Kontext

Det såg så bra ut igår kväll. Askan skingrade sig och luftrummet över Sverige öppnades för flygtrafik. BRAAAH! Idag och i morgon har vi ett, sedan mycket länge, planerat möte med en kollega i Drottningstaden som skulle komma upp och jobba med oss. Vi skulle träffa 3 strategiskt / affärsmässigt viktiga personer. Det har varit ett pussel att få alla våra almanackor att synkas.

Självklart har vi med spänning följt utvecklingen med askan i luften och vi pustade liksom ut igår kväll. Faran över sa jag till mig själv då jag la mig. Va kul det hör ska bli.

Men nej. Drottningstadens flygplats är stängd nu på morgonen. Och vid närmare betraktande så är vår egen flygplats det också.

Jag är så konstruktiv jag bara förmår just nu. Har bokat in en kompletterade träff med västra kollegan då vi är nere i Drottningstaden i början av maj. Har meddelat de personer vi skulle ha träffat och bett att få återkomma med förslag på ny tid för träff. Ett av mötena genomför vi i alla fall, utan han från västra landsändan. Mer kan jag inte göra just nu. Annat än att ta hand om BESVIKELSEN. Aaaahhhrrrggghhh.

En extra god frukost, kanske? Extra vackert uppdukad? Med tända ljus och skön musik? Nja, ljusen är lite malplacerade i denna ljusa årstid, men resten... Det blir nog fint.

Ska fan ha åtskillnad mellan prestation och egenvärde. Det är lätt att säga att det är olika saker men inte så lätt att hålla isär i praktiken. I alla fall inte för mig. I alla fall inte just nu.

Jag märker hur besviken jag varit en tid efter beskedet om att ”det stora uppdraget” inte tillföll oss även om det var nära ögat. Har intalat mig att det var roligt att vara spelbar (och  det tycker jag ju också). Det har känts så tomt i orderboken och jag är riktigt bekymrad över hur det ser ut för mitt företag just nu (igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men det har varit så av och till under alla 25 år jag drivit eget).  Vi har jobbat på rätt duktigt i två år med att sälja in oss i en annan region där vi har ramavtal. Det är en hel del möjligheter som kittlar, men det tar sån tid allting. Och det stora uppdraget satt som en möjlig belöning för enträget arbete.

Jag har gått några dagar med en känsla av att det är inte värt det längre och jag orkar inte mer.  Å så har vi det där med att jag emellanåt känner mig som en dålig konsult. Fast jag gör ju nåt åt det (samtalsstöd) och det gör verkan, så jag tycker inte just nu att jag är en dålig konsult. Men jag tycker att jag är en dålig säljare och att jag fokuserar på fel saker som studerar universitetskurser vid fyllda 60 och skriver artiklar (som få läser) vars innehåll är angeläget (men som få bryr sig om). På det hela taget så är jag fortfarande en dålig människa som presterar dåligt. Mina reaktioner blandar alltså samman det presterande jaget (görandet) och min egenvärde (varandet).

Det blir så tydligt nu när en kollega ringde och berättade att ett av våra kundmöten i december burit frukt så att hon, kunden, nu vill träffa oss väldigt snart och prata om ett uppdrag. Det finns ingen hejd på hur glad jag blir i kroppen över detta. Och detta trots att uppdraget kanske inte ens spiller på mig. Jag behöver känna att det bär frukt någonstans för att fortsätta att orka gneta på. För gnet, det är vad det är frågan om. Enträget oglamoröst gnet.

Det ska komma en serie TV-program om vår stora (största?) folksjukdom. Det finns väl inte en svensk som inte har någon relativt närstående med den sjukdomen. Var tredje svensk kommer någon gång under sin livstid att ha den.

-  Vilken är det? Vilken är det?

-  Självklart är det cancer. Det är väl den enda sjukdomen som jag skriver om. Cancer är ett samlingsnammn för ca 200 olika sjukdomar. Den ökar med åldern och ökar, om jag fattat det rätt, totalt sett.  Den kommer tvåa, efter hjärt-kärlsjukdomar, som den vanligaste dödsorsaken.

Det förundrar mig att den är så vanlig. Det har jag inte riktigt fattat än. Det förundrar mig också att det går att gå omkring i tillvaron och ta för givet att den inte kommer att drabba mig. Så var det absolut för mig våren 2007 innan jag fick mitt besked.

Nu får jag inte ihop det. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om det. När jag fick mitt besked så kände jag mig som en mycket ovanlig sorts människa som råkat få cancer. Smått unik, faktiskt. Jag var helt enkelt mycket förvånad. Cancer fanns helt enkelt inte med i min fantasivärld över vad som var möjligt för mig med mina problem.

Mörkas informationen om hur vanlig åkomman är av de myndigheter som skulle kunna informera? Mörkar vi som har cancer genom att helt enkelt inte berätta om oss själva? Har vi medborgare selektiv syn och hörsel? Blundar vi för uppenbara faktum? Finns informationen om vanligheten men att vi inte tar in den? Är blundandet ett utslag av kollektiv dödsångest?

Kort sagt – vem mörkar? Och varför? Kolektiv förnekelse?

Den här situationen har världen inte upplevt förut. Så sa dom på nyheterna nyss och refererade till den aska som kommer från en spyende vulkanen Eyjafjallajökull på Island.

Nåväl, tänker jag. Nog har vulkaner haft sina utbrott förut. Men kanske inte spytt aska in i det luftrum som vi människor gett nutidens flyg. Några kilometer upp.  Det är fantastiskt vilka konsekvenser den här askan får. Det Europeiska flyget är praktiskt taget utslaget och det innebär att flyg från längre bort trakter inte heller kan landa. Spanien, Italien och Grekland går fria. Folk flygs till Sydeuropa och bussas genom Europa hem till Sverige. Man vet inte hur länge vulkanen ska spruta.  Det märkliga är att det inte syns. Himlen kan vara klarblå och är ändå full i aska.

Exempel på konsekvenser:

Folk är alltså strandsatta, både charterresenärer och affärsfolket. Det blir svårt med ambulansflyg och organtransporter. Prominenta gäster till begravningen av Polska makteliten, som dog i en flygolycka för en vecka sedan, kan inte komma. Eller så flygs de in söderifrån på mycket låg höjd. I Kenya har det blivit kris i blomsternäringen då rosorna inte kan flygas till oss. Arbetare permitteras. Färsk mat från långt-bort-i-stan kan inte fraktas hit. Inom olika sporter där lag från olika länder ska mötas blir matcherna inställda. Flygbolagen gör gigantiska förluster var dag och de är ju redan en bransch i kris. Buss och tåg har gyllene tider och bågnar av resenärer. En verklig vinnare borde väl naturen vara. Flyget är väl inte så hälsosamt för den, om jag förstått saken rätt. FaceBook och Twitter är hjälpsamma för människor att hitta egna snabba lösningar på sina transportproblem.

Det finns röster som talar om att vulkanen kan komma att spy dagar, veckor, månader, ja till och med i åratal. Men näringsföreträdare, som t ex en SAS-man, vägrade tänka långsiktigt. Vi tar en dag i taget, sa han.

Vilket lysande exempel på kaosteori. Vi lever i en kaotisk icke linjärt förutsägbar tillvaro. Snacka om att ledare behöver kunna hantera oförutsägbara situationer. Det som händer nu gick inte att förutspå.

Igår morse blev jag uppringd av min urolog som meddelade att hon fått svar på sköljvätskeprovet. Det ser  bra ut – inga fulingar. Men lättare cellförändringar som bedöms vara reaktiva. Jag antar att det är reaktioner på allt djävulskap som blåsan utsatts för, infektioner och kemiska / mekaniska behandlingar. Nästa kontroll enligt plan i början av augusti.

Jag har varit på ett föredrag om Sociala medier. Åkte dit tillsammans med CE, nybliven facebookare och ivrig att lära hur han kan använda mediet för sig själv. Själv känner jag mig hyfsat erfaren och var mer intresserad av hur man kan koppla ihop olika sociala medier och inte koppla ihop och hur blir det då jag dör och sånt. Och så den där eviga frågan kring etik. Vad kan jag skriva offentligt egentligen och vems hänsyn ska jag ta?

Vi kom därifrån både inspirerade och bestörta. CE hängde över huvud taget inte med i den snabba genomgången över vad man kan göra på FB. Ganska omgående taggades ett foto. CE berättade att tills nu trodde han att tagga foto var att göra frimärkstaggig kant på fotot. - Fniss.

Därför kom jag nu på morgonen på en lysande idé. Här behövs ett IT-lexikon, ett interaktivt lexikon som Wikipedia ungefär. Fast bara med vanliga talspråksuttryck inom IT-svängen.

Googlade. Det finns massor. Till och med Wikipedia har ett IT-lexikon som heter Webopedia.

Jag började med itlexikon.se och skrev in ordet ”adda”. Fick två träffar. 1 Waudt.exe 2 Antivirus. - !!!!

Då provade jag med Webopedia. Dom verkar vara extremsponsrade av IT-branschen för jag blev omgående bortkollrad till nåt enskiltt IT-företag. Men skam den som ger sig. Tillbaka och på´t igen. Då insåg jag att Webopedia inte är flerspråkig. Det är engelska som gäller.

Så nu sitter jag här med mina ord "adda" och "tagga" m fl och har återgått till min google-sökning. Få se nu, det finns ett itlexicon.com också. Det verkar lite bättre.

Adda… inga träffar.

Tagga - Taggar (eng. tags) kommandon eller märkord som man använder för att koda HTML. Taggar ord som andvänd ofta hos bloggar.  - ???

Koda HTML – inga träffar.

HTML -  HyperText Markup Language. Kodspråk som används för att definiera sidutformning med rubriker och stycken samt hypertextlänkar på WWW.  - Stön

Hypertextlänkar -  inga träffar.

Och det är kanske lika bra det, för här flyger tiden iväg medan jag valsar runt. Jag börjar förstå innebörden av att det är med distinktioner i språket vi får tillgång till världen. För den som har språket går det inte att veta hur utestängd den är som inte har språket. Och vise versa.

Något att begrunda, kära CE. Kanske kan vi tillägna oss den nya världen utan ord? Bara genom att göra, öva, träna, mm. Och visst är taggade foton fortfarande väldigt taggiga i kanten. I min värld i alla fall.

Jag var på 60-fest hos gamle gode vännen BS. Många riktigt gamla godingar var där. Fick skratta av mig – paradoxalt nog åt våra olika berättelser om hur livet farit fram sedan vi sågs sist. Du vet, dödslar, cancrar och andra ruggiga sjukdomar, en och annan skilsmässa, promenader in till den berömda väggen och hur livet nu ser ut på andra sidan – och slikt. Det går att skratta åt sånt – när man väl kommit igenom eller över. I alla fall skrattade jag gott.

För en vän GU hörde jag mig berätta om mitt nuvarande liv så att det kändes som ”där satt den”.

Mitt liv är hit och dit, stora möjligheter och trögt som fan. Jag är lite sliten och just idag undrar jag om det är värt allt jobb. Träffar mycket folk, intressanta människor och jag blir mer och mer introvert. Vill gärna sitta på kammaren och reflektera, skriva och forska. Min mission är stark, nästan kusligt stark så jag är helt enkelt en nörd. Jag vet verkligen vad jag vill med mitt liv. (Han påpekade att jag nog är rätt ovanlig i det avseendet.) Vidare hittar man mig ofta inklämd i flyg eller på tåg och så drar jag omkring på väskor i snömodd och blir sur om fötterna. I perioder sover jag sällan i egen säng och det är jag världsbäst på. Jag sover var som helst hur som helst hur bra som helst.

Där satt den.

I min stad har kommunen bestämt att inte längre bidra med 1,2 milj kr per år till att Flygbussen ska gå. Bussbolaget vill ha medfinansiering, vilket jag kan förstå, för bussen skramlar oftast nästan tom.

Nu utreder jag alternativen att över huvud taget kunna flyga.

Ta egen bil och betala för långtidsparkering, 130 kr/dygnet

Åka buss till Regionhuvudstaden och åka flygbuss en bit tillbaka till flygplatsen M-landa. Har inte utrett möjligheten för de tidiga morgonplanen.

Åka flygtaxi, fast pris 332 kr enkel resa.

Å så går det vanlig buss, Din tur, som stannar i närheten. På vägen till flygplatsen M-landa kan man stiga av vid E4 och promenera till flygplatsen, ca 1 km. På vägen därifrån får man gå flera km söderut på E4 till en annan hållplats, S-berge Norra. För norrgående bussen stannar inte vid M-landa E4, som är allra närmast flygplatsen.

Jag lurar om man på något sätt skulle kunna få ordinarie busstur att faktiskt ta sig den minimala omvägen via flygplatsen och liksom greja servicen utan att för den skull ha en alldeles egen busslinje. Alltså, min idé är att slå två flugor på smällen. Den ordinarie turen kan för en lite extra dyr biljett serva oss som ibland flyger, inom ramen för deras vanliga turer.

På facebook ljuder brösttoner. - Det är inte klokt. - Ofattbart. - Dödsstöten för näringslivet. - Ger min stad ett dåligt rykte som en stad att leva och bo i.  Etc.

Och ja, jag tycker att det här är en riktigt bekymmersam markering av läget. Jag tappar faktiskt lite av nån sorts gnista. Men jag vill inte bara sitta och gnälla. Kunde man inte bidra till att hitta konstruktiva lösningar? Det blir helgens fundering. Strax ska jag fira en 60-åring. Då samlas massor av kreativa människor med bra idéer.

Å andra sidan. Alla dom som bor längre norrut, särskilt uppefter älven. Dom har väl brottats med de här frågorna länge. Det kan nog tyckas lite bortskämt, sett ur deras perspektiv.

Nu är jag hemma med en triumfatorisk känsla – jag visste det! Det betyder att det som gick att se vid titten i blåsan såg bara bra ut. Undersökningen var av det allra enklaste slaget på urologavdelningen på mitt Friskhus. Jag roade mig med att fota med min iPhone.

Bedövningsmedel sprutas in i två omgångar med en stunds mellanrum.

Det här är självaste mojängen, sugröret eller höljet för alla andra grejer som förs in. Jag har ju förundrats över att det ibland är en hel verktygsarsenal inne i mion blåsa, t ex både skär-, svets- , klipp- och bränn-verktyg + diverse lampor och olika vidvinkliga linser att betrakta det hela genom. Nu var det inte ett sånt omfattande knypplande, men mojängen gjorde nytta för lins och lampa. Visst är det fantastiskt vad kroppen är tänjbar. Och inte är det väl så konstigt om urinröret knotar lite efteråt?

Ja, då bär det iväg in i blåsan för att kika.

- Men hur var det då?

Precis som jag trodde – slät fin blåshinna, ärr (som blivit mindre) och bleka hormonslöjor. Vid första dykningen in i blåsan syntes små flagor, som svävande benvita cornflakes – ja allt ser ju så stort ut på skärmen – och det trodde min urolog hade att göra med den lättare infektion jag har. Å så förklarade hon det och jag har glömt vad hon sa. Jag fick en känsla av en sorts avfällning.

Jag vet nu att min blåsa rymmer 2 dl. Tok tok tok. Det är inte så mycket att komma med, men klart bättre än alla sämre alternativ. Jag har i alla fall en alldeles egen blåsa. Dessutom kan jag nog träna mer. Alltså att hålla mig.

Om ett antal dagar får jag svar på sköljvätskeprovet, vilket är mer avgörande än vad som går att se med blotta ögat. Nu pratar vi titt i blåsan i augusti och januari och hoppar därmed över en kvartalskoll. Idel friskhetstecken.

Jag verkar ha Ken Wilber på min FB vän-lista. Han är min favvo-filosof och meddelandden från Ken Wilber. Fick följande tips. Meditation of the brain 1/12

Det stör mig att jag inte kan ladda upp länken så att du... nej, men se nu gick det. Du klickar på den understrukna raden, så .... Men riktigt nöjd är jag inte. Jag skulle vilja att du såg en bild med en pil i och bara klicka på pilen för att komma dit jag vill att du ska komma.

Jag kämpar med attt kunna använda mig av de tekniska finesserna och håller ojämnt skägg. Den här filen vill jag inspireras av på flera sätt. Inte bara innehållsligt. Det är också ett sätt att göra "digital föreläsning" eller "digital artikel" eller vad man nu skall benämna formen som. Det är just obestämbarheten som jag är intresserad av. Ingen komplicerad teknik (när man lärt sig den) och ändå så mycket er / annorlunda än ett worddokument. Musiken gör absolut sitt till.

Började dagen med att mentalt kavla upp ärmarna inför än vanlig arbetsdag, en måndag, första dagen på veckan. Men så stötte jag på patrull. Ingen tidning i brevlådan. Va nu? Är det en miss från tidningsutbäraren eller har jag missat ännu en helgdag? Jag använder kalendern i datorn och där är inte de extra helgdagarna markerade.

Kände mig faktiskt lost. Frågade på facebook och fick svar efter en stund. Några vänliga själar upplyste mig om att det är typ söndag idag.

Nu reflekterar jag över hur effektivt avprogrammerad jag är från att veta sånt som de flesta andra vet. De vet när de inte ska gå till jobbet. Men det vet inte jag. Jag lever inte med anställda som håller mig i örat. Jag är inte kristen och har koll på när Jesus dog och uppstod. Ja, inte mer än att det är nu, så här års, nån gång. (Såg Jesus Christ Superstar-filmen igår kväll. Den är värd en kommentar - men inte här och nu.)

Jag tror inte det går att förstå hur monumentalt stor skillnad det är. Jag är som ett ufo i mitt eget land. Som kommen från en annan planet. Som en invandrare från en annan kultur.

Ibland brukar jag ta ordet anställningskultur i min mun. Jag, gamla vänstermänniskan, säger så. Jag tror att det är möjligt för mig, som inte har anställning nån annanstans än av mig själv, att se vad antällningskulturen gör med människor. På gott och ont. Jag märker på de flesta av dem jag träffar att de är mer intresserade av att utforska gränserna för deras rättigheter snarare än deras skyldigheter. Det är noga med när de är lediga, t ex. Därför vet de exakt när det är söndag på en måndag. Men jag säger inte något om det. Jag själv har ju valt att inte ens befatta mig med de begränsningar som en anställning ger mig. Jag skulle inte längre greja stämpelklocka, lönesamtal etc.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta – åt mig själv. Kanske ett stillsamt småleende passar en sån här dag.

Såg på Talang häromdan. Där framträdde en kille, Freddy Amigo, vars dotter hade anmält honom. Han jobbar som undersköterska i Västerås och brukar förgylla tillvaron för di gamle med att sjunga för dem. Nu stod han här på en för honom ovaligt stor scen med en jury som tycktes undra vad han hade där att göra. Ungefär som med juryn till Susan Boyle, som blev världsberömd på en kvart då hon öppnade sin näbb och förstummade världen.

Han öppnade sin näbb och … ja, efter tre takter hade han gjorde en Susan Boylare. Både jury och publik gav honom stående ovationer. Han hade dessutom modet att stå kvar och ta emot folkets jubel, trots att han var mycket rörd och mest gömde ansiktet i sina händer. Kolla själv.

Lyssna på Freddy Amigo

Varför skriver jag om det här? Ja, egentligen vet jag inte. Det är nåt rörande med dessa anspråkslösa människor. Ser inte ut som divor, har inte en magnifik självsäker framtoning, har inte stylat sig och är inte purunga. Helt enkelt inte en siffra rätt. Å så förstummar den en värld bara genom att ta några toner. Det är som att de räcker näsa till allas våra föreställningar om var begåvning finns.

I morse knaprade det i väggen igen. Hål i soppåsen, tror jag. Påsktomtar?

Nu har jag fått respons från min lärare som tipsade om ett företag som kan hjälpa oss uppnå vår vision. Det var bra att jag frågade hur han tänkte, för jag hade alldeles missuppfattat hans association. Han menade att det tipsade företaget kan dokumentera processer genom att filma. Jaha.

Javisst har vi pratat om möjligheten av att filma i olika sammanhang. Men filmningen är bara ett hjälpmedel, inte alls visionen i sig, så jag tänkte inte ens på att han kunde göra en sådan association.

Nåväl.  Nu är tipset inte lika obegripligt.

Sen finns en fråga kvar – tror han att teknikkompetensen är visionen för vårt  företag? Men det var en helt annan fråga, vars svar jag väljer att inte fördjupa mig.

Det händer ibland att jag upplever nåt som känns konstigt och förvirrande. Just nu är jag med om en sån upplevelse. Det handlar om att bli grovt missuppfattad och ändå inte. Och att bli nedvärderad till nåt litet käckt nånting. När jag tänker efter så är det nog enbart män som gett mig såna här upplevelser, för det är inte första gången det händer.

Konkret just nu är det min lärare i den där universitetskursen jag pratat om. Vi, kollegan och jag, har träffat honom för någon månad sedan och bekantat oss. Det kändes väl bra. Men jag minns att jag bloggade redan då om allt snack som hamnade i mitt huvud efteråt. Jag tänkte ”pojkvasker” och ”räkmacka” och sånt. Nåväl.

Nu har jag (vi) fått ett mail från honom där han tipsar om ett företag som nog kan hjälpa oss att uppnå vår vision med vårt företag och partnerutbildningen. Det är väl gulligt?! Mailet har blivit liggande för jag har ju flängt så dant. Nu idag kollade jag in företaget ifråga. Och det är nu det händer. Jag fattar ingenting. Känns som  inte-en-siffra-rätt.

Företaget är ett konsultföretag inom “ consulting in the complete area of ILS (Integrated Logistic Support), where production of interactive courseware and Interactive Electronic Technical Manuals (IETM) are a relevant segment”. Det har sitt säte i staden Ö mot grannlandet till och består av idel män. Kunderna är ffa försvarsindustrin. Jag förstår inte hur karln tänker. Som partners? Som rådgivare eller mentorer? Jag har skrivit och frågat, för jag vill verkligen veta. Men känslan, ja nu kommer jag till den, är klar. Jag känner mig grovt missförstådd och UNDERVÄRDERAD.

Tidigare har jag bara trott att det är mig det är fel på. Men nu omvärderar jag situationen. Det finns nåt förringande som gemensam tråd. Kanske inte medvetet, kanske har de helt enkelt inte begripit… Det kan så vara. Det händer mig ofta att jag inte begriper. Men jag hoppas verkligen att jag inte förringar motparten bara för att jag inte förstår.

Det är en högst intressant upplevelse att känna sig grovt undervärderad. Jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig. Bli förbannad? Inte bry mig?