Hmmm?

När jag häromdagen, igår närmare bestämt, satt i bilen på väg hem från ett uppdrag, lyssnade jag på ett pratprogram av något slag på radio. Har ingen aning om vad programmet hette. En kvinna, författare till en bok om en självupplevd situation, intervjuades. Hon hade skrivit om tiden med ett svårt sjukt barn och hur det påverkade henne.

 

Sonen var 15 då en aggressiv cancer drabbade honom. Hon, mamman, stålsatte sig en längre tid under undersökningar och behandlingar. Det var en öppen fråga om han skulle överleva. Efter något år var sonen opererad och behandlad i olika omgångar och dagen kom då han så att säga var färdigbehandlad. Återstod bara kontroller ett antal år framöver. Han hade överlevt och var i princip frisk.

 

Då rasade hon ihop. Hon mådde så dåligt att läkaren sjukskrev henne en månad, en månad till, en till och så vidare tills Försärkringskassan kom gallopperande och sa att det här går inte. Tillbaka i jobb med dig. Läkaren och hon själv ville ta det lite mjukt, 25% först, sen 50%, 75% för att så småningom klara av 100%. Försäkringskassan sa 100% omedelbums!

 

Men hon var faktiskt inte arbetsförmögen. Hon provade. På hennes gamla jobb började de också knota, vilket man kan förstå. Till slut fann hon ingen annan råd än att säga upp sig. Hon blev arbetsoförmögen arbetssökande. Med en frisk son!

 

Med tiden repade hon sig, fick nya kontakter som så småningom ledde till ett nytt jobb, där hon är idag. Hon slickar sina erfarenhetssår och bearbetar genom att skriva om den här upplevelsen och hur djupt den tog tag i henne, utan att hon själv var sjuk. Det var ju faktiskt sonen som var det. Hon lyfter fram de anhörigas situation. Det vill jag ära henne för.

 

Det här får mig att tänka på min egen situation. Jag är också anhörig som påverkats av mina barn- och barnbarns situation. Mådde dåligt dagen efter den lyckade tvillingförlossningen. Hade EN låg dag!  Hade också en släng av att skämmas över att jag mådde dåligt när det hade gått så bra. Vilken paradox.

 

Snacka om anspänning. Snacka om oviss utgång. Jag mår nästan illa bara jag närmar mig tanken på hur det var då, för inte så länge sen. Före 24 augusti. Mot bakgrund av radio-mammans berättelse tänker jag att en enda dags humörsdopp och illa-mående var ett billigt pris. Kunde ha varit värre.

 

Börjar till och med tänka om mig själv att jag nog är rätt kapabel att hantera tunga processer, eller vad man nu med ett gemensamt namn ska kalla det jag varit med om. Här sopas varken under mattan eller vandras in i väggar. Här tas itu med det jobbiga, tuggas och berarbetas, upplevs, känns. Det ÄR tungt och det tunga har nyanser. I nyanserna finns fullt av liv. Både sorg och glädje. Smärta. Oro. Mycken kärlek. Men det tunga går också över. Rätt snabbt, verkar det som. Jag är ljusår från att behöva så mycket som en enda dags sjukskrivning. Hmmm.

 

Om jag nu upplevt det tungt när det gick så bra, hur ska då tvillingföräldrarna ha det? Får deras olika reaktioner och känslor plats i all den omvälvande tiden? Nu har de fullt upp med de två töserna, som behöver intensiv omvårdnad. De är så levande, så behövande, så... jag vet inte vad. Inom ramen för ganska normala småbarnsbekymmer (mammans mjölkstockning, barnens förkylning, ögonklägg, syrgasförstärkning på den lilla, smärre hjärtfel av ett slag man inte ska oroa sig för etc) så går det himla bra. Den större tösabiten väger nu 2 kilo och den mindre ungefär 1,3 kilo. Men får alla olika känslsor plats? Hmmmm?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0