Kontext

Jag har funderat på hur det är för företag att leva i en accelererande lågkonjunktur. En del företag vet inte om de ens överlever, andra går med beredskap att kraftigt reducera sin arbetsstyrka och ytterlilgare andra drar redan nu ner på sin medarbetarskara. De lever med ett existentiellt hot, som man inte vet om det kommer, och om det kommer så vet man inte omfattningen. Det är klart trixigt läge som jag tycker att jag vet något om. Det är ju precis som att leva med cancer.

Hur kan man förhålla sig på ett klokt och konstruktivt sätt? Strutsmetoden är livsfarlig. Jag tänker att det handlar om att vara vaken och öppen med vad som sker ”där ute” och ha beredskap för olika scenarion. Samtidigt tror jag det är bra att tänka friskt och möjligt, så att vi inte aktivt medverkar till att förverkliga farhågorna. Att planera för att det kommer att gå bra och att engagera alla att samverka. Men ha beredskap för att det inte blir så. Det är en konst. Företagen umgås också med bryderier om när och hur mycket de skall berätta om det svåra läget för sina medarbetare. Är det bättre att veta än att inte veta? Igen är cancermetaforen inte fel. Jag vill tro att det är klokt att vara ärlig med fakta. Det är lättare att förhålla sig till fakta, om än obekväma, än att förhålla sig till sina fantasier och farhågor om läget.