Kontext

Strax före årsskiftet klippte jag det fasta telefonabonnemanget och blev helt och fullt hänvisad till min mobila telefon. Jag har inte använt fasta telefonen på flera månader och har under den tiden kunnat få in mobila rutiner i mitt telefonerande. Men att helt klippa banden känns. Fast det är en månad sen.

 

Nu håller jag på att lämna PC världen för att bli Macifierad. Den övergången känns också. Hisnande.

 

Jag har också tänkt mig att jag ska börja säkerhetsuppdatera på nätet, så att jag kan bli bestulen på alla möjliga dataapparater men ändå ha all datalagrad information kvar. Och så att jag kan nå det datalagrade  från vilken dator som helst, var som helst. Jag har öppnat ett dropboxkonto (www.dropbox.com) och lite smått börjat använda det. Men att använda det fullt ut – det gör jag inte än. Det kräver andra vardagsrutiner i datoranvändandet och där är jag inte än. Den övergången känns också.

 

Men hur känns det då?

Ja, som Bambi på isen. Det känns tomt och stort och ensamt. Som om jag är övergiven och utslängd i universum. Med en stor undran hur det kommer att fungera. Det känns som om jag inte riktigt står förankrad på marken utan vinglar och flyger in i det stora okända. Utan att kunna flyga. Det är som att vara en bluff som över huvud taget inte kan nåt. Som att inte vara  sann och integrerad, utan att bottna. Det känns osäkert och läskigt, nästan farligt. Det är som om tillvaron hänger på en skör tråd. Eller som att att stå vid ett stup.

 

Det är lite märkligt med mina krisreaktioner för jag skaffar mig teknikprylar som ska göra tillvaron enklare, effektivare, säkrare och billigare. Dessutom är det jag själv som vill det här. Det är jag som drivit på och valt. Man kan säga att det är jag själv som puttar ut mig själv i det stora okända.

 

Jag kan inte tänka mig att den yngre generationen har såna här reaktioner. De tycks mig ha en självkänsla som inte jag har. De tycks mig vara förtjusta och nyfikna när de skaffar sig de här nya hjälpmedlen. De tar det med en klackspark. Min dotter har precis skaffat en MacBookPro och hon njuter av det. Och hon är gudskelov ett stöd för mig. Jag är inte alldeles ensam. Men i känslan är jag det. Klacksparken i mitt fall verkar vara riktad mot mej själv. Möjligen är det så att jag trycker på lite hårt – typ allt på en gång. Skynda långsamt har sällan varit min grej då jag vill lära mig nåt. Kanske skulle känslolivet lugna ner sig om jag tog en sak i taget i lägre fart.

 

Jag skulle vilja etikettera mina känslor just i den här situationen. För jag kan heller inte tänka mig att jag är ensam om detta. Tror till och med att många avstår för att tröskeln upplevs för hög. Kriskänslorna är kopplade till kommuniktaionsteknologi och ovana / dåligt självförtroende och kvinna i relativt hög ålder. Tant-tekno-utvecklingskris  eller tant-tekno-kris. Kan det va nåt?

Min kollega och jag har bjudit in en grupp närastående att föra en dialog med oss om hur företagets skall rattas framöver. Bakgrunden är en känsla av att ha gått i stå, vara frustrerad över den långsamma takten vi utvecklas i (ja, allt är relativt, en del säger att det gått fort, men frustrationen är inte relativ, den bara är), en obehaglig ängslan över om vår idé verkligen håller nu när den alltmer möter den så kallade verkligheten, en känsla att inte räcka till och orka med, en undran vad vi har dragit igång och varför. Jag har gått med en onämnbar förnimmelse att vi byggt in hämskor i vårt eget system, och det var då alls inte meningen. Avsikten vara att bygga ett självgenererande och självorganiserande system inom vissa raamar. Inser att jag ifrågasatt affärsidén i grunden utan att riktigt våga tänka tanken klart. Det har varit ett dilemma i mig en lång tid.

 

Vi inledde vår sejour med att gå på en föreläsning / workshop om Systemisk verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, som en kollega till oss höll på vårt universitet (med oss som leverantör). Därefter åkte vi hela gruppen till min kollegas bostad på ön A nordost om regionhuvudstaden. Vi har surrat högt och lågt och lagat mat och poat på i maklig takt och fått mycket gjort. Efter ett och ett halvt dygns vändande och vridande så har jag återfått tron på KIM. På grunden av affärsmodellen. Jag känner engagemang från fler nu att ratta oss och jag har förtroende för de personer som vill hjälpa  till att ratta i en riktning som jag som grundare välsignar. Det känns hjälpsamt för KIMs utveckling och varmt om hjärtat. Och magen.

 

Jag är tacksam över deras respektfulla hållning till det som är skapat till dags dato och följsamma hållning till framtiden. Inga galopperande utvecklingshästar här inte. Inga direktiv-från-direktörsstelen-fasoner. Jag är tacksam till deras vilja att faktiskt hjälpa till, rent praktiskt och samtigit ha ett strategiskt öga på tillvaron. Jag är så tacksam över att vi inte pratat nyckeltal, mätbara mål på kort och lång sikt och sånt som traditionella affärsutvecklare gör. Det får mig att slå bakut och bli arg. Men vi har definitivt satt upp en ambition för närmsta tiden. Vi utvecklas systemiskt. Det är en öppen fråga huruvida vi ska utvecklas till att ha ett bredare grepp (systemiskt inriktade organisationskonsulter som har kim-verktyget som gemensam grund)  eller att vara mer KIM-verktygsorienterade. Vi märker av ett framtida vägskäl, vilket bidragit till frustrationen en tid. Nu är vägvalen benämnda och jag har ändrat inställning, från ångestfulla tvivel till förväntansfull nyfikenhet.

 

Ska fan vara systemiskt inriktad verksamhetsutvecklare. Det kränger i känslolivet. Men intressant är det i alla fall. Jätteintressant, till och med. Det är gott att ha återfått tron. Det ger förnyad ork. Och arbetsglädje.

Jag fick mig en – för ovanlighetens skull – alldeles riktig förkylning som gjorde mig halvdäckad. Har fascinerats av de kroppsliga sensationerna av att hosta, nysa, snyta sig och gnugga sig i svidande rinnande ögon - samtidigt. Går fortfarande med en toarulle ständigt till hands och konstaterar att jag nu är mera jämnvarm.

 

Just nu tuffar jag på tåget söderöver. Konstaterar att jag i princip och traditionsenligt förlagt sjukdagarna till min ledighet. Och alldeles ledig har jag heller inte varit, men jag har tagit det lugnt.  Nu har jag en tight och mestadels oförberedd vecka framför mig, vilket inte känns alldeles bra.

 

Det är som om tillvaron halkar. Bär på luntor av material som jag hoppas men tvivlar på att jag hinner göra nåt åt. Tex hoppas jag kunna göra en genomgång av boken och göra några av illustrationerna klara. Jag hoppas kunna läsa in mig på faktaunderlag som ska ligga till grund för ett seminarium som jag ska leda inom kort. Osv osv.

Egentligen har jag inte haft så mycket tid att njuta av min ”nya bostad”, som för övrigt ligger i Lunden, inte Lugnet, som jag spridit ut i etern. Jag bor precis under de två brösten på kartan som utgör kärnan i Östra Kyrkogården och som är min granne.

 

Igår jobbade jag till sena kvällen och i morse var jag ute och vandrade genom ytterligare en kyrkogård för att samåka med en kollega kl 6.15 på morgonen. Det hela är mycket intensivt och kreativt och kräver sin tribut.

 

Nu är jag mest nockad i huvudet, har knivar i halsen, är växelvarm och undrar om det är nån förkylning som knackar på. Valde att åka hem med ett tidigare tåg än jag tänkt för att slippa landa hos dottern i huvudstaden efter midnatt. Nu borde jag kunna krypa ner mellan lakanen en stund före. Vi reser tillsammans hemvöver i morgon förmiddag. Hela jag vill bara sova, och dricka te och sova igen. I flera dygn.

Min första natt i nya lägenheten avlöpte utan att  jag kan säga nåt om den. Natten, alltså. Jag sov helt enkelt som en stock och konstaterar att sängen är mycket skön.

 

Hela dagen har jag arbetat flitigt. Fram till kl 13 i lägenheten och fram till kl 21 tillsammans med en kollega på ett ingenjörsföretag. Mitt på förflyttade jag mig mellan de två jobbställena. Solen gassade, vårbäckarna porlade och jag fick starka vårkänslor. Gick till Redbergsplatsen, tog en för mig främmande buss till centrum och gick in i Nordstan och fixade mat och nycklar till dottern.

 

Konstaterade att dessa mycket simpla händelser – busstur, salladslunch och nyckelfix -  fyllde mig med entusiastiskt bubbel. Allt kändes och känns så himla kul.

Efter en dag av övergivenhet  med besök i tomma intet, har jag nu haft en dag med entusiastiskt bubbel helt utan orsak, som om jag varit på besök i meningsfullhetens välfyllda  rum. Det finns alltså just ingen koppling mellan orsak och verkan i mitt känsloliv. I alla fall inte just nu.

Det har hänt förut. När jag går vidare i livet och lämnar någon/något så drabbas jag av övergivenhetskänslor. Kroppen och psyket verkar inte skilja på vem som är initiativtagare. Nu kan jag inte skylla på någon annan. Det är helt och hållet mitt initiativ att byta boendeform i Drottningstaden. Och det är flytten som ställer till det med känslorna.

 

I förmiddags drabbades jag av kraftig övergivenhetskänsla. Min kompis som jag hittills bott hos överger mig (genom att jag flyttar ifrån henne). Min uppdragsgivare överger mig (genom att inte ha tid att jobba med mig idag, först i morgon och då med fullt ös).

 

Jag packade mina grejer, lämnade ifrån mig nyckeln och for iväg – in i tomma intet kändes det som.

 

Nu ska jag berätta om tomma intet.

 

Jag tog mig till NordStan och inköpte,  på rekommendation av min kompis som tyckte det blir för dyrt med mobilbiljetter, ett stycke VT-kort som jag laddade med 500 pengar. Mitt MC-kort funkade inte att betala med. Chockerande. Nytt försök. Betalning medges ej. Det funkade ju igår och jag har ju massor med pengar på kontot. Hjälp!

 

Nu var jag övergiven av jag vet inte vad, nåt banksystem, kanske bestulen på pengar också. Tänk om kontot är tömt! (Ja, jag är lite fantasifull ibland.)

Jag bestämde mig för att först göra mitt ärende (köpa ett lakan-påslakan till nya lägenheten) och äta rejält, för nu skulle jag ta itu med både bank och flytt.

 

Påslakanet inköpte jag utan större problem på Åhléns. Lunchen intog jag på nåt sorts steak house. Det fanns inga lediga bord annat än de där höga borden med höga stolsben. Om jag inte kunde sitta med någon annan gäst. Jag var genomsvett av den relativa värmeböljan och oron över mina eventuellt bestulna pengar, så jag tog tacksamt emot ett erbjudande att sitta med de där äldre männen som satt vid närmsta bordet.

 

Jag slog mig ner. De talade finska med varandra och såg ut ungefär som A-lagare gör, om dom nu ser ut på nåt särskilt sätt. Jag fick det vackra omdömet om att jag nog också var finska, för det hördes på dialekten. Å så var samtalet i full gång. Nej, finska var jag ju inte, men däremot norrländska, från midjan av mellanmjölkens land.

 

Han med den synska förmågan om mitt ursprung fortsatte med att jag nog var konstnär. Och det var jag ju inte heller, men man kanske kan säga att jag har ett kreativt jobb. - Kerativ, vad betyder det? Jag förklarade det med att jag var påhittig. Ungefär som en konstnär. De hittar ju på bilder.

 

Den synske mannen och jag beställde mat, alla tre beställde öl. En av oss höll sig till mellanöl, de övriga beställde var sin stor stark.

 

Jag kom att berätta att jag just skulle flytta in i min allra första egna bostad här i Drottningstaden. I Lugnet. - Men det är ju alldeles nära där jag bor, sa den andre. Och det var ju synd att jag skulle bo alldeles själv. Jag kunde ju bo hos honom.  Han levde alldeles själv sen frun dog, 2000. I fettlever.

 

Efter en stund konstaterade herrarna att jag inte bar någon ring. Det gjorde inte de heller. Det var ju också synd. Vi kunde ju ringa varandra. Och ja, det skulle vi ju kunna göra, om… Men jag ska nog inte göra det, för jag ska ju flytta in i min lägenhet. Vi skiljdes som allra bästa vänner, med en kram till och med.

 

Noterar att i tomma intet så blir jag friad till och får erbjudande om boende.

 

Jag gav mig stärkt i magen och glad i sinnet iväg till banken. Dom kunde inte heller begripa varför det inte gick att betala. Expediten kollade med dom inne på Företagskort.  Nej, allt verkar i sin ordning och du har köputrymme för det du vill köpa. Det var nog ett fel hos Pressbyrån. Kolla ute vid bankomaten därute så ska du se att det fungerar. Sagt och gjort. Men nej. På lappen jag fick stod Utbetalning medges ej. Saldo 187,50. Gulp. Nu hade jag ju svart på vitt att jag nog VAR bestulen. Min livliga fantasi började övergå i realism.

 

Tillbaka in i banken igen. Nej, de förstod ingenting. Nu fick jag följa med långt in i hjärtat av bankens bakom-skrank-utrymmen och tala med damen med Företagskort. Nej, hon kunde inte se nåt fel. Ringde en supportavdelning, som inte heller kunde se nåt konstigt. Han behövde lägga på luren och återkomma. Sen kom han tillbaka med lösningen på problemet. Det råkade vara så att precis just då, de timmarna som jag höll på att ävlas med kortet, pågick transaktionen med betalning av förra månadens MC utlägg. Två system var inte riktigt tidsmässigt synkade så att det ett tag såg ut som att jag bara hade 187,50.  Nu är problemet avklarat, överföringen av månadens MC-pengar är gjord och allt är frid och fröjd.

 

Jag noterar att i tomma intet finns bankdatorsystem som kan skrämma slag på en stackars 61-årig tant.

 

Efter bankäventyret åkte jag till min lägenhet. Boade in mig så gott jag kunde. Jobbade lite och nu har vi kommit till nutid. Jag ska gå och handla mat till mig.

 

Summa summarum så kan tomma intet innebära både frieri och bortkollrade pengar. Inget dåligt drama för att vara ingenting.

Jag kom, jag såg, jag segrade – skulle man kunna uttrycka sig. Nu är jag en andrahandsövernattningslägenhetsinnehavare, jag har en tvåa i Lugnet.

 

När jag kom till Drottningstaden begav jag mig omgående till den där lägenheten. Jag fotade på vägen till den för att kunna visa dottern och jag knäppte fotona med en känsla av att jag fotar vägen till mitt nya hem. Noterade att jag gjorde det trots att jag faktiskt inte hade en aning. Min känsla har dock hela tiden varit att jag ligger bra till.

 

Lägenheten var fräschare än jag tänkte mig. Allt var aningen bättre än jag tänkt mig. Utom möjligen belysningen. Den är det skralt med. Bonus är en kopiator-skrivare-skanner som jag kan använda om jag får igång den. Vi pratade igenom våra respektive önskemål och krav. De matchade. Vi tittade på ett gammalt kontrakt och jag tyckte till om det, vi kom överens och skakade hand. Jag gick iväg och fixade hyrespengar för halva januari. Vi skrev kontrakt, jag fick nyckel, vi tittade på källarens tvättstuga, förråd och soprum. För att pinka in reviret ställde jag en nyköpt pulverkaffeburk i köket. Mitt kaffe.

 

Av någon anledning fick jag första tjing. Han hade blivit fullkomligt nerringd och nerskriven av folk som varit intresserade. Mot slutet hade han valt ut 5  intressenter som sett lägenheten och jag var den sista. Tre av de andra var intresserade och så var alltså jag det också och han valde av någon anledning mig.

 

Jag frågade hur det kom sig. Jo, jag hade presenterat mig lite, lämnat referenser och en hemsidesadress. Det gav honom en känsla av att han kunde kolla vem jag var. Våra önskamål matchade också.

 

Intressant är att jag hela tiden känt på mig att lägenheten var ”min”. Nyckelknippan är nu tre nycklar fler.

Nyss lämnade jag dottern i hennes lägenhet  i Kungliga Huvudstaden och sitter på tåget till Drottningstaden. En trad som jag är så van, så van. Men det finns en stor skillnad med den här resan. Inte så mycket faktiskt-praktiskt, utan mer mentalt - känslomässigt.

 

Jag ska träffa en kanske-blivande-hyresvärd och se på den lägenhet han hyr ut i Lugnet. Dottern och jag har kommit fram till att det här är ett bra alternativ för oss tillsammans, att vi vill hyra av honom förutsatt några saker som vi gått igenom. Bl a att det är frågan om vita pengar för hyran. Inget smyg, tack.

 

Det kan tyckas hur banalt som helst, men jag känner tydligt av att det här som nu sker inte kan förpassas till banalitetens korg. När jag gav mig av hörde jag mig säga till dottern, att det här är ett stort steg. I hela mitt liv har jag bott på ETT ställe. Nu är jag på väg att bo på TVÅ ställen och det vet jag inget om. Jag vet inte hur man gör och hur det är. Det känns hur ovant som helst.

 

Hon tittade på mig och skakade vänligt på huvudet

-  Tok, tok, lilla mamman. Det här vet jag nåt om. I nästan hela mitt liv har jag bott på två ställen.

 

Ja det har hon faktiskt. Sedan 5 års ålder har hon vandrat mellan två boenden, hos pappan och hos mamman (mej). Det var ett par år under gymnasiet som hon bodde bara hos mig och nu bor hon ju faktiskt permanent i Huvudstaden. En period jobbade hon i Örebro och bodde där + i sin lägenhet i Huvudstaden. Till veckan börjar hon på sitt deltidsvik som danspedagog i Drottningstaden, så nu behöver hon bo på två ställen. Igen.  Att vara sambo med mig kan bli ett både praktiskt, lönsamt och trevligt alternativ för henne.

 

Skillnaden är att hon är van. Jag är djupt ovan.

 

Inser att det i denna min situation kan vara tryggt och bra för mig att bo med henne (även om vi knappt kommer att träffas, då vi förmodligen går omlott). I den här situationen är det ombytta roller. Hon är den erfarna och vana. Hon är min bo-på-2-ställen-mentor. Jag är hennes bo-på-2-ställen-adept. Om det nu blir nåt av med det gemensamma boendet. Det återstår att se. Om några timmar vet jag mer.

Jag börjar undra om jag håller på med en mängd flyktbeteenden eller om jag är realisten personifierad. Vet faktiskt inte riktigt själv.

Dels håller jag på med de här tekniska prylarna och flaxar gladeligen iväg i möjlighernas förlovade land. Till en för mig bättre fungerande och kreativare värld, eller?

Dels råddar jag med mitt boende. Ja, jag har ju min bas i mitt radhus i midjan mellanmjölkens land. Och så bor jag tätt som oftast hos en gooood vän i Drottningstaden. Det fungerar alldeles utmärkt. Det är trevligt med en person att säga god morgon till och en som frågar hur det gick med ditten eller datten vid dagens slut. Ibland gör vi nåt kulturellt evenemangsbesök tillsammans. Verkligen mycket trevligt. Och prisvärt. Ändå håller jag på att kolla alternativa boenden. Dottern och jag skulle kunna dela på nåt ett halvår till ömsesidig nytta. Kanske? Ett mera eget boende skulle innebära större frihetsgrader men också större ensamhet. Just nu har vi häng på en tvåa i Lugnet, ett centralt beläget område, och det är nåt som är attraktivt med den tanken.

Ändå finns inre röster som undrar vad jag håller på med. Ska jag över huvud taget vara så där mycket i Drottningstaden och ska jag tro att jag kommer att ha de myckna uppdragen där och ... ja, det är nåt i mig som inte tror på ... jag vet inte vad. Att det bär.

Hela situationen både suger och attraherar i en märkllig blandning. Jag vet faktiskt inte vad JAG själv vill i det hela. Jag är både rädd och modig, tvekande och drivande, ångestfyllt orolig och visionärt inspirerad. Allt på en gång i en salig soppa.

När det är som värst säger jag till mig själv
- Ta det lugnt, det går ju faktiskt att prova. Det är inte ett beslut på livstid du tar. Du kan prova att ha ett mera eget boende under ett halvår, så får du se...

Eva Dahlgren har i intervjuer och sommarprogram (vill jag minnas) berättat om drömmen om framgång som betydligt behagligare än själva framgången. Jag tror jag förstår. Jag tror också att jag befinner mig i ett liknande tillstånd.

 

Jag har blivit tokförälskad i en dröm om möjligheten av att … ja, skissa tankar, göra illustrationer och att direktdokumentera seminarier digitalt. För jag har fått syn på vad iPad kan om jag bara laddar hem en eller ett par appar för mindre än 100-lappen styck. Scetchbook Pro,  t ex. Det ser urhäftigt och relativt  enkelt ut på filmsnuttarna på YouTube.

 

Erfarenheten säger att det nog inte är lika lätt i verkligheten och att kvalitén kanske inte är den bästa. Men jag är inte där, i verkligheten. Jag är i möjligheternas land och där fungerar allt utan problem och där finns just inga begränsningar.

 

Där kan jag både lay-outa och illustrera boken vi håller på med på ett betydligt enklare sätt än nu. Jag kan göra förstoringar och förminskningar genom att peka och dra, justeringar i illustrationerna med några enkla handgrepp. Jag kan enkelt flytta bland textsjoken, bilderna och sidorna. Inget hänger sig någoinsin och allt går fort  och lätt. Och framför allt kan jag hantera programmet som en virtuoss. I min drömvärld kan jag  också direktdokumentera det mina seminariedeltagare säger samtidigt om jag har ögonkontakt och de kan se vad jag skriver projicerat på en skärm så de kan se och godkänna dokumenterandet. Då skriver jag för hand och ritar små krumelurer och pilar och en massa ord - för jag skriver ju så snyggt - precis som om jag skrev på bläddrblocksblad och det lagras digitalt och går lätt att sätta samman i en seminariedokumentation. I den världen fungerar det perfekt.  I den drömvärlden vistas jag nu. Urhäftigt. Jag är tokförälskad och har BRÅTTOM att leva ut min kärlek.

 

Men, eftersom jag levt med mig själv ett antal år, så vet jag att jag lätt kan bli lite överhettad. Jag behöver sätta mig på händerna ett tag och lovar att kolla upp lite bättre innan jag springer åstad och köper... En inaktiv del av mitt medvetande anar ugglor i mossen.

Sedan någon vecka häckar jag på två internetsighter för att hitta övernattningsrum eller en liten lägenhet i Drottningstaden. Det har lärt mig att det är en tidsödande syssla att ha koll. Jag har kollat upp läget åtminstone morgon och kväll. På sistone har det stått mig upp i halsen och känts hopplöst. Började ställa in siktet på oändligheten och tomheten.

Häromdan offentliggjorde jag på facebook mitt bo-letande. Fick svar inom 3 minuter. En person kände en som ... osv. Den personen är kontaktad utan resultat.

Igår kväll låg jag och gonade i min vandrarhemssäng och var rätt nöjd med tillvaron att ännu en gång ha landat i Drottningstaden. Jag gjorde flera intresseanmälningar och skrev en del mail till de där internetsighterna.

I kväll ringde en herre som jag tydligen mailade igår kväll. Han är trafikkonsult i Norska huvudstaden med en lgh som han vill kunna vara i ca två gånger i månaden. Hyfsat centralt. 52 m2 och 4500 kr i månaden. Jag ligger bra till som intressent.

Dottern har något att fundera på. Hon blev aningen dämpad och jag förstår att 2000 kr är i smärtgränsen för vad hon klarar av ekonomiskt. 2 500 kr är också inom min smärtgräns.

På spårvagnen på väg "hem" fick jag ett facebookmeddelande - en kompis har liknande behov, kunde vi dela? Efter att ha pratat med henne inser jag att behoven inte är alldeles lika och att hon mest bara vill ha tillgång till en skön säng nån gång då och då. Och betala efter antal utnyttjade nätter. Alltså inte en fast summa varje månad.

Väl "hemma" pratade jag med min kompis/hyresvärd och hon hade uppslag. Kanske  hennes kompis med 4-rummaren i närheten kan hyra ut till dottern? Och det var OK än så länge med omfattningen av boende  i hennes lägenhet som jag står för.

Det hela ger mig en tornadokänsla. Det snurrar runt, lite väl snabbt. Den här snurren är mig bekant. Det brukar i allmänhet vara jag som snurrar. Det ska gå så fort när jag står inför nya vägval i livet. Som om det brann nån stans. Eller som om det stormar. Därav tornadokänslan.

Under den här första arbetsveckan då jag stängt in mig i en skrivarbubbla har jag jobbat – ursäkta uttrycket – så in i helvete. Jag har varit upp i ottan och jobbat till seeeena kvällen. Dag efter dag. Både dotter och pojkvän - och en kväll-natt-förmiddag även pojkvännens mamma vistades i huset och jag bara gnetade på. Gick uppför trappen för att hämta mig lite mat eller ta en kortare paus då och då, men sen satt jag där morrande vid min dator. Jag höll på med det jag höll på med och det ledde mig till frågor som jag frustrerad sökte svar på:

 

- Hur får jag bort ramen runt textbitarna i pdf? Var åtgärdar jag det i indesign?

- Hur visar jag siduppslagen i pdf, alltså två sidor åt gången så som jag ser dem i indesign?

- Den där lilla rutan som jag klickar på för att skriva in texter – varför har den plötsligt blivit rund? Jag vill  inte ha runda texter!

- Hur gör jag illustrationerna inverterade så att de svarta linjerna blir vita på ett färgat underlag?

- Hur kopierar jag fler sidor så att grundinställningen för marginal och spalter bibehålls?

 

I början hade jag inte lika avancerade frågor. De var mer grundläggande avgörande för att få nåt gjort över huvud taget. Då löd de

– Hur lägger jag in en bild?  - Hur programmerar jag stilsorter och färger. - Hur ställer jag in format? - Hur får jag hela långa textsjoket att läggas ut sida för sida? - Hur vrider jag på texter och bilder?

 

Jag vill inte tänka på vilken tid jag lagt ner på att söka svar på dessa frågor. När jag gav upp kom min dotter till undsättning. Hon kan inte heller indesign eller pdf, men hon kan sniffa runt och hitta. Hon har varit ovärderlig och gett mig svar på de flesta av mina frågor. Stort tack allra som käraste dotter.

 

Medan jag höll på med det jag höll på med hade jag en inre parallelldiskussion med mig själv. Den löd ungefär så här.

 

- Hur kan man va så urbota dum så man tror att man ska fixa en bok på en vecka? Och dessutom layouta den i ett program som i princip är helt nytt för dig! Bara att lära programmet tar ju en vecka!

 

Konstaterar att jag lärde mig nytt samtidigt som jag gjorde ett rejält jobb med att omarbeta en 150-sidig bok, rikt illustrerad och allt. Och det gjorde jag genom att bjuda mig själv missnöje över den sits jag satt mig i. Bussigt!

 

Nu är det över. Nu har jag krupit ut ur min skrivarhåla, packat väskan och satt mig "on track". Det innebär att jag både åker tåg och att jag ska till att jobba med det vanliga jobbet. Tänker med lättnad och tillfredställelse på att det gick. Trots allt. Fan va gött det känns. Ett riktigt fett arbetssjok avklarat – på bara en vecka!  Och va gött  det känns att ha en medförfattare den här gången. Å va roligt det ska bli att göra annat den här veckan. I Drottningstaden.

 

Jag är min själ transformerad. Från  :-(  till  :-)

Nu gör jag kväll. Sätter p för årets första arbetsvecka. Kliver ut ur en intensiv skrivarbubbla, närmast drogad och vinglig av intesivt arbete. Under veckan har jag tacksamt njutit av att det varit trettonhelg och därmed extra mycket arbetsro.

Undrar stillsamt hur fan jag kunde tro att en vecka skulle räcka för att arbeta om en bok på (numera) 150 sidor. Men det har jag gjort och samtidigt lärt mig indesign. Det där med skrivarbubbla är inte riktigt sant. Min kollega har stått för mesta skrivandet. Jag har bökat med layout och illustrationer. Fram till 22 på kvällarna. Eller mer. Vojne vojne. Tidsopptimist är vad jag är.

Tycker att jag behöver ytterligare utrustning för att kunna göra illustrationer på resande fot. Digitalt. Nu är det högaktuellt med en muspenna eller nåt i den stilen. Så jag kan grotta in mig i ritbubblor.

För att dämpa min egen stress över all ny teknik så visar jag några fridfulla bilder från julen. Av sonen ML fick vi andra hans ljusstakar - återvinningshantverk.

 

 

I mitt hem finns nu världens största samling av Skaffel-stakar (Human Spork Candles).

Nu har jag tryckt på knappen. Blir Mac-ägare om en vecka ungefär. En 13” MacBook Pro.

 

Dotterns pojkvän LG har hjälpt mig att botanisera i utbudsfloran. Vi klickade i den ena pinalen efter den andra på nätet. Jag ska ju ha självaste datorn, en adapter så jag kan använda min stora skärm,  officepaketet så jag kan använda kalender och kontaktlistor och så var det frågan om jag skulle ha ett 3-årigt supportstöd för ca 2500 kr. Pratade med min datakunnige son. Han sa att det jag sannolikt  kommer att behöva hjälp med, övergången mellan PC och Mac, troligen inte ingår i supportet.

 

Då ringde ett telnr som fanns på Apples hemsida och sa som det var, att jag satt där med allt förklickat och var redo att trycka på beställ-knappen och skulle jag få det support jag tror mig behöva. Svaret var nej. Det beskedet öppnade förtroendeporten. Jag fick rådet att avvakta. Jag har i och med köpet 3 månaders fri support och sen kan jag vänta tills jag tror mig behöva det.

-        Är jag privatperson eller företag?

-        Ja, jag är en liten enskild firma.

-        Då ska du inte köpa på nätet. Ge mig din mailadress och uppgifter om vad du vill ha så ska du få en företagsoffert från mig.

 

Sagt och gjort. Efter några turer fram och tillbaka tryckte jag så på köp-knappen och fick det jag ville ha ca 3 000 kr billigare än om jag skulle köpt på nätet.

 

Trots detta kom medelstora ångesten över mig. - Vad håller jag på med? Orkar jag med det här nu? Kommer det att bli mer besvär än glädje? Ska jag slösa med mina pengar nu när jag blivit på nygrön kvist?  Skulle jag valt en MacBook Air istället?

 

Jag ringde min konsultkollega i Drottningstaden, han som är superduperdatakunnig och som ursprungligen inspirerade mig att bli Mac-användare.

-        Jag har ångest över mitt tilltag och vill att du ska säga till mig att jag gjort rätt.

-        Ja, du har gjort heeeeelt rätt och du kommer att bli såååå nöjd. Du har gjort ett riktigt gott val och det kommer att bli ett lyft för dig. Lite krångel kommer det att vara i övergången, men det lär du dig snabbt. Och jag kan hjälpa dig. Det finns också bra instruktionsfilmer på Apples hemsida som visar hur man gör i din situation. Det kommer att gå såååå bra. Heeelt rätt gjort.

 

Faktiskt, det funkade. Ångesten försvann.

 

I mellandagarna tecknade jag nya avtal med Telia om mobil och mobilt internet och slaktade min stationära telefon för gott. Nu har jag ett avtal om fast mobilavgift som inkluderar allt inkl ett års Spotify Premium och dessutom får jag en ny iPhone 4 med 8 veckors leveranstid. LG tipsade om att jag redan nu kan använda mig av Spotify på min gamla iPhone. Det sker genom ett sms från mobilen. Igår blev jag alltså förseddd med fungerande reklamfri Spotify på mobilen. Himmel vad det tar sig.

 

Nu sitter jag här med layouten av boken i indesign som bara krånglar och bråkar med mig. Men det ska jag nog övervinna, det med.

 

Sammanfattningsvis – jag ägnar mig åt kommunikationsteknisk uppgradering som kostar på. Stressigt. Men fan, jag ska klara det.

Det är lite trögt att komma igång med vardagsjobbet.

Igår trodde jag att jag skulle kunna konvertera mina pagemaker-filer till indesign, men det ville sig  inte. Några dagars arbetsvinst vändes till åtminstone en dags förlust. Det är sånt man får ta.

Gårdagen gav mig i alla fall glädjeämnet att min blåsa ännu en gång såg bra ut och att den nu lugnat ner sig efter ilskan över att bli besökt. Jag förundras över att den smärta som känns oangenäm (vidrig) nu, var min vardag i månader, ja år, för en tid sedan. Är inte det nåt att glädjas åt, så säg?

Vänkretsen har fått ett barn. EJ+GH blev föräldrar igår och den lille astronauten (såg ut så på ultraljudet) visade sig vara en kille. Hurra hurra.


Sonen ML har lagt ut en bild på dagens solförmörkelse. Hos oss låg molnen som ett vadtäcke på himlen och förmörkelsen gick inte att se. Men sonens bild är från den stad där han bor. Knycker och gillar den.


Annars är det mest minnen från julen som avhåller mig från arbete ännu en stund. Vi summerar en av de mest snörika jularna någonsin.


Vi hade ju bjudning för åtta i den snögrotta som de mina grävde fram ur snöhögen på gården. På kvällen avnjöt de filmvisning i snösalen.

Bilderna är stulna från sonens facebook. Dagens enkla fotograferande hjälper minnena på traven. De minnen om jul- och nyårshelgen 2010-2011 som annars bleknar så sakteliga. Och jag har bedrivit en stunds jobbflykt med att minnas. Najs.

Igår fyllde jag år och blev furstligt firad...


... med sång, musik och bricka. Dagen fortlöpte med promenad i snölandskap medan dottern åter fick chansen att rida längs Fjällsjöälven. Jag fick sanslöst många hälsningar på telefon, sms och facebook. Det var som om jag fyllde jämnt. På kvällen åkte vi hem, dottern, pojkvännen och jag. Under bilresan lekte vi en lek för att färden skulle uppfattas kortare.

- OK, är ni beredda, nu är jag nån eller nåt.
- Är du eller har du varit en levande varelse?
- Nej
- Är du ett ting?
- Nej
- Är du en företeelse av något slag?
- Ja
- En tanke?
- Nej
- Är du kulturellt betingad?
- Nej
- Är du naturlig?
-Ja
- Är du geografiskt förankrad?
- Ja
-Till Sverige?
- Ja
- Bara Sverige?
- Det skulle jag inte tro, men jag vet faktiskt inte.
- Är du förankrad till midjan av mellanmjölkens land?
- Ja
- Är du stor?
- Definiera stor
- Är du större än en banankartong?
- Ja
- Är du större än en fotbollsplan?
- Ja, på ett vis så...

Ja, så håller vi på tills någon av oss listat ut vem/vad du är. I det här fallet var det trögt att hitta lösningen, som var landhöjningen. Vi föreställde också en öronvaxpropp, Einstein, Bäckahästen, hunden Zoltan... och stötte på patrull vid Staffan Stalledräng. Pojkvännen som var Staffan Stalledräng hade inte gjort helt klart för sig om han var personen SS eller visorna om SS, vilket ledde till motstridiga svar som gjorde att vi baske mig inte klarade av att lösa fallet. I alla fall gick sista 8 milen i ett jehuj.

Idag börjar vårens arbete och det är helt enkelt slut på ledigheten. Jag inledde med ett lyckosamt besök på urologen i min regionstad. Min läkare har varit sjuk av diverse orsaker sedan före jul medan jag är friskehten själv. Min blåsa såg än en gång bra ut. Nu inväntar vi bara sköjlprovet... som vanligt. Jag sitter aningen ämlig med ett ilsket urinrör. Har dragit en filt om mig och ska börja jobba. Så  smått. Ska lay-outa den omarbetade boken om mentorskap i ett program som jag inte är van och vars instruktioner är på¨engelska. Hej och hå.

Årets första blogg är en blodig historia.

 

Är åter på besök i Kilåmon där dotterns pojkväns mamma bor med sin sambo. Vi har firat nyår här och grattat pojkvännen som fyller år idag, nyårsdagen. Vi har jammat på musikloftet i tornet på muminhuset en stund. Marackas blev mitt instrument.

 

I den här trakten hände en förfärlig olycka häromdan. En man dödades av en tjur. Har läst lite på nätet om olyckan. Det framgick mellan raderna möjligheten av att den dödade kunde vara agare till tjuren.

 

Bakom rubrikerna ryms en ännu saftigare historia om en egensinnig person och om livet i en avfolkningsbygd. Mannen var tjuruppfödare och  ägare till tjuren, som hade varit besvärlig tidigare. Han hade blivit rekommenderad av flera personer att ta bort tjuren. Ruggigt.

 

Mannen var sturig och driftig. Gick under smeknamnet Kohuvudet.  Mannen köpte upp fastigheter och mark här runtikring och hade mängder med tjurar. Han fick verksamheten att blomstra  med vita, gråa och svarta pengar. Han hyrde ut lägenheter till socialfall och det förekom skadegörelse och stöldräder här runtikring. Hans tjurar rymde ideligen och ofredade folk. Mannen var därför ett irritationsmoment i byn. Både driftig och diskutabel.

 

Nu blev han ihjälstångad mot lagårdsväggen med sin egen far som vittne. Efter att hjälp tillkallats anlitades en granne att snabbt komma till platsen med sitt gevär. Grannen var vid ankomsten helt oförberedd på vad uppgiften gällde. Det var ingen vacker syn som mötte honom. Kroppen var mycket svårt sargad med kläderna avslitna, tarmarna vällande ur kroppen och den hade djupa hål  där han blivit spetsad av hornen. Tjuren sköts och det fanns inget att göra för att rädda mannens liv.

 

Bakom rubrikerna finns alltså berättelsen om en säregen person i en avfolkningsbygd. Folk har blandade känslor. Kanske markerna kommer att växa igen nu och händelsen blir en dödsstöt för bygden? Kanske kommer andra att kunna köpa fastigheterna och få trakten att blomstra? Behöver inte de inblandade samtalsstöd?