Kontext

Jag ägnar mig åt att komma ikapp.

Hela gårdagen satt jag med ekonomipapper, försäkringsbesked, meddelanden från bostadsföreningen och sånt. Visst ja, jag ska lämna urinprov idag och fylla i ännu en sån där hälsodeklaration inför kontrollen den 7.e. Det sker på op den här gången och jag ska göra mig beredd på att kanske behöva sövas och då är det samma rutiner son inför alla operationer, dvs hälsolapp som ska fyllas i, kroppstvagning i svampdesinfektionsmedel före op, fasta, innte ta egen bil och det hele. Nu ska jag bara sortera de sista kvittona, sammanställa utläggen på MC Masrercard, och sen kan jag fara och lämna kvittopärm och urinprov. Därmed har jag delvis kommit ikapp. Lättnaden är fysisk.

Jag har ett annat åtagande också och det är slutspurten av mina studier i CSR. De tarvar någon dag här också. Dels ska jag förbereda mig inför Skypesamtal inom gruppen den 4.e och dels ska jag göra de två inledande uppgifterna som jag fortfarande hänger efter med, men som jag delvis gjort. Jag ska bara göra mig klar. När det väl är gjort så kommer jag väl närmast att flyga av lättnad.

Men, för att inte sväva  ut alldeles i det blå, tänker jag anmäla mig till ännu en liten universitetskurs, som håller mig på mattan. Denna gång vid vårt  alldeles egna univcersietet, MIUN, Mittuniversitetet. Inom Kvalitetsteknik ges från Östersund en 7,5 p kurs i AI, Appreciative Inquiry, och DEN vill jag gå. Gläder mig åt att det är vårt universitet som ger en så intressant kurs. Nu är det inte säkert att jag kan gå den, för den inleds med obligatorisk närvaro några dagar på tid som jag inte kan. Men vi håller på att trixa så att vi ska kunna gå i alla fall, kanske. Och vi, det är en del av vårt partnergäng.

Summa sumarum, jag ser till att ständigt ha saker att göra för att ständigt komma ikapp. Nu så här i återhämtningsdagar grubblar jag över hur mycket jag flåsar och jagar efter whaatever och att jag ständigt ska komma ikapp. Jagandet är liksom en viktig del av mitt liv.  Undrar om det finns alternativ för mig. T ex att lugnt och fint bara ta det som det kommer, att gilla läget och den takt som "läget" har. Undrar om det är läge för mig att inse att "you can´t puch the river", att istället flyta med och simma omkring i och med floden.

Ja, kanske en dag kommer jag att leva så. Men jag ska bara komma ikapp först.  ;-)

Sitter i morgonsoffan med TV4 pratandes. Tilde de Paula intervjuar Stellan Skarsgård inför premiären på Hamlet. Stellan har före premiärer stora ångesttvivvel på sig själv. Då är han världens sämste skådespelare, han gör urdåligt ifrån sig och mår dåligt. Varje gång.

Det är alltså inte bara jag som går med ångestliknande tvivel på mig själv. Däremot undrar jag varför det är på detta viset. Finns det något ändamålsenligt med detta? Över huvud taget?

Ja, så var då julafton överstökad. Jag märker att jag varvar ner. Har gått från att drömma realistiska jobbdrömmar via att drömma förvirrade jobbrelaterade drömmar till att nu drömma om helt andra saker som jag inte ens minns. Sover länge, ända till 8.30, vilket ska jämföras med att jag brukade vakna kl 5.

 

Min dotter T och jag har julat efter bästa förmåga, trots att vi varit ”bara två”. Vi har pyntat och lagat den viktigaste maten och jag har njutit av dessa förberedelser tillsammans. Summering av julafton – vi har gjort allt som hör till. Grötfrukost, promenad, några telefonsamtal, Kalle Anka på TV, julbordet, spel, julbetraktelse, julklappar, Karl-Bertil på TV, spel igen och på nattkröken saffranskaka.

 

Det blev min uppgift i år att läsa julkrönikan. Jag googlade lite på nätet och hittade diverse bloggar med julkrönikor. Det var intressant att läsa hur olika man kan reflektera. Valde ut tre stycken och den här gav oss goa fniss. T summerade att den trots allt innehåller vissa logiska missar, t ex det här med tiden. Julafton firas i världen både 24 och 25 dec vilket ger tomten lite bättre med tid att genomföra sitt uppdrag. Men förmodligen ändrar det inget i sak. Här kommer den, upplagd av Dan Sederowsky. http://sederowsky.blogspot.com/2009/12/en-julbetraktelse.html

 

En julbetraktelse

Om du är barn och längtar efter julafton med tomten och allt, blunda när du läser min betraktelse....

 

Det finns ca 3 miljarder barn på jorden. Av dessa tillhör ca 15% eller 450 miljoner tomtens målgrupp, d.v.s. kristna västerlänningar.

 

Med ett världsgenomsnitt på 3,5 barn/hushåll blir det ca 128 miljoner hushåll att besöka, om vi antar att det finns minst ett snällt barn i varje hushåll. Jultomten har, p.g.a. jordens rotation, ca 3,5 timme på sig att jobba, om han reser västerut, som ju borde vara det mest logiska. Han besöker alltså 967,7 hem/sekund!!!

 

Det betyder alltså att för varje kristet hem med minst ett snällt barn har tomten ca 1/1000-dels sekund till att parkera släden, springa ut och hoppa ner i skorstenen, dela ut paket, hoa 3 gånger, klämma ett par snapsar, upp genom skorstenen igen, i släden och vidare till nästa hus.

 

Under förutsättning att alla hus är jämnt fördelade är det i snitt ca 1 km mellan varje. Tomten färdas således ca 100 miljoner km, att gå på toa eller pausa av andra anledningar är inte med i beräkningen. Med andra ord flyger tomtens släde med ungefär 1000 km/sek eller om man så vill med 3000 gånger ljudets hastighet.

 

Man kan jämföra det med den snabbaste farkost som människan skapat, nämligen rymdsonden Helioa 2, den färdas med 67 km/sekund. En normal Ren som våra Samer håller kan komma upp i ca 30 km/timme.

 

Om vi antar att var barn får en present som väger 1 kg, har släden en last på 500 000 ton, tomtens vikt är då inte inräknad. På land kan en normalstark och fullt frisk Ren dra ca 200 kg. Även om vi antar att tomtens flygande specialrenar kan dra en vikt som är 10 gånger högre, kommer inte släden ur fläcken, om inte tomten kan hitta ungefär 360 000 dragvilliga renar. Detta kommer i så fall att ge släden en sammanlagd vikt på ca 600 000 ton.

 

600 000 ton som flyger med 1000 km/sekund skapar en enorm friktion. Detta kommer att hetta upp renarna, ungefär som en meteor som inträder i jordatmosfären. De två renarna längst fram kommer då att absorbera en energi motsvarande 15 000 triljoner watt. Ledarrenarna kommer att brinna upp omedelbart, och de bakomvarande kommer att utsättas för en ljudbang och därefter själva brinna upp.

 

Alla renar kommer att möta sin skapare på mindre än 4,26 tusendelars sekund, d.v.s. när tomten når till det femte huset. Det här är så klart hypotetiskt, för då släden accelererar från 0 till 1000 km/sekund på 1/1000-dels sekund, kommer alla i släden att bli utsatta för en g-kraft som är 17 000 gånger större än tyngdkraften. En tomte på ca 150 kg (gissningsvis med hänvisning till synliga kopior), skulle naglas fast i bakre delen av släden motsvarande en vikt av ca 3 miljoner kg, vilket ögonblickligen skulle krossa vartenda ben i hans kropp och förvandla honom till en våt fläck.

 

Kontentan av detta är alltså att om tomtestackarn någonsin levat så är han definitivt död nu.

Sista bortadagen före jul. Nedräkningen känns i kroppen som ett vilsamt lugn.

Konstaterar att kollegan och jag är ute på en overklig företagsresa. Antingen är det glimmande såpbubblor vi skönjer. Eller så är det grus med så mycket guld i att det är värt att utvinna. Och det går inte på förhand att veta vilket det blir.  I alla fall har vi fått beröm för vår idoghet och uthållighet och faktiska resultat. Det är ord som värmer, särskilt med tanke på den frustration jag känner av så-mycket-arbete-så-magert-resultat.

I eftermiddag åker jag hemöver via Kungliga huvudstaden och stannar till hos dotter T. I morgon åker norröver för att jula tillsammans. Bara två personer. Så få har jag inte varit någonsin. Det hindrar nog inte att vi ska få det himla mysigt.

Jag börjar alltså ta bort skygglapparna för att julen är i antågande. Julkorten ska  skickas, julklapparna fixas, julmaten lagas, julstädningen göras och julpyntet ska fram. Allt i en behändig lagom ambitiös skala. Om inte dottern får ett julfascist-skov och trissar upp förväntningarna. Det står henne fritt.

Distansstudierna i CSR vid LTU går mot sitt slut. Nu börjar min grupp med sista inlämningsuppgiften som ska göras klar till i början av januari.

CSR = Corporate Social Responsibility, handlar om företas samhällsansvar
LTU = Luleå Tekniska Högskola

Tidigare har jag berättat om min grupp, vars medlemmar sitter utspridda på jordklotet, närmare bestämt Beijing, London och den staden där jag bor i midjan av mellanmjölkens land. Nu kan jag alltså börja se tillbaka på arbetet, och reflektera över det. Två teman framstår för mig, eller kanske tre

1 Tidspussel.
Det har varit ett fasligt pysslande att få till tid för våra Skypesamtal. Det ska ske före middag och nattning av barn i Bbeijing och efter att nattsömnen är avklarad hos oss i Europa. Dessutom har väl främst jag varit upptagen dagtid av diverse jobb. Mina arbetspass har lämpats sig morgnar och helger, vilket inte precis varit deras tid för arbete.

2 Olikheterna.
Jag har uppfattat oss som kommande från olika kunskapsplaneter. Vi har gudskelov varit tillåtande till det och nyfikna på varandras perspektiv, men det har också kostat på. Jag har tvingats stå upp för och förklara sånt som för mig är självklarheter och närmast omöjliga att  förklara. Jag har känt mig vara en mot två, vilket varit tufft och lärorikt. Jag tror att det är precis så, när man är på en kunskapsplanet. På planeten är alla överens vad som är sant och hur sanningar produceras. Det blir till självklarheter. Möter man aldrig aliens, får man inget perspektiv på den egna planetens kunskaper och hur de genereras.

3 Distansen och den magra lärandemijlön.
Då menar jag att jag inte känner just några på kursen trots att jag har kompetenta lärare och dryga hundratalet kurskompisar. Men det märker jag inte av. Lärarna märker jag av i de skriftliga kommentarer de ger på inlämnade uppgifter. Det är allt. Det är en mycket mager, ja närmast obefintlig, lärandemiljö, skulle jag kunna säga. Som en öken. När vi pratat med varandra i vår grupp har det dessutom varit på svajiga linor och gunåde den som pratar i mun på den andre. Då blir det bara tyst. Så det har varit ett mycket disciplinerat kommunicerande utan tillgång till varandras kroppsspråk och ordlösa kommunikation.

Det här låter ju för bedrövligt. Och är det väl också. Det har absolut inte med innehållet att göra. Det är formen, som lämnar mycket övrigt att önska. Ändå är formen en möjliggörare för oss att över huvud taget kunna studera på sån extrem distans som vi gjort i vår grupp. Innehållet har varit superintressant. Vi har jobbat med en och samma organisation hela tiden, SPDC. Det är en  råoljeutvinnande joint venture-organisation med Shell som minoritetssägare i Nigera. Det har verkligen gett oss något rejält att bita i och näring till många samtal om just företagsansvar och miljöarbete och var gränserna går för det i ett samhälle med dysfunktionell stat, som inte tillhandahåller infrastruktur, hälsovård, skola, säkerhet/skydd etc till sin befolkning trots att pengar inte alls saknas.

Summa sumarum är jag nöjd med min kurs. Mest nöjd är jag nog med mina kurskamraters sträva och ändå nyfikna intresse för vad jag tillfört. Jag har så att säga fått lära av mina egna erfarenheter. Det kallas tripple loop learning, tror jag.

För en tid sedan skrev jag om min trötthet och att jag var på en föreningsträff för oss organisationskonsulter. Där blev jag, trotts min trötthet, inspirerad att att bidra till att ge ut en bok om vårt arbete i orgasationer. Det verkar inte finnas bärighet i det engagemanget, dvs inte tillräckligt många som säger sig vilja bidra för att det ska kunna bli verklighet. Bristen på gensvar,  oavsett bu eller bä, gör mig avtänd. Det blir fullkomligt ointressant att liksom DRA projektet utan gensvar. Så det blir inget av för min del.

Nu är jag i utvecklartagen igen och det sker i ett sammanhang där det dras i en takt som funkar för mig och trots att vi nog är en hel del trötta alla tre. För vi är tre som kuckilurar. Igår döpte vi vår projektbaby till KES-projektet. K och E är initialernna på våra företag och KES står för att K hjärta E = sant. Visst är det gulligt? Vi utvecklar en modell för... ja, nu stannar jag. För det här är än så länge en baby och dessutom lite hemlig. Så säg det inte till nån :-)

Och jag tycker åter att livet är roligt och energigivande. Får man ha ett så kul och kuckilurande jobb som jag har?

När jag passerade Kungliga Huvudstaden på väg till Drottningstaden slank jag idag in på Centralstationens Pressbyråkiosk för att köpa mig ett korsord, eller en tidning eller nåt att roa mig med på tåget. Det här hade jag att välja på.

 

Jag kom ut tomhänt.

Jag har varit lite smådyster nu i höst. Det är inte bara ekonomin som varit ett dovt bekymmer. Värre har varit de tvivel jag haft på mig själv. Jag har inte känt mig särskilt duglig och kompetent, helt enkelt. I min värld och mitt jobb möter jag mängder med omdömen. Det är en utmaning att sortera i allt. Bara för att andra misstycker behöver jag inte misstycka själv. Osv. Detta sorterande ingår som en naturlig del i vardagen. Det är helt enkelt en del av jobbet att stå där och vara på ett just sätt med de värderingar jag står för. Och så får andra förhålla sig till detta på sitt eget sätt. Det är en del av jobbet att hantera andras motstånd och rädslor.

 

Det är också en del av vardagen att hantera egna motstånd och rädslor. Det är det tuffaste. Under hösten har jag alltså umgåtts med mina egna tvivel på mig själv. Det innebär hjärtsvidande gnagande tankar  om oduglighet och tvivel, om känsla av att vara ett luftslott, en innehållslös bluff. Lättade på förlåten till min kollegga häromdagen.
- Välkommen i klubben, sa hon.
- Det går över.

 

Ja, så enkelt kan det uttryckas.

Väder
I Köpenhamn träffas 15 000 delegater från hela världen för att prata väder, dvs klimatförändringar och vad vi människor kan göra för att minska vår destruktiva påverkan. Jag stöder passivt och okunnigt dessa förhandlingar. Knepigt med såna här överenskommelser. Det är ju inte så enkelt att bara komma överens. Det är efterlevnaden som är det viktiga. Och det finns ju stater som är ovilliga att lova, men tänker agera kraftfullt för det. Och det finns andra stater som gärna lovar, men som sedan inte bryr sig.

 

Vaccin
Häromdagen fick jag till att bli vaccinerad mot svininfluensa efter en lång period av oengagerad tveksamhet. Jag visste verkligen inte om jag ville vaccinera mig.
-Jag blir nog inte sjuk.
- Jag har nog en fantastisk motståndskraft.
- Jag blir nog inte särskilt sjuk om jag blir sjuk.
-  !

 

Så gick tankarna. I dessa tankemönster  smög sig en och annan in och störde tankeordningen. Tänk om jag blir sjuk till jul så ingen vill vara med mig? Tänk om jag blir liggande i två veckor när jag skulle tjäna de där pengarna som jag så väl behöver för att komma ikapp? (Vad ekonomin anbelangar, så ser det just nu inte lika oroande ut som i september och oktober. Botten känns nådd för den här gången.) När jag väl halvt och halvt bestämt mig för att låta vaccinera mig, så har jag antingen varit på resande fot eller så har vaccinet varit slut. Men så en dag i veckan som var for min kollega och jag och lät vaccinera oss i regionhuvudstadens vaccineringsstation förlagd till ortens travbana. Jag har känt av lättare ömhet och klåda på vaccinationsstället, en kväll eningen ömmande lymfkörtlar i armhålan… det är allt. Nu är jag nöjd med att jag faktiskt tog steget.

 

Vila
I övrigt har jag en vilsam helg efter en rätt slitsam period av mycket jobb och resande.  Igår var jag en riktig pösmunk och gjorde inte många knop. Men jag kom i alla fall iväg till badis och simmade en sväng. Märker med oönskad tydlighet att senaste månadens inaktivitet slår på konditionen. Sedan svampsäsongen tog slut har jag varit oförlåtligt fysiskt inaktiv. Det har bara varit mörkt och trist ute och jag har kurat… Nu fick jag i alla fall lite energi och hoppas att jag fortsätter simma.

 

Vadå?
För en stund sedan ringde dotter T från kungliga huvudstadens internationella flygplats. Hon har just landat efter 2,5 månaders givande och upplevelserik vistelse i New York. Förstår om hon är full av blandade känslor. Hemlängtan, separationsångest, julmys, återseende av pojkvän och vänner och … ja, diverse olika känslor. När hon väl kommit ur jetlaggen och julen ska hon skapa sig en ny jobbplattform här hemma. Hon är fortsatt tjäntsledig från sitt jobb och har kanske inget jobb att komma tillbaka till senare pga personalminskningar. Hon har alltså ett gyllene tillfälle att skapa det jobb hon själv vill ha, vad det nu är och hur det nu ska finansieras.