Tråcklande minnessömmar
I södra delen av mellanmölkens land, nere vid fötterna liksom, är det osedvanligt kallt. Dvs MINUS-grader, is på vattenpussarna och rimfrost på träden. Som hemma i midjan av samma land. Jag hälsar på min ”syster” med familj och tankar gammal vänskap sedan mitten av 60-talet. Tänk att det är så välgörande med de långa livslinjernas relationer. Så var det då och nu är det si. Vi kan associera till olika decennier och relatera till händelser långt bak i tiden. Minns du det och minns du det? Oftast minns jag inte, men det är en annan sak. Har alltid varit gaggig och inte blir det bättre när man kommit upp i åren.
Jag njuter fortfarande av ledighet även om jag på nedresan jobbade några timmar. Det var mest för att fördriva tiden. Inte för att jag var stressad och kände mig tvungen. Det är också nåt mycket välgörande med den här återhämtningen. Alltså vilan från det ordinarie presterandet. Och jag kan summera en ovanligt lång och gedigen period av återhämtning. Jätteskönt.
Apropå minnen. Jag minns min ungdoms julhelger. Alltså då jag levde med min mamma och pappa bakom kärnfamiljens vackert putsade fasad. De var årets stresshöjdpunkt och gav så förfärliga minnen att jag mest bara vill glömma dem för gott. Då kulminerade de bristfälligt infriade förväntningarna, ångesten över att … ja vad det nu var… och besvikelsen över att det inte blev som det inte blev. Alltihop nedsköljt i stora mängder smusslad alkohol och ett konstaterande att det bara blev värre just denna jul.
Jag kan verkligen se skillnad på en jul av återhämtning och en jul av accelererad söndring. På ytan ser de rätt lika ut. Men under ytan är det en skillnad som natt och dag. Det är skönt att ha tagit herraväldet över de kvaliteer som ska råda under min julhelg. Här byggs i all stillsamhet och enkelhet istället för söndras. Byggstenarna heter stillsamt umgänge med gamla nära och kära, promenad utefter en strand som erbjuder utsikt mot det nybyggda kallbadhuset, Turning Torso, Öresundsbron, blånat Köpenhamn, båtar av olika nationalitet som väntar på att få angöra storstadshamnen och i ena ögonvrån två bumliga sockerbitar som är Barsebäcks kärnkraftverk. Villorna som vänder sina stora ögon mot vattnet är av betydligt vräkikare slag än vad som över huvud taget finns i min egen landsända.
Nåväl. Det är inte de vräkiga villorna som lockar mig söderöver. Det är vännerna som jag kan tråckla långa minnessömmar tillsammans med.
