Tom
Det finns en baksida på det faktum att det går bra och att det verkligen blev ett lättsamt ingrepp den här gången. På 4.e dagen efter operationen äter jag inte nån smärtstillande alls. Det spänner lite i blåsan, ungefär så som det gjorde efter 3-4 veckor efter förra ingreppet. Jag fortsätter att nattvandra tre gånger per natt och är i övrigt precis som vanligt, dvs rätt pigg.
Eller? Det var då det. Jag är inte precis som vanligt alls. Jag är faktiskt mer nedstämd. Det är absurt, det inser jag, men jag har faktiskt rätt tunga känslor som jag släpar på. När jag umgås med folk, vilket jag gjorde både i förrgår och igår – väldigt trevligt umgänge med god mat och god dryck – så känner jag mig ensam, övergiven och framför allt tom.
Jag förstår på ett intellektuellt plan att det här känsloläget ingår i bilden. Jag förstår på ett abstrakt sätt att det är just nu när jag har en tids ledighet, som den där tomheten kommer. Men jag förstår det ändå inte. Framför allt är det inte särskilt kul. Men det är fint väder och en promenad skadar inte. Jag kan ju alltid överträffa mina motionsmål för tiden efter operationen. (För jag har satt mål som jag ska avrapportera till friskgymnasten om några veckor.)
