Som förr - fast nu
Luleå tekniska högskola.
På distans.
En liten kurs.
7,5 p.
CSR.
Det betyder Corporate Social Responsibility och handlar om företags samhällsansvar.
Jag får såna flash-backs.
Jag är sent ute. Har inte bildat mig erforderlig uppfattning om hur studierna ska bedrivas. Först nu ikväll hittade jag inbox-lådan. Den var knökfull med mail till mig. Gruppkamraterna har försökt få fatt på mig. Jag har inte läst klart de första två momenten och inte gjort klart de första tre inlämningsuppgifterna. Är bara halvfärdig.
Så var det på ett ungefär när jag en gång i tiden började läsa på universitet för länge länge sen. Den gången var det konsthistoria och jag ramlade liksom in i det hela, överrumplad över att det var tentadags. Men jag minns också att det trots allt gick bra. När jag skrivit den första tentan var jag övertygad om att jag kört. När jag fick resultatet visade det sig att jag spetat tentan (alltså högsta betyg).
Sen dess har jag vant mig. Det brukar gå bra för mig. Den senaste utbildningen, mastersexamen, tog jag också med nåt plus i kanten, jag tror det hette A, with distinction.
Men det är en skillnad från förr. Nu har jag unga studiekompisar som vet hur man forwardar mail så att de automatiskt kommer i ens egen mailbox. Och vi ska grupparbeta. Mina gruppkompisar bor i London respektive Beijing. Hon i London flyger och far och är inte landad förrän om några dagar. Han i Beijing är pappaledig med tre barn. Själv har jag det smått hysteriskt runt mig och även jag flackar och far. Så var det då inte förr. Då var kvinnorna hemma med sina barn och vi andra var bofasta gick till vår skola dagligen. Och inte var det mycket till grupparbeten att tala om. Vi kunde lalla på i nån sorts egen takt.
Det är visst nu jag studerar. Hej och hå. Jag behöver se till att komma ikapp så att jag inte är en belastning för gruppen som är duktigt utspridd över jordklotet
