Svettigt
Vi har haft vårt första Skype-möte i den tremannagrupp där jag deltar i distanskursen CSR, corporate Social Responcibility.
Översiktligt handlar kursen om företags samhällsansvar eller långsiktigt hållbar utveckling. Vi håller på med uppgift 5 och skall göra en code of conduct, uppförandekod, för Shell i Nigeria. Vi har läst på diverse rapporter, bl a tegelsten från Amnesty International, Shells egna dokument, andra företags dokument etc.
Frågorna fullkomligt stockar sig. Hur kan Shell över huvud taget motivera sin närvaro i Nigeria? Hur kommer det sig att staten Nigera, trots stora inkomster från oljan, ignorerar sitt statliga ansvar att förse sin befolkning med infrastruktur, utbildning, sjukvård och skydd? Hur ska ett företag förhålla sig till laglöshet, korruption och svag regering? Ska företaget ta över statens ansvar för sin befolkning? Finns den kompetensen? Ska en uppförandekod vara praktiskt användbar för de anställda vid företaget i relation med lokalbefolkningen eller mer av en uppförandekod som passar företagets olika intressenter, aktieägare, anställda, den oljeslukande industrivärlden, miljö-rörelsen eller you name it?
Dessa frågor har vi brottats med på en sviktande internetlina mellan Beijing, London och Midjan av mellanmjölkens land. Samtidigt bekantade vi oss med varandra och vårt intresse för CSR. Samtidigt ävlades vi med Skype-mediet som sånt. Det går inte så bra att humma instämmande för då hörs inte talaren. Strikt en talare i taget är vad som gäller. Åhh så frustrerande! Men så fascinerande! Tänk att vi pratar gratis med varandra på tre olika ställen på jordklotet!
Det var många lärprocesser samtidigt. Du skulle se mig. Jag har små plustecken i ögonen och stirrig blick. Jag är mest bara snurrig i bollen. Det här är svettigt för en kärring med en – just nu - mycket liten hjärna.
Det går rykten
Det går rykten om min son M att han syr kläder till Paul Simon. Ryktet har florerat i ungdomarnas bekantskapskrets en tid och nådde idag mina öron.
- Va??? Det har jag inte hört nåt om. Nog för att han är lite wild´n-crazy och hittar på udda saker, men… nä, det kan väl inte vara så?
- Jo, han har skrivit om det på face-book.
- Nähä. Va?!? Det har jag missat.
- Jo, han har skrivit om det och så var det en som kollade om det var den riktige Paul Simon, alltså Simon-and-Garfunkel-Paul-Simon, och han svarade ja.
- Men, det här är ju jättekonstigt. Han har faktiskt varit rätt meddelsam om vad han har för sig på sistone, och det här har han inte sagt ett ord om. Nog för ett det händer förunderliga saker i hans liv just nu, men, nä, det verkar helkonstigt.
Därvid stannade samtalet och jag smälte intrycken. Det var värstens.
Men va konstigt att han inte sagt nåt. Så jag ringde honom och frågade.
- Nä, det vet jag inget om.
- Men du har ju skrivit om det på face-book!
- Ja, jag har skrivit att jag sitter och syr till Paul Simon. Och, ja, det var nån som frågade om det var den riktige Paul Simon, och det var det ju. Jag satt och sydde och lyssnade på den riktige Paul Simon.
Som förr - fast nu
Luleå tekniska högskola.
På distans.
En liten kurs.
7,5 p.
CSR.
Det betyder Corporate Social Responsibility och handlar om företags samhällsansvar.
Jag får såna flash-backs.
Jag är sent ute. Har inte bildat mig erforderlig uppfattning om hur studierna ska bedrivas. Först nu ikväll hittade jag inbox-lådan. Den var knökfull med mail till mig. Gruppkamraterna har försökt få fatt på mig. Jag har inte läst klart de första två momenten och inte gjort klart de första tre inlämningsuppgifterna. Är bara halvfärdig.
Så var det på ett ungefär när jag en gång i tiden började läsa på universitet för länge länge sen. Den gången var det konsthistoria och jag ramlade liksom in i det hela, överrumplad över att det var tentadags. Men jag minns också att det trots allt gick bra. När jag skrivit den första tentan var jag övertygad om att jag kört. När jag fick resultatet visade det sig att jag spetat tentan (alltså högsta betyg).
Sen dess har jag vant mig. Det brukar gå bra för mig. Den senaste utbildningen, mastersexamen, tog jag också med nåt plus i kanten, jag tror det hette A, with distinction.
Men det är en skillnad från förr. Nu har jag unga studiekompisar som vet hur man forwardar mail så att de automatiskt kommer i ens egen mailbox. Och vi ska grupparbeta. Mina gruppkompisar bor i London respektive Beijing. Hon i London flyger och far och är inte landad förrän om några dagar. Han i Beijing är pappaledig med tre barn. Själv har jag det smått hysteriskt runt mig och även jag flackar och far. Så var det då inte förr. Då var kvinnorna hemma med sina barn och vi andra var bofasta gick till vår skola dagligen. Och inte var det mycket till grupparbeten att tala om. Vi kunde lalla på i nån sorts egen takt.
Det är visst nu jag studerar. Hej och hå. Jag behöver se till att komma ikapp så att jag inte är en belastning för gruppen som är duktigt utspridd över jordklotet
Noll
Förra kollen fanns vissa deformerade celler (lättare dysplasier tror jag var orden som användes då) som antogs bero på att jag fortfarande var sårig. Nu finns alltså inte ens några såna.
Min stingsliga blåsa sköter sig exemplariskt, bara den får vara någotsånär i fred. Vilket den får nu.
Hej hopp och skål, go vänner. Nu tar jag helledigt från cancertankar i blåsan några månader. Nästa koll blir i början av januari.
Lights in Alingsås
En manet från Hjärtas park i Alingsås
Jag har nyligen gjort ett uppdrag i Alingsås och på kvällen blev vi alla bjudna på guidad Ljusvandring.
Fascinerande! För tionde året genomförs Lights in Alingsås. Det är en livs levande mötesplats och smältdegel av experimenterande för ljusdesigners, studenter, armaturföretag, stadsplanerare och andra intresserade inom ljus-, rums och upplevelse-gestaltning. Evenemanget är världsberömt inom vissa kretsar.
Hit bjuds ett antal ljusdesigners från olika delar av världen att i workshops jobba tillsammans med studenter och armaturföretag i att ljussätta olika delar av Alingsås. Gymnasieelever på el-programmet är involverade. Vi vandrade till Brunnsparken, Minneslunden, Stadskyrkogården, Skate-arenan, Hjärtas park, Sparbanksgåden m fl ställen. Före oss gick ett antal grupper och efter oss fanns ytterligare följen om 20-30 personer. Det gick rykten om evenemanget drar att 60 000 besökare under oktober.
Jag har hämtat info från deras hemsida: Ljusteamet är ett unikt samarbete mellan Lights in Alingsås och ett antal belysningsföretag. Sedan 2005 har vi i samband med Lights in Alingsås skapat en mötesplats för ljusleverantörer. I några av Alingsås finaste gaturum, har vi tillsammans format utställningsplatser för belysning i fullskalemiljö under oktober månad. Utställningen ses av många tusentals besökare under Lights in Alingsås. Ljusteamet är en årligen återkommande mötesplats, där företagen kan visa upp sina produkter, och en plats dit företagen kan bjuda sina kunder. I år presenterar 8 företag en experimentell produktmässa inom- och utomhus på Stora Torget. Årets tema är: LED
På Lilla Torget blir utomhusutställningen där företagen presenterar sina produkter. Utställningen följs upp inne i paviljongen med mer information och inomhusprodukter. I paviljongen hittar man också information om produkterna och kontaktpersoner till företagens representanter.
Universalteori
I det ena samtalet efter det andra ändar vi i frågor om hur hur de mjuka värdena ska kunna förenas med de hårda. Alltså organisationernas samspelsförmåga och inre dialog och kommunikation utåt med omvärlds och marknad, värderingar, självbild, mission, humankapital etc (det mjuka, svårfångade) och deras ekonomi, organisationsstruktur, teknsika stöd, etc (det hårda, mätbara). Jag är på jakt efter modeller för att kunna belysa dem och hur de samspelar med varandra.
Av kännare på området får jag veta att det inte finns några bra modeller. I de samtal jag är inblandad i resonerar vi om projekt för att utveckla, pröva, uppfinna, samarbeta tvärvetenskapligt etc. Bara möjligheter, bara utvecklingsarbete, bara om framtiden där startsträckan att fvå till arvoderade uppdrag är lång.
Varför ska just jag hamna i såna här samtal? Vad har jag med det här att göra?? Varför stoppar just jag fingrarna i dessa syltburkar???
Jag känner mig som de fysiker som är på jakt efter en enda universlteori inom fysikens område. De har landat i 4 lagar, men inte lyckats förena dem till en. Jag verkar vara på jakt efter organisationernas universallag. Och jag är inte ensam om det. Vi verkar vara många som råddar i det här.
Jag blir så trött på mig själv och min idealitet och längtar svampskogen, som just nu är mååånga mil bort.
Aaaahhh
Jag är så glad över att det såg bra ut i blåsan. Litar helt och fullt på mina läkare som inte misstänker den där gula fläcken för något ont. Jag betraktar den som en sorts sårskorpa eller i alla fall nåt som har med läkningen av min blåsa att göra.
Jag känner mig också entusiastisk inför det uppdrag vi har i morgon. Ska bli trevligt att samarbeta med mina två kollegor och med kunden. Det var du sjutton om det inte skulle komma ut något bra av det här.
Idag 2
Det jag anande i morse verkar stämma. Summa sumarum - jag fortsätter att vara en solskenshistoria.
Jag är hemkommen efter cystoskopin. Solen skiner och hösten sprakar. Sitter med svidande urinrör och sur blåsa. Blåsans tillstånd nu är en väsensskild förbättring jämfört med förra gången i slutet av juni, då den var rasande i flera dagar. Då var hela jag medtagen. Nu funderar jag på en tur i svampskogen.
Nåväl. Det ser alltså bra ut.
Och…
Det finns ett gulaktigt fält i blåsans övre del. Dr K förklarade det som nåt jag inte minns namnet på. Såg ut som port salut med lite grus i. Eller som gula fläcken, tyckte Dr K.
Hon kallade in Dr P och de var båda överens om att det såg så pass ofarligt ut att ingen särskild provtagning gjordes på det gula. Skönt.
I övrigt börjar jag nu vara läkt. Inga öppna sår längre. Första gången på över två år. Men så mår jag också prima.
Som vanligt togs sköljvätskeprov, som får ge det slutliga svaret på att det nog är bara bra med min blåsa. Det tar några veckor att få svar.
Framöver vill de göra en grundligare koll med hex-vix, dvs sånt där medel som gör att cancer blir illrött i blåljus. Frågade om de tänker behandla. Svaret var nej, bara om det visar sig finnas tecken på cancer. Det var värdefull information till mig. Jag har gått och trott att om cancern kommer tillbaka, så ska blåsan bort. Men nu finns alltså ett mellansteg. Lite cancer kan man alltså försöka skrapa och behandla bort.
Nästa koll blir väl i början av januari. Ja, det var väl allt för den här gången.
Idag
Vad jag väntar mig?
Ja, jag väntar mig att det kommer att kännas besvärande, så som förra gången. Lokalbedövning är inte samma sak som att bli sövd eller ryggmärgsbedövad. Den där sköljvätskan brukar spränga då blåsan upplever sig som full och jag blir lite kallsvettig. Instrumenten spränger också litegrann. Men allt är i högsta grad överkomligt. Kanske blir blåsan så där ilsken över besöket som den brukar. Det tar nån dag för den att lugna ner sig.
Jag väntar mig att vara betydligt mera läkt än sist, men kanske ändå inte helt och hållet.
Så var det då det där med ev cancer. Nu sitter jag ock känner efter. Nä, jag väntar mig inte att se spår av ny cancer. Jag väntar mig att det ska se bra ut, men att sköljvätskeprovet får avgöra svaret mer definitivt. Jag tror att de förnimmelser jag har från blåsan har med läkningen att göra. Jag vill tro att det är så.
Om inte, så är det ett bakslag och jag står inför ett helt nytt nu. Då skall väl blåsan bort, illa kvickt. Men det får jag hatera senare i så fall.
Imorgon reser jag till Drottningsstadsområdet för både prestigefullt uppdrag och kundmöten. Blir borta hela veckan. Blåsan får allt lov att lugna ner sig raskt. Jag har inte planerat för nåt omfattande krisande. Men, får jag negativa besked nu, så ska resan ändå göras. Det förändrar inget i närtid. Annat än att hjärnan och kroppen då blir full av att hantera och planera och... ja, som sagt, det där får jag ta itu med sen, om...
I mitt esse
Jag har blivit student igen. Läser en liten distanskurs i CSR vid Luleå tekniska högskola. CSR står för Corporate Social Responsibility vilket handlar om företags samhällsansvar. Ruggigt intressant tycker en sån som jag. Håller på med mina första två individuella inlämningsuppgifter. Den ena ger en bakgrund till företeelsen och debatten om företags samhällsansvar och den är jag i det närmaste klar med. I den andra uppgiften ska jag fördjupa mig i en del centrala begrepp som hör till området CSR.
Jag fascineras av hur intressant jag tycker att det här är. Samtidigt är jag rejält stressad över att inte riktigt ha varken tid eller råd, men, va fan. Man ska väl ha kul medans man lever? För det är kul att vara i sitt esse.
Skype
Nu har jag alldeles själv installerat Skype i min dator (igen). Det i sig förtjänar folkets jubel. Fast egentligen var det inte alls svårt. Och så har jag videopratat med dotter T där borta i New York. Tycker att det är smått fantastiskt. Över atilanten i realtid, se sin nyvakna dotter i nattlinne och med håret på ända bjudandes på en morgonjäsp. Nog för att jag sett synen förut. Men det är det där med över atilanten. Och gratis.
