Kontext

Nyss tittade jag på Dr Phil. Jag gör det ibland. Med blandade känslor. Tycker att han är en klok man i medial profit-förpackning. Han tog upp en familj som jag sett förr.  En återkommande story med en mamma och hennes dysfunktionella barn. Det finns knark, våld, olämpliga relationer, ständigt barnafödande och vårdnadstvister med i bilden. Ena dottern föder snart sitt tredje barn med en olämplig far. Det stökar och bökar med blivande fadern och med de tidigare fäderna, från fängelse eller från den fria världen. Dottern visar sig vara oförmögen att ta hand om sina barn. Då finns mamman där och räddar upp situationen. Just nu är det hon som har vårdnaden om de två små och hon har det inte helt enkelt med det.

 

Dr Phil motiverar sitt engagemang för familjen med att han vill barnen väl. Mamman motiverar sitt engagemang och oegennyttiga agerande med att hon också vill barnen väl. Gott så. På senare tid har Dr Phil fokuserat på denna mamma, att hon behöver bry sig om sig själv. Hon har blivit stöttad i diverse hälsoaktiviteter och det har gett bra resultat. Hon är starkare, friskare, har mindre ont i sin rygg och har gått ner i vikt. Thanks to Dr Phil. Gott även så. Men nu kommer det som fick mig att sätta kaffet i halsen. Mamman skulle få en belöning av Dr Phil för att hon varit så framgångsrik. Hon fick – nu kommer det – skönhetsoperation. Ett företag, Doctors, som också har show på TV, erbjuder henne genomgå skönhetsoperation för att fixa ”felen” så att hon ska må ännu bättre. Thanks to Dr Phil.

 

Här går min gräns. Nu tappade jag förtroendet i stort sett helt. Ska dom börja skära i hennes fina ansikte (hon ser bra ut som hon är) för att hon varit framgångsrik? Eller ska företaget Doctors använda hennes story för att göra reklam för sin verksamhet? Thanks to Dr Phil.

Varför kan inte jag leva ett alldeles vanligt enkelt liv där svart är svart och vitt är vitt och arbetsadagen är mellan åtta och fem? Nu befinner jag mig i ytterligare ett sjok av dilemman som ska balanseras på klokt sätt.

Jag är trött. Rejält trött. Förstår varför - jag reser ju ohemult mycket och jobbar hårt. Klart jag blir trött. Dessutom är det intressanta jobb jag har - de både piggar upp och tröttar. Jag tjänar hyfsat bra med pengar för tillfället och det behövs efter en tids svacka. Har häng på att kunna göra det länge. Något år eller så.

Men.

Detta myckna resande och omfattande upptagenhet med en uppdragsgivare gör ju att jag blir off för annat. Och jag driver faktiskt ett företag som bygger på inte bara mitt ledarskap utan också på mina uppdrag inom företaget så att andra kan vara med och lära. De uppdrag jag nu håller på med är inte av den karaktären att de låter sig generaliseras och läras ut. Jag hoppades på det, men nu är jag ytterst tveksam. Alltså borde jag för firmans skull inte alls ägna mig åt detta. I  alla fall inte i nån större omfattning. Och en större omfattning orkar jag ju inte med heller på grund av resorna.

Jag skulle kunna flytta. Det minskar slitet och jag är närmare den marknad som nu efterfrågar mig. Det skulle till och med vara lite roligt, men också sorgligt att lämna alla vänner där jag bor. Det har också sina konsekvenser för företaget. Att leda vårt företag är nog så krångligt med att bo 6 mil ifrån varndra. Att leda på distans med hela halva landet emellan oss är knepigt som bara den. Eller? I alla fall nu?

Hur jag än vänder och vrider på det hela så ser jag inte en klar lösning. Strategin på kort sikt gynnar inte strategin på lång sikt. Eller? Igen frågar jag mig - varför kan jag inte leva ett alldeles enkelt självklart liv med enkla svar? Trösten kan ligga i att jag har angenäma "problem".

Jag tillhör det resande folket. I förmiddags undrade jag om och i så fall när jag över huvud taget skulle komma hem idag. Blev uppskrämd av meteorologerna på TV i morse. De  pratade om omfattande snöoväder i östra Svealand och längs Norrlandskusten. Precis den sträcka jag ska avlägga. Nog är vi lite försenade, men inte alls särskilt mycket. De har satt in ersättningsbuss sista sträckan hem till min stad. Jag kan alltså se fram emot att få sova i min egen säng. Mysigt.

 

I Kungliga Huvudstaden bytte jag från ett tåg till ett annat. I väntan på det nya, aningen försenade tåget, släntrade jag på Centralens övervåning till det där stället som heter Gooh och som är min favorit. Kanske inte så mycket för miljön som för smakerna. Men jag behövde inget, egentligen, utan var mest bara söt- och köpsugen. Vid kassan låg biskvier.

 

Tänk, det är exakt 8 år minus några månader sedan jag åt en biskvi sist. Det var på min mammas begravningskaffe 3 januari 2003 som vi hade biskvier. Hon älskade biskvier, nämligen. Hon var en riktig biskvi-expert. Den feta krämen skulle inte vara mjäkig och mandelbotten skulle vara både krispig och seg. Goda exemplar av biskvisläktet fick henne att stöna högljutt av njutning.

 

Jag tror att den här biskvin, ja, jo, jag köpte en, skulle fått hyfsat gott betyg av min mamma. Hon skulle nog ha stönat.

 

Själv gladde jag mig åt att för ovanlighetens skull ha ett trevligt och tivialt minne av henne. Det har tagit 8 år. I vägen har funnits minnen av tyngre karaktär.  Intressant vad en liten biskvi kan lätta upp tillvaron i snöyran på väg hem till midjan av mellanmjölkens land.

När jag kommer hem här i Drottningstaden och går på min gata ser jag en kyrka på en kulle. Den är nästan medeltida sagolik. På kvällen är den upplyst till ett konstverk som jag gillar. Svårfångad med kamera. Det här är vad min iPhone förmår.

 

På dagarna är jag ömsom i kontorsbaracker några mil bort eller på ett café nånstans och smälter intrycken.

 

Nu i snöslaskoväder är miljön på dagen det mest oglamorösa man kan tänka sid. Vi sitter i hjärtat av en hårt trafikerad led där det pågår byggarbeten på motorled, järnväg och pendeltågstationer. Barackerna där vi sitter är som en liten sidokropp till kroppspulsådern i det logistiska systemet i den här regionen.

 

Där är jag allt som oftast och har uppdraget att effektivisera kommunikationen. Jag frågar mig ständigt - hur gör man det och emellanåt vad gör jag här? Manualen för detta arbete finns inte - den skrivs successivt. Just nu tycker jag vi gör hyfsade resultat. Uppfylls därmed av frågan - är det bestående förändring eller bara ett resultat av min närvaro och vårt samarbete? Ett intressant och utvecklande uppdrag. Det är overkligt, som en saga.

 

Då fascineras jag av den sagolika kyrkan när jag vandrar hem i vintermörkret.

Sitter på tåget mot Drottningstaden och tuffar på i godan ro. Knapprar dator och jobbar undan.

 

Plötsligt kränger tåget till och det är nåt som knastrar och skramlar förfärligt. Bumlandet fortplantas vidare, vagn för vagn. Så stannar tåget. Kort därefter kommer ett besked om att en olycka skett och att vi får bereda oss på att bli stående flera timmar.  - Det är normalt vid olyckor. Vi återkommer så fort vi vet mer.

 

Efter ett tag kommer besked om personskada. Är inte den rösten sprucken?

 

Råddningstjänstens stora bilar kommer.  De är  flera, det kommer ambulans och polis. Blåljus blinkar ikapp där ute i den svarta natten. Vi är förbjudna att gå in eller ur tåget som måste kontrolleras och området undersökas. Skriver en notis på Facebook. Det mediet är snabbt. Får komentarer från vänner som söker information. Trafikverket nämner totalt tågstopp. GP nämner olycka.

 

I alla fall fortsätter jag sitta i godan ro, även om innebörden i begreppet godan ro förändrats. Normalt är en försening på flera timmar surt, irriterande, gräsligt, särskilt på nattkröken. Men inte nu. Känns som jag är i orkanens öga. Är upptagen av min kommunikation med yttervärlden på Facebook.

 

Senare kommer jag att märka att stoppet varar i tre timmar. Det kommer att stå klart att en person av egen fri vilja tagit sitt liv med tågets hjälp. Jag kommer att anta att de 3 timmarna gått åt till att samla ihop resterna, göra en brottsundersökning, kontrollera tågets duglighet (strömlöst), invänta ny loköfrare och slutligen sakta men säkert ta oss de få kilometrarna till Drottningstaden.

 

Jag kommer att reflektera över hur proffsig personalen är. Den kommer att få oss alla att vara fogliga och lugna, trots att vi inte kommer att kunna lämna tåget så nära slutdestinationen. Lugnt och stilla kommer vi att sitta och småspråka med varandra. Tåget kommer att vara nersläckt och våra datorer lysa som lägereldar i mörkret. I godan ro - den tragiska händelsen till trots.

 

Varken Trafikverk eller massmedia kommer att nämna bakgrunden till stoppet. Det finns nog randiga skäl till det.

Förunderliga äro tillvarons vägar. Eller synkrona.

Jag har två exempel på det. Båda upplevda under gårdagen.

 

Jag har ju berättat att jag jobbar en del i Drottningstaden. Ett uppdrag är intressant så det färslår. Det finns en man, han som jag oroade mig för några bloggar tillbaks, som vill involvera mig i ännu mer flummiga uppdrag. För att förbereda oss träffades vi i går morse över en frukostlatte och macka.

 

Vi ska träffa två chefer högre upp i den organisation som har ansvar för kollektivtrafikförsörjningen i regionen. Jag briefas om en utdredning med planeringshorisont 2025. I bakgrunden finns också organisationens Vd som vi skulle vilja komma till tals med på ett eller annat sätt om det arbete vi gör i ett projekt i organisationen. Ett kommunikationsprojekt. Alltså Vdn finns där som en person som det skulle vara bra att komma till tals med. Men då är vi i de riktigt höga höjderna närmast Gud fader. Och där har dom inte tid. Typ. Detta är bakgrunden till berättelsen av det osannolika som nu händer.

 

Vi beger oss till mötet. Det börjar inte alls bra. Den ena har skrivit in fel dag i almanackan och har egentligen inte alls tid. Han ordnar så att vi i nåder kan genomföra mötet. Men det finns inga lokaler. Han ordnar igen med ett extra bord i hans rum.  Min roll är ytterst oklar, men jag skall bl a dokumentera. Å så pratar herrarna på och jag dokumenterar och försöker förstå. Ställer en och annan dum fråga.

 

Plöstligt börjar det tjuta. Larm. Brandlarm. - O nej, inte nu igen. Så här har vi det ofta. En av herrarna går ut och kolllar. Jo, det är brandlarm. Lokalerna måste utrymmas. Stön. Motigt och sävligt går vi ut. Folk samlas på en gräsrimpa som delar gatan i två delar. Solen skiner och höstdagen är vacker. Lugnt och fint står vi där. Efter en stund kommer brandkåren och det blir uppenbart att det nog inte är falsklarm.

 

De som är chefer går omkring med en lista på folk i plastficka och prickar av sina undersåtar. Sen bara står vi och tittar på huset som brinner nånstans, oklart var. Den vi hade möte med står och pratar med en lite yngre person. Så vänder han sig mot min manlige vän, skakar tass med den yngre och jag kliver fram och ser till att skaka tass jag med. Det är Vd-n. Gud fader själv.

 

Solen skiner och ja, nåt ska vi väl prata om, så jag säger att jag är organisationskonsult och faktiskt jobbar en del med hans organisation. Och han är alltså den relativt nye Vd-n sedan två år tillbaka. Jag frågar om vad som är den mest stimulerande utmaningen i hans nya jobb. Han svarar att det är dynamiken i samhällsförändringen och att svara an mot de nya behov som uppstår. Några meningar säger han och det går inte att ta fel på att han verkligen gillar läget och tycker det är en utmaning att få folk med sig. Jag spär på med att förändringsviljan behövs i organisationens alla led, att medarbetare behöver se meningen med sitt värv och så nämner jag nåt om vårt arbete i projektet och att jag där infört en kort beskrivning av meningen med just projektet… Den beskrivningen kan jag skicka till dig om du vill. Det vill han gärna.

 

På några få minuter har jag etablerat den kontakt med Vdn som vi en tid eftertraktat. Med hjälp av en smärre eldsvåda. Synkront. Till synes helt av varandra oberoende händelser kommer samman till en brytningspunkt – i den för oss intressanta Vdn. Eller - ska man träffa högdjur, så får man röka ut dem.

 

Mötet vi hade handlar om kollektivtrafikens expansion och behovet av bussdepåer för att klara uppställning, service och underhåll för den ökande trafikparken. Området runt Centralstationen och den angränsande depån där är likt ett hjärta i själva trafikkroppen. Jag har aldrig varit där bakom och skrotat, där ser för djävligt ut och ja, där ska bussar vara, vända och servas. Inte  människor. Finns några byggnader som skrotar, de verkar ha haft annan funktion tidigare men nu pågår bl a konferensverksamhet. Konferensrummen har namn som rälsen, stinsen, banan och liknande.

 

Idag har jag varit seminarieledare för ett mentorprogram riktat till Folktandvård och Primärvård. Min manlige vän är på intet sätt inblandad i detta uppdrag. Bokningen av kurslokalen har skett från Folktandvårdshåll. Gissa var? Jo, i bussdepåområdet. Vi höll till i Rälsen.

 

Är inte detta märkliga samband?

I Drottningstaden bor jag hos kompis IJ. Hon har fel på stämbanden. För närvarande pratar hon över huvud taget inte för att stämbanden ska läka under – förhoppningsvis – positiv inverkan av antibiotika. Det är lite speciellt att umgås med en ultrakommunikativ människa som inte får säga nåt. Jag pratar på och hon skriver lappar. Det går riktigt bra. Men att pratpromenera utomhus är lite svårare. Då finns inte lapparna till hands – kroppsspråk gäller och det går hyfsat det med. Men inte blir det några terapeutiska djup, inte. Hur får man till ett samtal om väsentligheter genom att ställa ja- och nej-frågor? Det blir liksom inte ett gemensamt utforskande. Kära IJ. Du får helt enkelt bli frisk. Det här är inte kul. Dessutom har hon dragits i åratal med röstproblem. Det har liksom kommit och gått. Ogilla!

 

Vi var på Böhmisk barock-konsert igår i Tyska Christinae kyrkan. Bohemian Rhapsydy stod det på programmet, musikerna heter Göteborg Baroque. Himmel vad det svängde. Böhmisk barock-rock skulle jag vilja säga. De spelade på gamla och nya instrument och hade publiken ljudligt med sig. I pausen bjöds på vitt vin och salta pinnar. Det kändes, vad ska jag säga, ovant, att få alkohol i kyrkan, bara så där för trevnadens skull. På det hela taget var det ett ös, som inte tog hänsyn till gammal vördnadsfull konvention om hur man beter sig i kyrkor. Det fanns ingen tvekan om att musiken uppskattades. Ingen tvekan om man får applådera i kyrkan eller inte. Publiken gav raka besked. Gilla!

Dottern är på besök några dagar. Jag blev medbjuden på suchi-middag hos vänner till henne (=barn till mina kompisar).

 

Det blev en helgjuten måltid med kronärtskockor till förrätt, egenhändigt tillagad suchi till huvudrätt, diskpoker och äppelpaj med glass till efterrätt. Jag behövde hotta upp mig med två piggelintabletter för att inte duka under av kvällströtthet. Den går nämligen inte av för hackor.

 

Diskpoker är en trevlig företeelse. Den går till så här. Man är ett gäng människor som ätit gott och dragit ner en stor disk. När maten är avklarad sätter man sig och spelar poker. Helst i eller i nära anslutning till köket där det behöver diskas. Förloraren går iväg och diskar. Övriga fortsätter att spela poker. Näste förlorare går och byter av diskaren som nu ingår i pokergänget igen. Den nye förloraren byter av… osv. Så håller man på tills disken är avklarad.

 

Igår blev det obalans i diskandet. Jag diskade bara en gång medan värdinnan och dotterns pojkvän var stordiskarna. Med det kan man utläsa att det gick bra för mig i poker. Vi körde med en variant där vi byter ut kort enligt gängse regler, spelar 5-kort med dem. Vinnaren av 5-kortserien sitter säker. För övriga gäller pokerresultatet. Den med sämsta korten förlorar och blir diskare.

Min jobbvardag ter sig närmast hysterisk. Jag har knökfullt av intressanta och svårbalanserade arbetsuppgifter och med det är jag mycket nöjd. Närmast rörd, faktiskt. Det är så himla skönt att faktiskt tjäna pengar, att göra viktiga och svåra saker och att bli utnyttjad för sin kapacitet och potential. Jag blommar. Under viss stress.

 

Hotet från min egen hälsa är för det mesta helt bortblåst, men jag har kommit att tänka på att det snart är dags för kontroll igen. I alla fall är det dags att bestämma när den ska göras. December eller januari? Min almanacka har inte mycket av luft och jag är mestadels på annan ort. Jag är ivrig att komma till beslut om när och önskar att den kan göras i början av januari i stället för nu före nyår. Friskvården har en annan agenda än jag, det förstår jag.

 

Det är framför allt en organisation i Drottningstaden som svalt en stor del av min tid.  Ringde min uppdragsgivare PA igår för att stämma av ett och annat. Han är en person som jobbar mycket och har långa arbetsdagar. Han börjar tidigt och slutar sent och tar sig en och anna dag off emellanåt. Jag ringde vid 16-tiden och frågade var han var i tillvaron. Han satt hemma och tittade på TV. !!! Det är alltså inte likt honom.

 

Det visade sig att han i helgen avsvimmad trillat omkull när han skulle resa sig ur soffan i sitt hem. Han skadade huvudet. Ambulans och akutsjukvård. Han kom tillbaka hem i tisdags och nu satt han framför TVn och tog han det lugnt. Han förklarade händelsen med sin diabetes och nåt med blodtrycket och nåt med blodkärlen som inte gjorde vad de skulle, och nu inser jag att jag inte alls fattade orsak-verkan. I alla fall är hans sviktande grundhälsa orsaken till det som hände.

 

Utan honom som uppdragsgivare har jag nog inget i den organisationen att göra. Eller – jodå, det finns att göra, men min  förankring där är inte helgjuten än och det finns definitivt krafter som vill ha bort mig.

 

Man kan säga att oron för min egen hälsa flyttat över till oro över hans hälsa. Både PA och jag är 60+. Det har sina sidor att vara till åren i arbetslivet. Ättestupan är inget alternativ, så det återstår att bara gilla läget.

Tänk att ett landskap kan ändra skepnad på bara några timmar. När jag la mig var det höst och jag hade nyss varit och plockat höstsvamp i skogen. När jag vaknade var det vinter.


Bilden är tagen från min altandörr som motvilligt lät sig öppnas på grund av snön.

Det är min pysselvecka i radhusområdet. Och jag är ett morgonpiggt djur. Så jag klädde gladeligen på mig vintermunderingen och var ute och skottade snö i radhusområdet kl 6 i morse. Nöjd, jättenöjd, med att vara hemma och kunna göra mina boendeplikter. Allt som oftast är jag inte hemma och kan göra rätt för mig. Anar med bävan vilket rykte jag har som boende och granne.

Nu fick jag finfina god-granne-poäng. Av mig själv. Vilket inte är fel, för jag är kanske den strängaste av alla domare. Kanske?

Min bloggg läses av några ytterst få människor.  Ändå får jag kommentarer från mina läsare. Min urolog brukar kika  in på helgerna och kolla läget och ibland kommenterar hon. Tant kraft engagerade. Hon fortsatte att ge olika populistiska benämningar på tantkraft.

"...I denna internationaliserade tid kan man också fundera över vad tant-makt kan heta - bitch-power? lady-power? m'am-power? det senare skulle i alla fall kunna misstolkas av äldre som hör illa som man-power, då går det nog inte att använda även om det ser klatschigt ut i skrift. W-power lika tokigt det, ser ut som upp-och-nervänd M-power, men om man tänker på vad w står för på engelska blir det heller inte så lyckat (kiss)."

 

I morse återkom hon med den här: Wow power.

Lysande, Sickan, lysande. Tro vad bokstäverna står för? Woman eller women, så klart. Men sen - on World, kanske? Eller nåt med Walk? Women on Walk? Kan man säga så på internationelliska?

I helgen tog jag mig en nostalgisk tripp ut i skogen för att hälsa på mina kära vänner.



Det har varit många frostnätter och det frasade i skogen där jag gick. Lät som att gå på papper. Ping sa det när jag plockade mina kära.

Jo då, de finns där. men de är inte särskilt fräscha längre och dessa frusna stackare får nog gå i soporna. Men det var härligt att gå i skogen en solig krispig dag.

I lördags pallrade jag mig iväg till en kulturaktivitet i staden. Blev tipsad på Faceboook och hade i ett svagt ögonblick tackat ja till att komma.

 

Kretshopp på Technichus. En utställning om en hållbar värld och hopp. Strax före 12 ångrade jag mig och ville bara vara hemma och grisa. Men jag hade ju sagt att… Så jag pallrade mig alltså motvilligt iväg, trots allt.

 

Innan jag går vidare, vill jag passa på att ge min kompis LRG en stor eloge för det vettiga och meningsfulla utställningsarbetet hon jobbar med på Technichus och även verkar för samverkan mellan kulturinstitutionerna i länet.

 

Vi var en liten skara som lotsades i en tredjedel av utställningen, den som handlar om samhällsbyggnad. Vi människor samlas i allt större städer, och om en inte alltför lång framtid kommer 70% av jordens befolkning att bo i megastäder. Det ställer särskilda krav på markutnyttjandet och där byggs på höjden. Problem uppstår, bl a med bristande syresättning och livsmedelsförsörjning. Eftersom utställningen hade en hoppfull abrovinkel visades på en rad visionära projekt om mer eller mindre lodrät odling och lodräta växtarrangemang för att syresätta luften och ett och annat socialt tänkande också. Vi visades visionära projekt för vår stad och för vår region. Där fanns böcker om grön arkitektur.

 

Jag kände hur det började spira i mig. Tänk att jag blir så stimulerad av möjligheter. Log åt mina kära visionära kollegor från förr, de där galna arkitekterna som emellanåt sysslar med väsentligheter, även om de kan tyckas crazy. Och det är mycket fokus på tekniska lösningar, mindre på sociala.

 

I utställningen fanns en jurta (mongoliskt tält) med funktionen av ett filosofiskt rum. Även den tryckte på mina inre vibbar. Jag skulle gärna ha en jurta eller två som sommarstuga. Men man ska ju kunna förvara den och transportera den och underhålla den och... ja, jag känner mig inte vara rätt person att förvalta en jurta. Men oj, vad den talar till mig.

 

En tid har jag ägnat mig åt att på nätet utforska kollektivboende. Jag har läst om vad förespråkarna säger och hur de organiserat sig och jag har kollat utbudet i Drottningstaden. Kort sagt kan man säga att efterfrågan är långt större än tillgången och att det finns ett påtagligt ointresse från politiskt håll. Tanken på varierat boende med hållbarhetsförtecken står inte högt i kurs. Jag tog kontakt med ett av kollektivboendena och undrade om jag kunde få komma på besök vid tillfälle. Fick ett snabbt avspisande svar. Budskapet var: De kan inte ta emot alla intresserade. Se till att starta eget kollektivboende och använd gärna stöd från en hemsida, som jag just nu försnillat, men som jag läst. Och den här finns ju.

– O nej, det orkar jag inte, var min reaktion.

 

Jag har mest förundrats över mitt intresse för Drottningstadens kollektivboenden med tanke på att jag bor där jag bor och alls inte haft som avsikt att bo på Västkusten. Flyttankar har jag haft, men inte dit. Jag har intresserat surfat runt och sen har jag stängt datorn med en känsla av att ha gjort något förbjudet. Det här ska jag inte hålla på med. Hallå.

 

Efter besöket till Kretshopp-utställningen fick mina tankar ytterligare fart. Tänk om man skulle driva ett grönt kollektivprojekt i Drottningstaden? Jag börjar ju dessutom få ett intressant kontaktnät på hög nivå. Då gör man nåt vettigt och man lär känna folk och man kan påverka sitt boende. Men, o nej, vad håller jag på med? Egentligen.

 

Jag skulle nog inte gått på den där utställningen i alla fall. Jag får såna griller i huvudet.

Fick en kommentar på min förra blogg som gjorde att jag plockade bort uppgifterna om vem jag egentligen är bakom namnet Kontext. Jag trodde i min enfald att uppgifterna där inte kopplades ihop medd mina bloggar då man söker på mitt namn. Tills jag vet hur det funkar tar jag bort mina namnuppgifter.

Jag trodde det var skillnad på att vara direkt sökbar och att vara spårbar. Spårbar är OK, men inte direkt sökbar.  Oj oj, det är inte så lätt att förstå det här. Ska konsultera sonen vid tillfälle.

Tack ÄS som kommenterade.

Jag har tagit ett för mig stort steg här på bloggen. Jag är inte längre anonym. Under rubriken Kontext uppe till höger under fotot på mig har jag skrivit om mig med namn och kontaktuppgifter. Det passar mig att inte vara hemlig. Däremot vill jag fortsatt inte vara sökbar på mitt namn och den där cancern som inte tar särskilt stor plats i mitt liv längre. Jag hoppas att det funkar att göra så här. I minna bloggtexter fortsätter jag i samma anda som tidigare och jag hoppas att jag inte blir sökbar på det där direkta sättet. Och de som verkligen vill veta vem jag är och ha kontakt med mig kan nå mig.
Hoppas det här funkar.

I ett annat sammanhang kallar jag mig för pingvin. Det kommer sig av tiden då jag vaggade fram i tillvaron som en pingvin, ibland med kateter hängande mellan benen. Uj, det var en jobbig tid. Men jag gillar mitt Pingvin-alias.

Igår hörde jag nåt snack på TV om tanter. Det handlade delvis om det gamla vanliga tugget om oss tanter som det förfördelade och underordnade könet och som dessutom vid mogen ålder tappat sin sexuella attraktionskraft. Alla behagen bara hänger!. Vi har inte bara fel kön, vi har fel ålder också. Dubbelsyndomma oss!

 

Så var det en kvinna som hov upp sin röst och gav ett annat perspektiv på saken: Dagens svenska tanter har aldrig någonsin haft större makt i samhället, politiskt och ekonomiskt. Vi saknar dessutom motstycke i världen. Tegelstenstungt inlägg enligt min ening, men hennes inlägg blev hängande fjäderlätt i luften, som om det aldrig uttalats. Efter det gick samtalet tillbaka i utstakad syndomma-oss-fåra. I alla fall så länge jag iddes lyssna.

 

Vi må vara underordnade och oattraktiva, men man kan säga att vi tar oss. Det finns en trend att förundras över. Vart bär det hän och hur blir det då? Och uppriktigt sagt, vad ska vi med den ungdomliga skönheten till? Räcker det inte långt med ökad politisk och ekonomisk makt? Låt de unga ägna sig åt attraktionsmarknaden så kan vi ta hand om resten!

 

Släng alla pushups och antirynkmedel.

Var stolt över häck och magar, gäddhäng och plattbröst.

Kom ut tanten.

We´ve got the power!

Tant makt

 

Om nu genus är en social konstruktion, vilket det enligt definitionen är, så skapas genus genom hur vi tillsammans pratar om och hur vi agerar.  Vi är alla samskapare. Det är dessutom så att det vi intresserar oss för får vi mer av. Därför finns all anledning att utforska tant makt. Hur kommer det sig att vi nått dit vi nått? Vilka har förutsättningarna varit som gjort oss unika i världen? Vad ska vi använda makten till och hur ska den utvecklas ytterligare? Den typen av frågor är ju jätteintressanta att söka svar på.

 

Jag vill också ha sagt att jag ger den feministiska forskningen en stor eloge för att ha synliggjort genus-makt-strukturer på samhällsnivå. Det är ett stort bidrag till mänskligheten. Jag vill bara inte konservera den ordningen.

 

Kommenterade fenomenet tanter på Facebook och det verkar vara ett engagerande ämne.

Vi har träffats ett gäng för att ha idéer om företagets ledning och styrning. Det har varit trevligt och mysigt och välvilligt och trevande och till slut även hjälpsamt… jag var alldeles dö när jag gjorde kväll igår. Lade mig strax efter kl 19 och sov till nu kl 5 på morgonen. Klubbad.

 

Vi, kollegan och jag, har vänt oss till förståsigpåare förr, men de har liksom inte dugt. Vi har undrat var de finns, de där som kan tillföra nåt verkligt av värde för oss. Har landat i att värdegrunden måste stämma, vilket den inte gjort tidigare. Den här gruppen om 4 utvalda partners undrade naturligtvis vilken värdegrunden är, den som är så viktig. Om det samtalade vi. Det handlar om synen på organisation och människor och synen på utveckling och hur den påverkas. Vi pratade också runt om frågor som kan vara viktiga att beröra, om ägandet, om styrningen, om konceptets öppenhet/slutenhet etc och om gruppens roll.

 

När vi gjorde ett KIM-arbete på ledningens nuläge tog det skruv. När vi – äntligen – blev ledda i vår process, då kändes det som yesss, äntligen, tack! Det blev för mig en sorts islossning, som jag länge längtat efter, som pågår och ska få pågå länge och som ger mycket att tänka vidare på.

 

Det här ser ut att kunna bli verkligen hjälpsamt. Det här ser ut att kunna göras på ett otraditionellt sätt, dessutom och det är viktigt då det traditionella inte fallit oss på  läppen. Nu är en sten i rullning. De 4 har fått nåt i knät. Och jag undrar om jag och vi skrämt bort dem som så villigt velat stötta oss. Det återstår att se. Så här är det när man sätter igång processer som man inte kan kontrollera eller i vart fall inte kan säga vad målet är. Det finns inga garantier. Bara möjligheter. Och på så sätt känns det himla bra.

 

Jag har vaknat efter klubbningen med en känsla av att äntligen blivit hörd, förstådd och där vi börjat vända på viktiga stenar i företaget. Äntligen.