Kontext

Nu är jag på väg hem från landets fot-trakter. Vistelsen här nere känns som den varat flera veckor och innehållit massa trevligheter. I själva verket har jag varit här 4,5 dag. Vi har nyårat med vänner till mina vänner, vi har bjudit danska släktingar på bjudning som råkade inträffa på min födelsedag. Jag fick min plats vid bortet utmärkt med en svensk och en dansk flagga. Very special. Vi har promenerat vid havet och i staden och jag har handlat käder för flera tusen kronor. Jag ser riktigt bra ut trots kilona.

 

Tåget tuffar fram och jag tycker det går fort. Första anhalten till Kungliga Huvudstaden gick utan att jag hann blinka. Läser en deckare som varade till Gävle. Karin Alvtegen, Saknad. Härligt lyckligt slut. Nu sitter jag med trötta ögon och svårigheter att få synskärpa på avstånd. Den soliga rimfrostiga dagen har bytts ut till mörk natt. Nåja, det är bara kväll, men det ser ut som natt.

 

Medvetandet börjar obönhörligt vässas mot vad som står för dörren. Först några möten och sen operationsbordet. Därefter flera mastodontseminarier. Hela januari är knökfullt. Bortsett från konvalecenttiden.

 

Pratade med min gamla urolog idag. Vi har blivit kompisar med rätt att prata blåscancer trots att hon inte är min urolog längre. Hon sa att det inte är säkert att de föreslår behandling (BCG medac) på en gång. Det kan bli aktuellt med ännu en behandlingsfri period. I vilket fall ska min nya urolog PL göra så absolut lite som han bara kan på torsdag när han går in och tittar. För att blåsan ska få förbli så läkt det bara går. Om det ser bra ut…

 

Jag förstår att jag på sistone har åtnjutit en period av superhälsa, dvs närmast total problemfrihet. Jag kissar inte på mig just alls, jag går på toaletten med flera timmars mellanrum. Och då menar jag FLERA. Utan några som helst mediciner sedan flera veckor. Det är helt otroligt härligt. Jag har kunnat simma och promenera flitigt och blåsan knotar inte. Bara då jag går riktigt fort, det gilla den inte. Men det gör inte ont, som tidigare. Känns bara obehagligt. Jag gör mig beredd på att dessa lyxiga problemfri-dagar tar slut snart. Men de ger också hopp om att det en dag i framtiden kan bli ett längre normaltillstånd. Om det ser bra ut….

 

Jag njuter hejdlöst över att det känns så bra nu och är full av förtröstan. Samtidigt vet jag vad jag har och i mig finns hela tiden en gardering…Om det ser bra ut…