Kontext

Jag är hårt ansatt av spelflugan Wordfeud. För några dagar sedan spelade jag med sonen-som-alltid-vinner och fick in en riktig tjottablängare. 412 p för ett enda drag. Här är beviset.

Men det är kul att minnas att den höga poängen. Och att jag lärt mig att fota av mobilskärmen.

Om några dagar fyller jag år och mina vänner, som jag hälsar på, har redan firat mig. Jag fick en perfekt present, skulle jag vilja säga.

 

De förstod att jag inte vill ha saker, att jag inte vill haussas upp och att jag gärna är lite småkulturell och dessutom gärna motionerar lite. Allt detta tillgodosågs igår. Vi promenerade i flera timmar, till historiska museet och såg en utställning om Theodor Wåhlin, den store inflytelserika arkitekten i denna sydlänska universitetsstad vid förra århundrades första hälft. Därefter lunchade vi på restaurang och sen såg vi Siri Derkert-utställningen på Skissernas museum. Framför allt Siri-utställningen engagerade mig på ett mer personligt plan. Hon var en fascinerande kvinna med ett fascinerande levnadsöde under en tid, som är just före min egen. Hon representerar en egensinnig kvinna som verkligen gick sin egen väg. Och hon gjorde det med en del offer på vägen.

 

Hon födde tre barn med två fäder. I början bodde de på barnhem. Sonen Carlo föddes t ex i Italien och bodde på barnhem sina 5 första år. Så otänkbart i min värld. De båda döttrarna Liv och Sara bodde sina första år i Köpenhamn. Sicket "manligt" beteende att bara lämna bort barnen och ägna sig åt sina egna intressen! Det var nog en förutsättning för hennes konstnärliga gärning över huvud taget.

 

Mamman köpte henne en liten stuga på Lidingö och hon fick ett fast boende för första gången. Då kunde hon hämta hem sina barn.

 

Det är så olikt våra tider. Vi tar hand om våra barn för barnen behöver sina föräldrar, med hjälp av institutioner som dagis eller dagföräldrar, och vi köper och bebygger våra egna bostäder. Det här med att få en bostad av sin mamma känns verkligen främmande. Nå, det är väl inte så at Siri fick allt till skänks. Men hon fick en del.

 

Det får mig att tänka på flera av de stora under förra seklet. Marx, t ex. Hans gärning var ju fullkomligt omöjlig utan de mecenater som gav honom underhåll. Engels var den stora bidragsgivaren, som finansierade den store tänkarens liv med famij och barn under merparten av hans vuxenliv.

 

Dåtidens mecenater och underhållare är en en sorts osynliga hjältar. Utan dem hade historien tagit annan vändning.

Har landat i mellanmjölkslandets fotknöl, långt nere i söder, för att begå nyår med mina vänner här nere.

 

Märker att sömnbehovet är närmast omättligt efter sejouren hos tvillingfamiljen över jul. Jag har fortfarande den där vakna-vid-minsta-lilla-ljud-stressen i kroppen, bara för att konstatera att jag inte behöver gå upp och värma mjölk.

 

Åker fram och åter mellan vakenhet och sömn och tycker jag drömmer masor. Förutom att jag i dömmen packar och sorterar, vilket är ett rimligt drömtema för en nyflyttad person, så drömde jag inatt om avslutning av en konsultinsats, också rimligt tema för en organisationskonsult. Men i min dröm fick en av deltagarna spunk, drog kniv och ville mörda. Hon hade en liten nätt mycket vass dragen kniv som hon ville sticka i folk. Både kniv och hon var blodig av det första sticket i en annan människas kropp.

 

Jag räddade situationen och fattade, om inte tycke, så i vart fall djup förståelse, för kvinnan som ville mörda. Det var ett stök och bök att övermanna henne och få henne att sluta och ytterligare ett stök och bök att samtidigt uppmärksamma polis och ambulans att ta över situationen. Jag vet faktiskt inte hur det gick med den saken. Inte en kotte hjälpte till. Har fortfarande känslan av att ha en nästan-mörderska i mina armar och att verkligen både se och förstå henne.

 

Kära undermedvetna. Vad vill du säga mig nu då?

Vi var alla avslagna efter excesserna på julafton. Det föranledde mig att – gärna – ta en promenad med kinkig baby i gallerian. Jag passade på att skaffa mig en bra överblick över köpandets Mecca. Kollade in alla in-, ut och sido-gångar. Allt var stängt, julmusiken strömmade som vanligt och folktomt var det inte. Folk flanerade omkring och gud vet vad de gjorde. När jag tänker efter, vi var flera ute med barnvagn och små barn. Kvinnor med huvudena draperade. Och så jag. Tre Securitasväktare strövade, likt tre pepparkaksgubbar på bredd i grå mundering med en och annan revär, omkring för att hålla ordning på oss stillsamma avslagna flanörer. Mitt intresse fångades av några samtal som gjorde öronen elefantstora.

 

Två medelålders herrar möttes och utbytte erfarenheter av hur julafton varit.

–     Fan vet du, jag var helt ensam. Inte en kotte. Hällde i mig en kvarting för att hålla humöret uppe.

–     Ja, vet du, jag var också ensam. Först med en halvpava, och sen hävde jag ännu mer.

 

Alltså, de var inte så mångordiga i sin beskrivning. Men kärnfulla. I gemenskapens hälsosamma förening fortsatte samtalet en stund om ensamhetens kvalitéer och aktiviteter, hur en del av intaget kom upp samma väg det kom in och hur minnet suddades ut framemot kvällen. Sen kunde jag inte låtsas gå långsammare utan att bli upptäckt som tjuvlyssnare. Mina steg bar vidare längs gallerians gator.

 

På väg tillbaka med sovande baby återsåg jag Securitasvakterna. Jag hörde deras samtal och lät mig långsamt gås om utan att de märkte mina elefantöron. De var ena rejäla biffar till män, breda och muskulösa, med respektinjagande batong i bältet och de pratade engagerat med varandra. Om köttbullsrecept. De hade åsikter om kryddning och tillagning och hur recepten blivit tradition i respektive familj.

 

Summerade min promenad och tänkte att den nog var en god spegling av svenska folkets jul. Så ensam och så traditionsrik tillsammans. Och att jag själv julat med en alternativ falang av svenska folket som väljer umgänge före kommers. Julklappsfritt. Utom till de små barnen.

Under mina dagar hos tvilling-familjen har jag kommit att lägga mig till med några nya fack-ord. De har varit användbara i avrapporteringen till föräldrarna om vad som skett under nattliga timmar.

 

Baby Semp. Pre Nan. Bröstmjölk (det ordet kunde jag förstås innan). Calogen... Ja, det finns vanlig Nan också, men det använder inte vi. Dessa mjölkliknande produkter kan dessutom blandas med varandra till ytterligare mjölksorter. Vidare finns Niferex-droppar och D-vitaminolja. Och då ska man betänka att minstingen har slutat med merparten av sina specialmediciner. Åtminstone för tillfället.

 

Jag lärde mig den hårda vägen. Sömndrucken tog jag nåt vitt i namn-försedd flaska från kylskåpet och värmde till fingervarm temperatur och gav de små liven allteftersom de ville ha. Betänk att det är natt när detta sker. Jag var ambitiöst service-inriktad, vill jag nog påstå.

 

Natt blev till dag och modern frågade vad jag gett dem. Kände mig rätt dum, då jag förstod att det inte räckte med att ha gett det vita ur rätt flaska med rätt namn till rätt barn. Det var jag noga med, nämligen. Det gick absolut att göra fel och det hade jag lyckats duktigt med. Men nu vet jag bättre.

 

Vitt är inte alls längre lika med mjölk. Det är betydligt mer komplicerat än så. Flaskor med samma personnamn har OLIKA mjölkliknande innehåll som ska intas i rätt ordning. Det där vita har fått distinktioner och användningsområden som jag nu vet mer om och har införlivat i min vokabulär och lagt in i min egen ordlista.

 

Det är som med eskimåernas benämningar för snö. Det lär finnas ett 50-tal olika ord för snö. Jag får vara glad åt att det bara finns 10-talet ord för mjölk. Och att jag fortfarande är bildbar.

Nu har jag stängt jobbutiken för några dagar och sitter på tåget till Kungliga Huvudstaden. Här ska firas jul.

 

I år är första året vi kom överens om att ha en julklappsfri jul. Himla skönt, faktiskt. Avstressande. Trots att jag egentligen gillar julklappar. När de fyller en mening och ett behov. Jag är vän av riktiga rejäla saker. Inte krimskrams.

 

Nåväl. Nu sitter jag här på tåget och har bara med mig några saker från kylskåpet som blir dåligt om ingen förbarmar sig.

 

Bara några minuter efter avgång från Drottningsstaden blev marken vit. Det är den fortfarande nu när jag närmar mig mål. Längtar intensivt efter de mina, inte minst de där små damerna som fyller fyra månader på julafton. Det känns rent fysiskt, den där längtan i kroppen.

 

Julklappsfritt ska vi ha, men inte julfritt. Åååååå

Nu har jag börjat ta för mig av det kulturella utbudet. Min middagskompis från igår, IJ, tipsade om en julkonsert med Svenska Kammarkören.

 

 

Den var underbar, både visuellt och ljudligt. Svenska kammarkören är en kör under ledning av Simon Phipps, som i år sopat den europeiska körbanan ren. De har vunnit flera internationella utmärkelser i höst, EBUs tävling Let the Peoples Sing och European Grand Prix. Det kan jag förstå. De är säkert virtuosa sångare, men det är inte ekvilibristiska drillar som de går ut hårt med utan det är den mjuka tonen. De fyller ett rum med känsla och underbara ljudfiltar. De uppträdde i Vasakyrkan, varierade utbudet, intog hela kyrkorummet, varvade med pianoduett, trumpet, orgel och bara ren sång. Och jag var där.

 

 

Scenen var ljussatt på ett sätt att jag satt förstummad. Ljuset förändrades långsamt, var stilla ibland, rörligt ibland, varierades och följde musikens karaktär. Det blir lite puttigt på bild, men betänk att de här bilderna var 5-10 meter höga och vi satt ganska nära. En monumental upplevelse. Första gången jag sett konstfullt ljusspel i en kyrka. Det är nu jag känner mig som Kajsa från landet, som bara gapar över vad de kan hitta på där i storstäderna. Wow.

 

Dessutom fick vi, publiken, sjunga med i vissa låtar och det var härligt och engagerande det med. Himmel va bra jag sjunger ackompanjerad av en proffsig kör. Tacket lyfter sig ju.

 

Efter den berikande upplevelsen gick vi till Götaplatsen och såg ett digitalt julspel… eller vad man ska kalla det, som var projicerat på Konstmuseets vägg. Det var fantasieggande, fascinerande och mysigt det med.

 

Vi försökte också få se föreställningen I Sista minuten av Karin Mannheimer, men där gick vi bet. I en toalettkö fick jag veta att även Operan har sevärt utbud av julkultur.

 

När jag vandrade hemöver på Avenyn hade jag svårt att fatta att den gata jag gick på var en av gatorna i min hemstad. Betänk att jag är uppväxt i små hålor och bott hela mitt vuxenliv i en stad under 30 000 invånare. Då blir det flödande julglittret aningen overklingt om man ska betrakta det som sitt hem.

Det är nåt märkligt kontaktskapande med att flytta.

 

I mitt fall har jag aldrig haft bättre grannkontakt än den jag har nu. På mitt gamla ställe.

 

Jag har en granne som springer benen av sig för att vara hjälpsam. Han tömmer huset på de återstående möblerna, tar med ett torkskåp och en besvärlig garderob i bara farten och så slänger han alla sopsäckar och bråte som bara ska bort. Dessutom kan han tänka sig att besiktiga bilen åt mig. Min vanliga bil-hjälpreda, som jag brukar kalla mannen i mitt liv, är i Thailand. I flera månader. (Ett himla sätt! :-) Det här gör han för en blygsam - eller ingen - ersättning alls.

 

Mina närmsta grannar pratar jag mer med nu än någonsin. Hoppas köparen av radhuset, min kompis GC, kan åka snålskjuts på den nya öppenheten oss grannar emellan.

 

Det är inte så att det varit gnälligt och trist tidigare. Bara just-ingen-kontakt-alls. Förrän nu. Nu har jag alltså bättre kontakt än någonsin med grannarna. Jag undrar om det bara är mig det hänger an på? Kanske är dom himla glada att jag försvinner? Kanske har jag blivit öppen och trevlig? Kanske det beror på nåt annat? Märkligt är det i alla fall.

Nu är jag ute ur flyttbubblan, alltså den bubbla där jag en tid var helt innestängd i. Nu är det vardag, jobb-vardag, och jag ger järnet för att komma på och ikapp. Idag sitter jag på kontoret som ligger ca 150 m från mitt nya hem i Drottningstaden.

 

I morse när jag gick till jobbet i mörkret kom en våg av nöjdhet över mig. Julbelysningarna tindrade och jag tänkte

-      Det här är på riktigt. Nu går jag här. Det som jag föreställt mig en tid, det gäller nu. NU. Här och nu.

 

Jag satt på jobbet i godan ro och donade med några fakturor. Insåg att jag saknade en uppgift från ett kvitto som fanns hemma. Då gick jag helt sonika hem och hämtade kvittot. Igen njöt jag av närheten och att det är på riktigt.

 

Medan jag ändå var ute och knallade bestämde jag mig för att gå till den där vårdcentralen, som jag sett ut som min och även besökt vid ett tidigare tillfälle. Vi kom överens om att när jag väl flyttat och kommit på plats, så kan jag höra av mig igen så ska jag bli inskriven hos dem. Jag behöver en ny packe med inkontinensskydd, Tena Lady, och det får såna där gamla blås-cancer-människor som jag gratis genom vårdcentralen. De börjar ta slut och jag behöver beställa fler, så jag hade liksom ytterligare ett ärende att besöka vårdcentralen.

 

Igen njöt jag av närheten. Bara två hus bort efter Stampgatan räknat från mitt hem. Underbart. Hur bra får man ha det egentligen?

 

Till den här närhetsberättelsen ska läggas att jag skrev in mig hos min bank igår. Lika nära den, mittemot jobbet. Fick ett och annat gott råd och inspiration att lära mig använda appen på mobilen för att göra mina ärenden med. Hon som hjälpte mig sa – Får jag visa dig hur enkelt det är att använda appen. Får jag lära dig? Igen, hur bra kan det bli, egentligen? Det som är en sån stresströskel att börja använda den appen. Nåväl, tillbaka till trappen upp till Vårdcentralen i Stampen, och känslan av att det här är för bra för att vara sant.

 

Väl uppe möttes jag av ett oväntat besked. Stängt tills vidare. På en lapp fanns en förklaring. Vårdcentralen har fått kritik för bristande administrativa rutiner. Trots omfattande arbete med att tillgodose VGRs krav har vårdavtalet sagts upp.

 

Alltså, det var för bra för att vara sant. Men det är himla gött ändå.

Euforin börjar överväga, trots att vädret är surare än surt. Men inne hos mig lyser många ljus och jag tycker jag har det väldigt fint. Jag verkligen stortrivs med lägenheten.

Nu är jag hemma igen i nya lägenheten efter några dagars vistelse i gamla trakterna. Där har jag ägnat mig åt jobb och röjning. Övernattade hos en kompis i min gamla hemstad och hon bjöd på kärleksfull och vällagad middag. På nervägen övernattade jag hos tvillingfamiljen och tog nattens matningar, vilket uppskattas av föräldrarna. Här i Drottningstaden hade Bennie plockat i ordning i lägenheten och gjort det både fint och välkomnande. Det värmde. Alltså, på sistone har jag mött Idel mänsklig värme.

 

Ändå känns det konstigt. Gungigt, rentav. Jag känner mig helt enkelt övergiven.

 

-Vad har jag gjort?

-Vem är jag här?

-Vad gör jag här?

-Det går säkert åt helvete. Med jobben och med allt annat.

-Varför har ”dom” övergett mig? (Ja, jag vet att det är jag som dragit iväg och övergett, men det skiter känslolivet i. Det upplever övergivenhet.)

 

Det känns TUNGT, samtidigt som jag går och NJUTER över hur fint det är och så plockar jag lite och bestämmer över mitt hem och mår bra av det. Är VILSEN. Vet inte var tändstickorna ligger och kan därmed inte tända några ljus. Vet inte särskilt mycket om var sakerna ligger över huvud taget.

 

Tänk att det går att känna så väldigt mycket både ock.

 

Min hantverkande vän Bennie Wallin föreslog ett sätt att göra fondtapet som jag anammade. Materialkostnaden understiger vida vanlig tapet och den tar aningen längre tid att göra. Det är egentligen ett ursprungligt sätt att tapetsera då man använde sig av rutor med textillump. Alltså tapetrullens historiska föregångare. Så här är den gjord.

 

En rulle lump-papper räcker till 15 kvadratmeter och kostar 70 spänn. Lump-pappret rivs i fyrkanter. Vi valde 40 x 40 cm stora rutor.

 

 

Bennie gjorde en mall för att underlätta rivningen och han rev mot en linjal.

 

 

Tapetsera uppifrån och ner och inifrån och ut med några millimeters överlappning.

 

 

Grejen är att ge maximal skuggbildning av den lilla förhöjning som blir av de överlappande tapetbitarna. Det får gärna skeva lite och bli lite opassning i hörnen. Det ingår i konceptet. De mörka fälten på bilden är inte skuggor utan våtfläckar. De torkar över en natt.

 

 

Pensla rikligt med tapetklister på rutan och lägg den med klistriga sidan mot en annan rutas klistriga sida i par att svälla en stund, ungefär som man gör vid vanlig tapetsering.

 

Vi valde att stryka tapetklister utanpå alltihop också, för att minska sugigheten på tapetytan. Tanken var att måla väggen med samma färg som övriga rummet.

 

Nu blev jag så förtjust i fondväggen som den var att jag valt att inte måla den. Åtminstone på prov. Jag får se hur mycket ljus den stjäl och om jag ledsnar på den. Då är det bara att måla över den och få den ljusare. Med de där skuggbildningarna, som är karaktäristika för den här fondtapeten.

 

 

På min inrådan tapetserade han inte ovanför dörren. Där målade jag ljusgrått, samma som rummet i övrigt, och Bennie satte dit en ruta på snedden mitt på. Det blev ett sorts prick över i.

 

I sovrummet innanför allrummet gjorde vi tvärtom. Där tapetserade Bennie hela rummet utom just över dörren. Där satte han några rutor med lumptapet. Bild kommer...

 

Översta bilden visar hur fondväggen blev i mera färdigt skick. Jag ska sätta dit dörren så man slipper se min morgonrock från vardagsrummet. Och högen med kartonger under soffan ska bort. Jag tänker mig för övrigt en ny soffa, ett nytt soffbord och en smart TV framöver. Men det ska jag noga känna efter vad jag vill ha innan det kommer dit nåt.

 

Bennie, min vän och hantverkare, och jag har haft det himla trevligt medan vi jobbat på som blådårar.

 

Vi har sökt oss tillbaka till fornstora dagar, då barnen växte upp, jobblivets olika nycker, persongallerier (- vad blev det av han och hon?) och hur våra föräldrar och släkter format oss. Jag har t ex en mormorsbyst som låg i en kartong i väntan på uppackning. Herre gud, vad hon skrämde mig flera gånger då jag snabbgluttade ner i den kartonen. Hon blev också upprinnelsen till samtal om släktens grepp om våra personligheter.

 

Jag kom att berätta om min mångåriga satsning på mig själv, både tidsmässigt och inte minst ekonomiskt. Jag tror min själ jag lagt ner närmare en miljon kronor på min egen utveckling, om jag räknar ihop det.

 

Vi pratade också om min nya bostadsrättsförening som är en 50+ förening. Då jag slängde sopor häromdagen, för övrigt i den mest välordnade sopsorteringsstation jag någonsin sett, det verkar vara rena rama träffpunkten, kom jag att språka med en gammal dam vid namn Runa. Det stod inte länge på förrän jag hade en stående inbjudan som styrelsemedlem.

 

Om detta pratade vi, Bennie och jag. Han for iväg i tanken på att jag deltar i årsmöten, kommer med käcka förslag om än det ena, än det andra, och vips sitter jag där i styrelsen.

- Vet du, Bennie, alla de här åren i egen utveckling har faktiskt lärt mig att inte bara föra min talan utan också att hålla näbben stängd, när så behövs.

- Ja, tänk, det har mina år också lärt mig, sa Bennie, alldeles gratis!

Några av er har engagerat sig i min nya geografiska blogg-identitet.

 

Min urolog påpekade att det är en fråga om betraktarens vinkel.

 

Så sant så sant. Allt är sammanhangsberoende.

 

Hon påpekade att mitt nya geografiska läge kan vara ungefär snoppen, medan andra menar att det mer är knähöjd. En kommentar till min förra blogg menar att det självklart är vänster höft.

 

Kunde man då inte säga att det är i vulvan eller muttan av mellanmjölkens land. Betänk dalävens in- och utlopp. Och vilka reaktioner skulle det få?

Men hallå. Nu bor jag ju inte längre i MIDJAN av mellanmjölkens land. Det står ju så i min blogg - grubblor från midjan av mellanmjölkens land.

 

Hur gör jag nu? Ny blogg? Ny rubrik? Var är jag? Höften kanske. Grubblor från höften av mellanmjölkens land...? Västra höften?

 

Grubbel grubbel.

Nu har jag definitivt flyttat och är mantalsskriven i Drottningstaden sedan 1 december. Jag har fått både DN och vanlig post i min brevlåda.

Låda för låda packar jag upp. Merparten av dessa ska tömmas till köket. Ser omöjligt ut, men det gick.

 

 

Flyttar in och renoverar / reparerar samtidigt med hjälp av en kär gammal vän som bedriver byggserviceverksamhet på Koster. Vi jobbar på så att åtminstone jag stupar till sängs, förbi av trötthet i både kropp (framför allt) och knopp.

 

 

Vi tog oss en tur till både IKEA och Bauhaus. Tröttande, men nödvändigt.

 

 

Det börjar ta sig och blir alltmer beboeligt. I natt sov jag för första gången i mitt eget nytapetserade rum i min egen säng. Källarförrådet står i givakt. Idag ska vi ge oss på att tapetsera respektive måla vardagsrum, kök och hall.