade i tisdags? Och hur mår tänderna? Håller jag på att få karies i hela munnen av de där tabletterna som gör munnen så torr? Jag känner hur humörshissen vänt och är på väg neråt.

 

Stora oros- och ångestpaketet?

 

Kanske. Nu när jag blivit medveten om fenomenets existens, kan jag kanske fånga mig själv och slippa bli neddragen så djupt. Att få kännedom om vanliga reaktioner hos oss cancermänniskor är kanske ett sätt att få koll på var hissknappen sitter?

Idag for även mågämnet söderöver och nu huserar jag allena i mitt hus. Jag har också arbetat två dagar och märker trevliga saker.

Jag orkar mer som är jobbrelaterat och får mer gjort än i höstas. Jag är mer kreativ på ett lättsamt lite flyhänt sätt och har roligare. Det vi gör känns både stimulerande och meningsfullt. Skillnaden från i höstas är som natt och dag.

Vidare mår kroppen bättre. Mycket bättre. Så här bra har den inte mått på åratal. Blåsan trilskas fortfarande, ja, men det övriga mår prima. Min läkare har berättat att läkningen av såret i blåsan kan ta flera månader. Skönt att veta, så jag inte börjar misströsta av ren okunskap.

 

Hon har skrivit remiss till FAR-enheten. FAR står för Fysisk Aktivitet på Recept. Sjukgymnaster gör en professionell bedömning av vad jag behöver. Himla bra.

 

Det droppar in förfrågningar på våra tjänster. Trevligt.

 

På det hela taget känns det som att korken gått ur. Eller så har islossningen börjat.

Jag sitter här förmiddagen den första arbetsdagen på året. Blev uppringd av en av våra partners - "kan du vara medledare i en insats i en ledningsgrupp nu inom en månad? Kan bli mer." Nu känner jag att jag är utvilad, sugen, redo och frisk. Jag har dessutom en almanacka som än så länge medger ett JA på den frågan. Jag blir helt enkelt glad.

 

Min blåskompis i kungliga huvudstaden skickade ett mail om att han funderar på att börja blogga. Jag ser verkligen fram emot att läsa hans blogg, om det blir nån. Han har definitivt skrivandets gåva och hans livserfarenheter och -öde kan fängsla fler än mig. Av någon anledning blir jag glad över det här med.

 

Läste en artikel i dagens Dagens Industri om Maria Nyström, adjungerad professor i hållbar utveckling vid Chalmers. Artikeln - Hon löser miljöproblem med rymdteknik - handlar om hur hon tänker kring det nytänkande som behövs om hållbar utveckling för urbana processer. Vi behöver lära från extrema situationer för att få tillgång till nytänkande. Med extrema situationer nämner hon livet i rymden eller i extrem fattigdom och torka. Det går inte att lösa morgondagens problem med gårdagens lösningar. Det är välkänt, men ofta lättare sagt än gjort. Jag blir glad då någon stakar ut och konkretiserar vägen för nytänkande. Jag blir alldeles upprymd av en fritänkare som hon. Inspirationen spritter.

 

Jag har tagit mig en funderare på min arbetslöse sons situation. Skrev ett brev till honom och skisserade den ena möjligheten efter den andra. Jag ser flera vägar för honom. Om han själv får fatt på initiativkraften och ansvaret för sitt eget arbetsliv. Känner optimism.

Jag kan ge ännu fler exempel på dessa lustfyllda excesser. Förutom DI har jag läst både DN och lokalblaskan och det har gett mig en och annan inspirerande tankeställare till.

 

Så tycks det mig en sån dag som idag är. Det är som att det bubblar i mig. Möjligheterna växer som svampar. Livet är småtrevligt att leva. Eller med andra ord. Jag är glad.

Jag får lyckönskningar från när och fjärran. Flera undrar vad jag ska blogga om nu när jag är frisk.

 

Om det tänker jag flera saker.

 

Även jag undrar vad slags liv jag kommer att skildra nu en tid. Naturligtvis ska jag successivt återgå till mitt älskade jobb, som jag för övrigt aldrig släppt taget om helt. Och jag undrar hur det kommer att gå. Om jag känner mig rätt, så kommer jag att ge mig i kast med jobbet med hull och hår. Något i mitt inre säger dock att jag ska ta det lugnt. Kroppen har fortfarande och för lång framtid en kamp att utkämpa och jag ska skapa goda förutsättningar för kroppen att kämpa väl.

 

Sen är det så att jag inte är frisk. Varken just nu eller på längre sikt. Just nu har jag enerverande känningar och tänker att de beror på urinvägsinfektionen i min sargade blåsa och att jag faktiskt hade eller har hål på blåsan. Det är klart att det känns. På sikt har jag att leva med hotet om att cancern återkommer. Det är ett högst reellt hot. Det är troligare att jag får tillbaka den än att jag slipper. Så jag har lite svårt att kliva in i rollen som den som är frisk. Jag vill bli det, men tror inte att det är ett sånt där quick fix som är grejat på ½ år. Eller rättare - jag är nog på väg att bli frisk, men jag har en sjuk blåsa att leva med för lång tid framöver.

 

Jag drömde en resedröm inatt igen. Jag packade för semester och min väska var lätt och hade få men väl utvalda saker i sig. Kanske skulle jag ha lite mer av ombyte av underkläder? Jag förundrades över hur lite jag egentligen behövde och hur lätt väskan var. Jag hade en frihetskänsla kring både väska, resa och resesällskap. Fri och oberoende. I höstas, före behandlingarna, var mina resor kaotiska. I drömmarna då var jag illa rustad med massor av fel saker slarvigt ihoppackade och med dålig klädsel för det dramatiska väder som väntade. Och jag hade resesällskap som jag blev starkt beroende av men inte kände.

 

Det här förebådar andra kvalitéer i mina framtida bloggar. Livet kommer nog inte att bli som förr. Därför kommer jag att skildra ett nytt sorts liv. Om det har jag inte mycken aning. Men lättsamt kommer det nog att vara. Relativt alltså.

Nytt för i år är att jag lagt in en bild på mig själv. Bara en sån sak.

Kära P. Det låter som en klubb som också passar mig. Lyckliga surmuppars klubb. I´m in.

 

Av och till läser jag David Fernandos blogg om hans blåscancerresa på http://my-bladder-cancer-journey.blogspot.com/ Han hade samma diagnos som jag och är ett år före mig. Han filosoferar över det celebra sällskap som överlevare av cancer utgör. Han använder benämningar som "League of extraordinary gentlemen" och "The survivor's bond is a strange fellowship".

 

Om jag finge bestämma så är Lyckliga surmuppars klubb en klubb för sådana som

Har erfarenhet av egen avancerad cancer.
Vill byta erfarenheter och stödja varandra i bli-frisk-resor.
Behöver få sura (tillsammans ?) ibland.

Kanske också
Villighet att ge cancern och bli-frisk-resan ett offentligt ansikte som inspirerar andra.
Initiera debatt om och forskning på frisk-tänkande i cancervård.

Religiöst, politiskt och kommersiellt obunden.

 

Ja, ja. Det är mycket man skulle kunna göra om...
Och jag är så nöjd med de glad- och surmuppar jag nu känner.

PS. Idag är jag närmast en gladmupp. Åker alltså upp och ner i humörshissen. Var är hissknappen? DS

Jag har haft en enastående trevlig jul med mina nära och kära. Jag har fått den bästa av alla tänkbara julklappar, nämligen ett positivt besked om min cancer. Jag har blivit kärleksfullt uppvaktad på födelsedagen. Inom rådande omständigheter kan det inte bli bättre. Faktiskt inte.

 

Och hur reagerar jag? Jag blir nedstämd. Det känns tomt. Jag har ingen lust till just nånting. Gruvar mig för vårens jobb i upptrissat tempo. Vill bara gråta och grotta in mig.

 

Verkar som nedstämdhet tillhör bli-frisk-resan. För den resan är jag absolut på.

Det är bara att inse. Jag är en surmupp. En surmupp på bli-frisk-resa.

Livet börjar återgå till normala gängor. Granen ser lite bedagad ut och en och annan dekoration vill trilla av. Min dotter T packade bilen och begav sig hem till sitt. Hon har kanske 7 timmars körning för att komma dit hon ska. Hon ska vara workshopledare några dagar för danssugna ungdomar nu i helgen innan den riktiga vardagen börjar..

Jag själv har fortsatt att vegetera. Åtskilliga har ringt mig idag och några kom och grattade. För jag fyller år idag. Därmed ska jag väl vara klar för vardagen. Men inte känner jag mig riktigt redo än inte. Jag fortsätter att fylla år några timmer till.

Min vän Vildhundens klagan var den som lärde mig blogga. Han brukar ge mig uppmuntrande kommentarer under namnet Ulf. Tack Man Wulf för senaste kommentaren i gårdagens blogg. Där säger han att det kan vara troligt att det tar lika lång tid att bli frisk som att bli sjuk. Det är, om inte en tröst, så i alla fall något att hålla mig till när det gäller förväntningar på att fungera normalt. Det påminner om och hjälper till med perspektiveringen.

När jag tänker efter. Ur blåsans perspektiv är den invaderad av cancer, troligen i åratal eftersom cancern var utbredd, och under det senaste halvåret kontinuerligt och aktivt misshandlad av friskvården. Under tre operationer har de hyvlat, knipsat, skurit och bränt bort delar av min blåsa. Vid senaste tillfället på Lucia gick det till och med hål pga misshandeln. Under hösten har jag fått 6 instillationer som känts som lut. Vid varje tillfälle har jag kissat ut något som nog varit blåshinna. Min blåsa är alltså traumatiserad. Den är gjord av glatt muskulatur och alltså inte viljestyrd. Den reagerar som den gör, inte som jag vill. När den nu på sistone får en simpel urinvägsinfektion i sig blir den hysterisk.

Nu inser jag att 1) jag själv behöver fatta att jag ska ha rejält tilltagen rehabiliteringstid och att 2) jag dessutom behöver stå upp för det gentemot kunder och kollegor. Ännu en utmaning. Hej och hå. Tidsoptimisten Kontext får en rejäl prövning. Jag behöver fatta att min blåsa är i trauma och behandla den därefter. Suck.

På årets första dag är det som upplagt för ett nyårslöfte. Jag ska ta hänsyn till min traumatiserade blåsa. För övrigt, gott nytt år på er alla.