Kontext

För dryga två år sedan, i maj 2007, började jag blogga – för att lära mig mediet. Jag gjorde bloggandet till ett lärprojekt för mig själv. Sen kom det här med cancern i vägen och min blogg kom att bli min ventil till omvärlden om bli-friskresan. Det var värdefullt att skriva av mig och jag konstaterar så här två år senare att jag definitivt är på en bli-friskresa. Det går ju bara jättebra för mig.

 

Nu har jag behov av summering av det digitala lärprojektet. Idag har jag 5 - 15 läsare var dag på min blogg och jag har aldrig haft särskilt många besökare. Som mest hade jag ett 50-tal besökare. (Nå, jag har inte haft som idé att få många besökare, så jag lägger inget värde i besökstalet.) Jag har fått några likasinnade vänner för livet genom bloggen. Jag tycker att jag har lärt mig ett och annat om bloggande. Jag förstår hur man kan tipsa andra om sin blogg, hur man kan illustrera den med fler bilder än vad jag gjort, hur man kan skrika och basunera ut nåt, oftast fräckheter, sarkasmer och kritiska kommentarer eller skriva om smink, mode och smycken (fast då ska man vara både ung och vacker) för att få många besökare och man kan bli sponsrad och göra tävlingar som innebär att andra går in på sin blogg. Man kan också polemisera i andras bloggar. Ja, nu ”kan” jag det där som jag en gång ville lära mig. Hyfsat i alla fall.

 

Drivkraften i att skriva anonymt håller på att mattas av. Nu skulle jag kanske vilja blogga öppet. Å andra sidan vill jag inte skriva om min cancer och koppla det till mitt namn. Fortfarande vill jag inte bli sökbar på nätet där mitt namn och min cancer sammankopplas.

 

Vidare har jag gått och blivit ”otrogen”. För nu är jag rätt aktiv på Facebook. Har hållit till där några månader och tycker att jag ”kan” Facebook också. Det har sin charm, men är nåt helt annat än att blogga. På Facebook minglar jag och knyter och håller ytliga kontakter vid liv, på bloggen utforskar jag nåt mera på djupet.

 

Twittra har jag också provat, men det var då alls inte min melodi. Det tycks mig bara fånigt att säga få-menings-uttalanden. Det räcker med de korta meddelandena på Facebook. Inser att jag är gråmossig och det här står jag verkligen för. Det finns gränser för snuttifierandet.

 

I jobbet bloggar jag sporadiskt. Nu pratar vi om att använda digitala medier mer och det kan ev ske i samarbete med en riktigt potent part. Men det vill jag ju inte skriva om här. Så jag landar i en sorts kluven förvirring om vem jag är på nätet. Jag är en

• anonym bloggare och cancerpatient som skriver om min bli-frisk-resa
• facebookare som minglar runt och kommunicerar oväsentligheter, men som påminns om och gläds över vänner från när och fjärran i både tid och rum
• sporadisk bloggare på vårt företags hemsida om organisations- och personalutveckling
• utvecklare av information om teori/praktik inom mitt jobb, med hjälp av digitala medier (!).  Det kan komma att handla om film, ljudband, väl illustrerade pdf-filer etc.
• kanske blivande bloggare som kör med öppna kort

Nånstans har jag behov av att få vara en enda människa. Inte så här uppdelad som jag blivit nu. Jag skriver en sak här, en annan sak där, en tredje sak på ett tredje ställe… osv. Är det här bara ett problem som jag har? Alla de där unga människorna som skriver så öppet om det mesta. Gör dom det medvetet eller barra aningslöst?

 

Det här grubblar jag över med en stor undran – vad ska jag göra nu? Förbli del-personligheter på nätet eller göra mig till EN hel människa? Som vanligt väcker nya lärdomar nya frågor. Det känns sannt att när jag får en ny insikt / medvetenhet så har jag en ny framtid. Men just nu sitter skägget i brevlådan. Det är nåt jag behöver släppa taget om - men vad?

Min sommar har varit riktigt riktigt bra. Vädret har varit helt OK även om jag hör många knota. Jag trivs bäst när det är blandad väderlek och inte så där förtvivlat varmt. Jag har trivts gott med alla besök hos nära och kära. Det har gjort mig  nedvarvad och utvilad.

Börjar jobba så smått utan att stressa. I slutet av förra veckan satt vi en trio i två dagar och kläckte tankar om artiklar vi vill fylla vår hemsida med. Trots idogt teoretiserande kände jag mig pigg då jag åkte hem. Jag har också hälsat på min vän från förr i tiden i två dagar. Vi har promenerat så jag fått skavsår och pratat pratat pratat. Byn där han bosatt sig efter över 40 års utlandsvistelse är en by i förfall. Det var förutsättningen till att han kunde köpa sig ett billigt och bofärdigt hus. 

Märkligt att gå där bland kåkarna i byn. Somliga är tomma, hålögda och säckande medan andra är nyligen uppförda i låtsastimmer med prunkande trädgårdar och prydliga gräsmattor. Alla har förföriskt vacker utsikt utefter älven och dalen. Ett av de största husen efter den gamla riksvägen var en blandning av förfall och uppsnofsning. SJ har bekostat nya bullerdämpande fönster på det i övrigt säckande huset. Förr i världen var där bank, post, diversehandel, café, manufaktur, hotell mm. Nu fanns boende på övervåningen och i övrigt en avdankad secondhandbutik som verkar ha öppet någon enstaka gång per år. Övriga skyltfönster gapade tomma och med synlig bråten innanför. Byn talade tydligt om att här har funnits glansens dagar. Vi fick veta att dödsstöten kom 1968 då sågverket la ner. Sen har det bara gått utför.

Hemma har min dotter tagit itu med trädgården, grävt upp ogräs och plattor som låg i gräsmattan till ingen nytta. Hon har fått rörelsefnatt. Just nu är hon med vårt nordliga danskompani och tar morgonklass. Själv pular jag på vid datorn och lyssnar på någon sommarpratare. Jag har betat av de flesta. Märker att jag attraheras av dem som berättar om sina liv och sina passionerade intressen. Morgan Alling, Kristian Luuk t ex. Men herrarna som försöker sig på att förstå mänskligheten lyssnar jag på en andra eller tredje vända. Lasse Berg och Sverre Sjölander är sådana. Några finansputtar har jag faktiskt också haft glädje av.