Kontext

När jag igår kväll kom hem igen efter två dagar borta i grannstaden nära konungadömet i landet väster, gjorde jag helg genom att glo på Idol och dö litegrann. Lyfte av mig några ryggsäckar, dvs engagemang i 3-4 organisationer som berört mig just den här veckan.

 

Det har sina sidor att få insyn. Det har sina sidor att jobba med att stärka medarbetare i olika typer av motstånd. Det är en konst att gå in och rådda lite och att faktiskt gå ur.

 

Igår kväll la jag dem på hyllan alltmedan idolerna sjöng för mig. De höll mig inte vaken tills omröstningen var klar. Nu är det morgon och organisationerna, särskilt de jag senast träffade på, är åter i mitt medvetande. En gemensam fråga jag ställer om dem alla är – hur fasen gör jag nu? Vad är nästa steg? Vad är mitt ansvar? Var går gränsen för vad som är etiskt försvarbart? Vad händer om…? Hur svarar jag an mot förväntningarna? Vad är rimligt inom ramen för uppdraget? Etc etc. Ryggsäckarna har ofrivilligt kommit på igen.

 

Det är en del av jobbet att tankeprocesserna, de där som vill förstå vad som sker och inte sker och hur det kommer sig, fortgår ett tag efteråt. Jag är inte bäst i klassen på att parkera dem. Därför går jag omkring i tillvaron med ett antal ryggsäckar som åker på och av. Och på igen.

Det är morgon, dagen ljusnar och jag sitter på tåget hem. Har min lap-top uppfälld vid bordet med plats för 4. Tyst vagn. Hörs bara ett och annat tidningsprassel och emellanåt nåt litet datorpling.

Alla vid mitt bord sitter med sin lap-top. Min är minst. Ser fram emot många timmars arbete med sånt jag inte hunnit med. Ger en känsla av välbehag att kunna pricka av och känna att nu var det klart, nu tar vi nästa.

Har just betat av att göra en kortare återkoppling på ett skriftligt arbete som en kollega gjort i sin konsult-utbildning hos oss. Arbetet han gjorde var för övrigt lysande, och jag hade heller inte förväntat något annat. Det är faktiskt en utmaning att ge konstruktiv feed-back, när man tycker att något är klockrent bra. Ordet bra säger inte så mycket. Min ambition är att skriva mer konkret vad som är bra och varför jag tycker det. Han skriver om skillnader som gör skillnad. Min ambition är att sätta ord på denna skillnad som gör skillnad - för mig.

Det här är min favoritrestaurang i Drottningstaden. Den ligger på "min" gata, är spanskinfluerad, har några enklare maträtter och en del godsaker. Alltid en mustig soppa med bröd. Alltid på spanskt porslin, som också säljs.


Jag njuter av det rustika, sakliga och hemtrevliga.




Det var inte heller något större fel på blomkålssoppan, brädet och blåbär-hallon-pajen med vaniljssås.
Helt enkelt njutbart. Hit går jag ofta och jag känner mig som stammis.

Mitt liv tycks åter befinna sig i en sorts turbulens. Den här gången känns den mild, smakrik och närande, vilket latten får illustrera. Den får också illustrera mitt resande café-liv. Sitter ofta med en kaffekopp nånstans och tänker till om möten jag varit på eller ska till. Har kontoret - om inte i fickan - så absolut i handväskan. Den lille mobilt uppkopplade datorn och min kära uppkopplade iPhone gör detta möjligt. Jag kan tänka och skriva var som helst, gärna intill en latte.

Min tillvaro uppfylls av superintressanta arbetsuppgifter med en bra blandning mellan det som känns bekant och tryggt (några ledarutvecklingsprogram nära och långtbortistan) och det som känns utmanande och nydanande (ett kultur- och kommunikationsförändrande uppdrag i en potent organisation samt den fortsatta utvecklinen av vårt egna företag).

Å så har jag börjat snegla på kollektivboenden. Flyttfågeln i mig har fått ett visst liv.

På ren svenska - jag är såå lycklig. Och lyckligt lottad. Eller kanske lattad?

I går, fredag var en av de roligare dagarna på länge.

 

För en tid sedan skrev vi i företaget anbud till RPS, Rikspolisstyrelsen, om utbildningar i ledarskap till Polisen runt om i Sverige. Nu vill de teckna avtal med sex leverantörer och vi är ett av dessa företag fått ett prestigefyllt tilldelningsbesked. Så tycker jag, i alla fall. Det är det största officiella erkännandet vi fått hittills i vår 5-åriga historia och det är en namnkunnig skara vi konkurrerat ut.

 

Gången i det hela vid offentlig upphandling är att det efter tilldelningsbeskedet inträder en överklagningsperiod, dvs en tid på ca 2 veckor då förfördelade företag ska kunna överklaga beslutet. Om någon överklagar görs omprövningar. Beroende på hur detta utfaller sker kontraktskrivande med de utvalda företagen. Sen börjar en ny fas. Då ska ännu ett urval göras och beslutas om vilka ska genomföra utbildningarna till att börja med. RPS vill kunna plocka och blanda konsultrussinen ur konsultkakorna. Det finns alltså inga garantier att ett avtal leder till uppdrag och i vart fall är det inte säkert att alla våra konsulter blir utvalda. Det är t ex inte alls säkert att jag har uppdrag att vänta trots tilldelningsbeskedet. Och får jag uppdrag, så innebär det inte med säkerhet att jag genomför insatsen med de mina. Så är villkoren på det som ser så glassigt ut vid hastigt påseende. Å andra sidan - möjligheten att få genomföra dessa intressanta insatser har ökat. Markant.

 

Idag fick jag också ett meddelande här på bloggen om intresse för Olof Rydbeck fågelböckerna. Alltså de däringa böckerna jag bloggat om med bilder tidigare. Kanske kan jag lättsamt bli av med dem? Det skulle sitta fint att slippa släpa dem till ett antikvariat och få betalt nån gång i framtiden, ovisst när. Lite förhandling om pris, betalning och överlämnande är vad jag ser framför mig.

 

Mina nätverkskompisar sedan länge, vi som bildar BUC-gruppen, samlades hos mig igår för sedvanligt bubbel om högt och lågt, klokt och oklokt. Vi kom naturligtvis att prata om mitt myckna resande och det där med flytt kom åter på tapeten. De väckte tanken på att fundera kring vilken typ av boende som skulle passa mig, som är lätt introvert lagd och därmed har det trögt med att skapa nya kontakter. Kollektivboende i någon form blev svaret och nu ska jag ha ögonen öppna för sådan boendeform. Kan vara bra att känna till möjligheterna i alla fall.

 

BUC-arnas närvaro innebar att jag hade några att fira med när kollegan ringde på kvällen och berättade om tilldelningsbeskedet.

 

Hurra hurra hurra. Yessssss. Och skååååål.

Gårdagen var en osedvanligt bra dag.

Arbetsdagen i Kungliga Huvudstaden är till ända och jag har tagit Bokstavsbussen hem och ligger i min alldeles egna säng för första gången på länge. Hade trevliga jobbmöten och åt en lunch med klantiga dottern.

 

Hon menar att man kan fås att tro att hon lade sig till rätta på sängen i går kväll, satt telefonen på ljudlöst och somnat. Men så var det inte riktigt.

 

Hon hade jobbat som kroki-modell på kvällen och där satte hon telefonen på ljudlöst. Sen glömde hon bort det, gick hem, lade sig till rätta på sängen med en talbok och… ja, det blev den rysaren för mig som jag bloggade om. Hon tycks tro att detta är en förmildrande omsständighet. Och mena att jag ägnar mig åt förtal.

 

För henne är detta stor skillnad.

Inte för mig :-(

Men jag har nu fått nyckel till hennes lägenhet.

Det gör skillnad :-)

Åkte mellan Drottningstaden och Kungliga huvudstaden igår kväll. Jag var trött efter intensiva arbetsdagar och såg fram emot att få ”dö” lite grann hos min dotter i förstaden. Sedan länge var detta planerat. Jag förvissade mig under dagen att det skulle funka att komma in, då jag för närvarande inte har någon nyckel till hennes lägenhet. Jodå. Jag var så välkommen. Under resans gång messade jag att vi var 30 minuter sena. Fick ett mess tillbaka vid 21-tiden att det var OK.

 

Där upphörde kontakten med människan. Jag ringde när jag närmade mig Huvudstaden. Det gick fram 5 signaler innan telefonsvararen gick på. Jag ringde igen, för hon kunde ju stå i duschen eller ha somnat eller nåt. Jag messade från tunnelbanan. Jag ringde. Jag ringde igen. Jag kom till förorten och gallerian var mycket riktigt stängd så där bortåt 23-tiden som klockan nu hade blivit. Kunde alltså inte nå porttelefonen från gallerian. Och var jag inte lite kissnödig nu? Jag gick ut på gatan för att se om det lyste i hennes fönster. Var lite osäker på vilket fönster det var, men tyckte mig se att det var mörkt. Nu i efterhand när jag tänker lite klarare på saken, så vätter hennes fönster åt andra hållet.

 

Mellan de här olika ringningarna till dottern så ringde jag pojkvännen och fick beskedet att hans telefon var avstängd. Då ringde jag en gammal vän till dottern, MB, som bor nära Odenplan. Även hon engagerade sig. Hon kollade om dottern var ute på FaceBook eller på annat sätt uppkopplad, men nej, det var hon inte. Det bara gick inte att få kontakt. MB bjöd in mig till sig. På vägen till henne hade min misstänkta kissnödighet blivit högst reell. Blåsan är inte resonabel när den är på det humöret, så jag kissade på mig under promenaden mellan T-stationen och MBs lägenhet. Mina trosskydd fångade upp det mesta, men inte allt. Fan också.

 

Hos MB har jag övernattat. Medan vi bäddade min säng filosoferade vi över vad som kan ha hänt. Båda tyckte det var mycket konstigt. Vi såg inga spår från henne på nätet under hela dagen. Senaste aktivitet var tidigt på morgonen. Men ringa Polisen, det var det för tidigt för, det var vi överens om. MB menade att åtminstone 5 timmar av saknad behöver gå innan vi larmar. Hela tiden provade vi att ringa och resultatet var hela tiden detsamma. Ingen kontakt. Bara en telefonsvarare som gick på. Jag lade mig på huvudkudden och försökte varva ner och vara nöjd med att ha en säng att sova i trots allt. Klockan var midnatt.

 

Då ringde den karaktäristiska boing boing-signalen, som är dotterns signal i min telefon.

 

Vad som hänt? Jo, hon hade lagt sig tillrätta med en talbok, satt telefonen på ljudlöst, och sen hade hon somnat. Stön. Vilken idiotisk grej att göra när man, likt sin mor, har lätt att somna ifrån på kvällen. Telefon på ljudlöst, hur dum får man bli, egentligen? Men skönt att det inte hänt nåt allvarligt. Jag frågade om boken var bra, men det visste hon inte, för hon hade ju somnat.

 

Hon messade några mess om att jag kunde ha gått till hissen och där ringt henne från porttelefonen. Men det var något jag inte hade en aning om och därför tänkte inte jag på det alternativet. Nåväl, det ordnade sig. Jag sitter och knapprar vid MBs köksbord och staden börjar vakna. Och jag har jobbtankar som jag skall skriva av mig. Livet går vidare och denna rysare lämnar jag bakom mig.

Idag har jag rest åt andra hållet. Nordvästvart, ca 15 mil ena riktningen. Då kommer man till en bred by. Solen sken då jag gav mig iväg med min lille bil. Hösten visade sig i sin allra klaraste friskaste skrud. Vinden tog i och ruskade, så som vindar gör om hösten. Ett tag. Sen tog den i mer. Och himlen grånade. Väl framme vid stora höga bron över älven visade en skylt på storm och att tung trafik dirigeras om.

Det var riktigt läskigt att köra över stora höga bron. Det krängde hit och dit och jag fick säga till mig själv att ha ett avslappnat förhållande med ratten. Det var särskilt i lä bakom pylonerna som bilen ville åka sidledes. Så började det duggregna. Sen började det ösregna. Sen började det snösörja. Marken syntes vit på bergskanterna, men vägen var fortfarande blöt väg. Värsta dåliga yrande sikten var då jag for över Skule. Vinter.

Sen avtog det lite med snösörjan, sen avtog regnet, sen tittade solen fram. För att på hemvägen stå lågt och lysa mig envist i ögonen. Och vinden den ven. Och nu var jag beredd på kasten vid pylonerna. Va bra det gick den här gången.

Hemma igen efter 7 timmar. Grusiga ögon. Hur gick det där mötet? Egentligen? Blir nog inge uppdrag av det här. Eller? Va glassigt det är att vara organisationskonsult!

Börjar förstå vidden av vad som försvunnit ur min dator. Projekt-mappen. Där har jag under åren lagt allt som har med mina studier att göra, mitt artikelskrivande och mina bokprojekt, sånt jag gör utan att nödvändigtvis ta betalt för och som kan leda till nåt nån gång (jag gör en hel del sånt, tyvärr) och sånt som kan anses vara upptakt till uppdrag så småningom. Det var en tjock och viktig mapp.

 

Det hör till saken att jag säkerhetskopierade min dator för någon vecka sedan. Men det var nåt som gjorde att jag inte kunde säkerhetskopiera KIM-mappen (där nämnda projektmapp fanns) och jag hann inte ävlas med det då. - Får göra det sen, tänkte jag. Jag har till och med provat sen, en gång, med samma resultat. Nu ska jag kolla vad som finns kvar av tidigare säkerhetskopieringar. Minns det som att jag gjorde en rejäl sådan i somras. Så hoppet finns.

 

Hoppet fanns. Jag har förmodligen hittat det mesta av vad som försvunnit. Puuuh. Tack och lov för att jag faktiskt säkerhetskopierade i somras. Jag fick lite ont i käkmusklerna ett tag. - Puuh, säger jag än en gång. Grinar det där hästlika grinet som blir då en tand bakom hörntanden försvunnit. För här slutar pu-et. Tanden är fortfarande borta och hålet har krympt till 800 meter. Pu, igen.

Jag har upptäckt nåt förfärligt, ja allt är relativt, men… I min dator så har åtminstone en mapp försvunnit helt och hållet. Det är min mapp med projekt och den innehöll alla mina artiklar och utbildningar jag gått på sistone. Det var en viktig mapp. Borta. Har använt sökfunktionen - utan resultat. Vidare har jag sett att en ekonomi-administrationsmapp är alldeles tom. Jag undrar – Vad händer? Det ger en klar osäkerhetskänsla kring vad som  den där projektmappen som försvann egentligen och kommer det att försvinna mer och finns det sånt som försvunnit utan att jag ännu upptäckt det? Huga.

 

En tid har jag varait besvärad av tandvärk och ilningar och tandvärk. För en tid sedan fixade min tandläkare en provisorisk lagning efter att ha borrat i den förmodade sjuka tanden. Jo, då, ilningarna och tandvärken försvann. DÄR. Men flyttade omgående till en annan närliggande tand. Nu har jag gått med obehag och ilningar i några veckor på nya stället och idag var tillfället att fixa provisoriet. Men så belv det inte. Nu är jag en hel tand fattigare och provisoriet är kvar. Jag kommer att få prisuppgift på de olika alternativen att skyla över luckan och jag bävar för prislappen. Funderar på att ha ett hål i leendet för resten av livet. I vilket fall är det inte bråttom att bestämma för nu skall det läka i någon månad. Å så undrar jag vad som händer med mina tänder. I båda fallen misstänkte tandläkaren sprickbildningar och hon filosoferade kring ökningen av sprickbildningar på befolkningen. Tänk vad stort allting känns i munnen. Luckan är 1,2 kilometer känns det som.

 

Bedövningen håller på att släppa och jag undrar om jag kommer att behöva lite smärtstillande.

 

De här inte alltför avancerade ingreppen i min kropp – knipset i urinrörsmynningen häromdagen och den utdragna tanden idag – de är ju bagatellbagateller i det stora hela. Men de kostar på lite granna i alla fall. Jag känner mig aningen ämlig igen.

 

Å så undrar jag vad som händer – med datorn och med mina tänder.

Idag har jag inte gjort många knop men är ändå både sur och trött. Jag knatade upp vid 5 och knapprade på min dator. Det började med strul med seminariedokumentationer. Jag skickade dem till min konsultkollega för att få synpunkter redan igår kväll. Hon skulle titta på dem vid 5 tiden i morse innan hon skulle dra till skogs på älgjakt. Men hon kom aldrig med några synpunkter och det visade sig då att hon inte fått några. Hon väntade på mig och jag på henne. Båda stressade av att klockan gick. Jag försökte igen och igen och ja, sen gav vi upp. Gjorde pdf-filer och fick iväg materialet till seminariedeltagarna, men osett av min kollega, med ett nödrop.

 

För i min värld gäller det att hålla löften och leverera. Nåt annat finns inte. Jag hade lovat dokumentationerna till måndag morgon och de fick dem då. Men jag fick ingen frukost. Prioriterade att duscha för jag skulle ju lägga upp mig i gyn-läge för ett stycke provtagning på friskhuset. Jag tror min kära urolog knödde in mig, för de verkade lätt dubbelbokade. Nåväl, jag låg där i min gynstol, tvättad och bedövad och väntade och blev himla frusen. Provet stack till lite men var i princip inget att orda om över huvud taget. Dessutom hade urinrörsframfallet gått tillbaka. Min läkare, som har koll på mig, hade en förklaring. När jag rest och kånkat på tunga väskor kom ett litet framfall, när jag varit hemma och vilat upp mig så kröp det tillbaka.

 

Efter knipsprovstagningen åkte jag till ett fik och träffade min kollega. Redan då kände jag mig, vad ska jag säga, lite ämlig. Lite darrig och blek om nosen. Vi fikade och pratade jobb enligt en pratlista som var lång. Och jag frös. Sen bar det av till lunch med ytterligare en person och prat om partnerskap och jobbutveckling och sånt i nån timme. Och jag frös.

 

Sen åkte jag de sex milen hem. Här har jag suttit vid min dator och läst förfrågningsunderlag och diskuterat med kollegan vad vi ska lägga på och om vi orkar och så. Och jag är frusen och så slut så jag mest bara vill grina.

 

Jag har inte gjort just nånting produktivt och jag har mest bara suttit på min röv och snackat och gäspat. Ändå känner jag mig som en påse nötter. Kan det vara intensiva jobbveckan som var och en oledig helg, månne? Svampen från igår står orensad i köket. O nej!

Jag har varit i Drottningstaden och dess omgivningar den här veckan. Provade att ta nattåget hem. Tyckte det var fiffigt att kliva på tåget kl 19 för att vara hemma vid 9. Toppen. Det provar jag.

 

Jag missade en liten detalj när jag bokade biljetten. Tåget går bara till vår Regionhuvudstad för vidare färd mot fjällvärlden. Jag var alltså tvungen att kliva av tåget kl 4 på morgonen och sitta på järnvägsstationen till kl 8 innan min buss går hem.

 

Den här missen gjorde att jag fick anledning att studera ett stycke Sverige i tiden, från kl 4 till kl 8 en lördag morgon på en normal järnvägsstation i midjan av mellanmjölkens land.

 

Man skulle kanske tro att den var folktom, men nej. Där var faktiskt en hel liten församling. Dels tror jag vi var ett par tre resenärer. Sen såg jag två pratsamma kontaktsökande fyllon. Efter en stund ett gäng killar som såg väldigt trevliga ut vid första påseende, men efter ett tag ändrade jag uppfattning. Efter ytterligare en tid såg jag en hel hög med vindpinade existenser som just då, när jag anlände, inte förde så mycket väsen. De lät höra av sig senare, i perioder och då hade de ett och annat  att säga till ??, ja mest bara till Tillvaron, tror jag, även om det var som om dom tilltalade Någon. – Å då ska du bara hålla käften! För en gångs skull! Fy fan, djävla tjyvsamhälle! Du ska inte... Etc. Någon måste ha varit på behörigt avstånd av ljudstyrkan att döma. En av dem kom fram till mig och tiggde toapengar. Hade bara en krona till honom, och den fick han. Det luktade inte gott runt honom, kan jag säga.

 

De där killarna visade sig vara ett gäng ynglingar med en tydlig ledare. Han, ledaren, såg ut sitt offer, en av de vindpinade som verkade ha lagt av med kröken och kanske också röken, som hade jobb och verkade vilja sköta sig. De andra höll sig snett bakom och sa inget, inte ens xxx, sa Bill, sa Bull. De var tysta. Men ledaren gick på rätt ettrigt och la ut hullingar att fastna på. Han ville göra affärer.

 

– Har du aldrig gjort en riktig affär nån gång, va? Du vet väl inte vad det är, va? Har du nånsin gjort en riktigt bra affär nån gång. Jag menar riktigt fet affär. Kom hit så får vi snackas vid! Törs du inte snacka, va? Varför så rädd? Det märks ju på långt håll att du är rädd? Kom så går vi ut och snackar. Vågar du inte? Osv, osv, länge länge. Han var lite handgriplig, med en knuff på axeln, men egentligen inte mer än så. Men fan så irriterande. Det framgick aldrig vad affärerna var för nåt och jag tänkte bara på knark. Men det finns ju anabola också. Och sprit och ja... det finns ju ett och annat att göra verkligt feta affärer kring. Killarna gick ut en sväng och kom sen tillbaka igen, med samma budskap till samma person. Ettrigt gåpåigt. Han, den utsatte, klarade faktiskt av att stå emot ”erbjudandena”, vad jag kunde se. Men himmel vad utsatt han var. Och han ledaren hade jag kunnat strypa med mina bara händer, om jag hade tordats. Jag satt faktiskt ett tag och funderade på att ringa Polisen. Men jag visste inte riktigt vad jag hade att anmäla. Och i sanningens namn vågade jag inte heller. Jag valde att leka tapetmänniska.

 

Flera av övernattarna såg i grunden riktigt fina ut. Goa leenden och det fanns nåt snällt och harmlöst över dem. En av dem var en kvinna, upptagen av pantflaskor till mera bärs. Flera hade nog varit riktigt riktigt snygga en gång i tiden. Såna där som man såg upp till under tonåren. Nu var skönheten bedagad, fårorna i ansiktet djupa och det märktes att deras hjärnor inte hade nån större kapacitet längre.  Jag log lite åt tanken på vad jag sysslar med och tänker på, systemisk värdesättande organisationsutveckling. Deras tomma blickar skulle nog bli ännu tommare om jag berättade. De är destruktiva med sig själva och värdesätter varken sig själva eller andra och jag är, vill jag väl mena, konstruktiv med både mig själv och min omvärld. De skulle kanske inte ens förstå skillnaden? - Snacka går ju! Vi lever på olika planeter helt enkelt.

 

Timmarna kröp timmarna så sakteliga framåt. Jag umgicks med min iPhone. En vakt slog en lov. Han verkade helt okeja övernattarna. Hörde dem till och med hyscha åt varandra att dämpa tonen, -"så att de får vara kvar där". Antog att det är en tyst överenskommelse. Om de inte lever rövare alltför mycket så kan de övernatta där. Undrar vad SJ säger om det. Så värst trivsamt för mig som resenär var det inte.

 

Kl 7 öppnade Pressbyråkiosken och jag köpte mig lite frukost. Kl 7.30 ringde jag min kära urolog, efter överenskommelse, och hon hämtade upp mig till friskhuset för en liten koll vad det kan bero på att jag har lite blödningar. Hon hittade en trolig orsak. Jag har ett litet urinrörs-framfall (jisses vad mycke konstigheter jag får lära om människokroppen!) och hon trodde att det lilla vecket som då bildas kan ha frestats på och brustit lite, vilket gett små blödningar. Inte ett uns av blod i urinen, vilket ju är fantastiskt skönt. För om det är det behöver njurarna kollas... På måndag ska hon ta ett litet nyp i det där framfallet och kolla vidare för säkerhets skull. Livmodertappen, som jag haft luriga funderingar kring, såg bara bra ut. På det hela taget  - skönt.

 

Med den här extra krumeluren av resor är jag nu fri och ledig över hela helgen. Fri att göra seminariedokumentation, anbud, uppdragsbekräftelse etc som tillsammans tar åtskilliga timmar. Det gäller att passa på när det är flyt och när man har hälsan. Så kan det se ut en lördag morgon, med Sverige i tiden.

I lördags fick jag ett mail med uppgift om en adressändring. Mailet kom från den vetenskapsjournalist som jag för några år sedan hade intensiv kontakt med om min dåvarande situation, blåscancer med oviss utgång. Hon representerade ett företag som säljer ett kemiskt preparat, Hex Vix, som gör att man lättare ser cancer i en särskild belysning. Jag skulle vara en true story i något officiellt sammanhang, typ morgonsoffa på TV. Om det samtalade vi på telefon och mail och vi kom att gilla varandra och såg verkligen fram emot att få träffas. Jag minns att hon var både empatisk, trevlig, respektfull, kunnig och professionell. Hon bodde i Schweiz och var ofta i Sverige för olika uppdrag.

 

Det blev inget av det hela, av olika skäl. Vid något tillfälle har vi haft kontakt sedan dess och för en tid sedan blev vi kompisar på Facebook. Nu kom ett mass-mail från henne att hon bytt jobb där i Schweiz och har nya kontaktupgifter. Nu jobbar hon som europa-ansvarig marknads-nånting för ett stort amerikanskt företag som säljer operationsinstrument för såna där moderna operationer som titthål, operationer där man går in genom kroppens egna öppningar o kanaler och opererar långt bort från själva ingången. Fascinerande. Det är sånt som revolutionerar vården. Jag svarade med att gratulera och ge uttryck för att det fortfarande skulle vara trevligt att TRÄFFA den där människan.

 

Det resulterade i att vi träffades redan igår, söndag, på Centralen i Kungliga Huvudstaden. Några  timmars bubbel om läget nu för oss båda och om vad som gjorde att vi tände på varandra då för tre år sedan, om våra liv och intressen.

 

Nu ska jag göra en utvikning. Den handlar om möten, mer generellt. På senare tid har jag fått tillgång till ett tänkande kring möten som är nytt för mig. I min utbildning till gestalt organisationskonsult pratar vi om kontakt och kontaktstilar. Det är i kontakt som det händer, det som händer. Det är därför viktigt att skapa god kontakt. Konktaktstilarna är 6 till antalet och har fina namn som tex konfluens, deflektion, projektion, retroflektion etc. Konfluens är att jag gör ett vi av vår kontakt, du blir inkorporerad i mitt vi. Deflektion är att jag dissar det du sänder ut till mig, jag tar inte in det. Projektion är att jag tillskriver dig det som handlar om mig. Etc. Inom gestalt får dessa kontaktstilar stort utrymme. Jag har under hela utbildningstiden varit obekväm med detta, jag har så att säga deflekterat kontaktstilarna.

 

Så hörde jag på radio eller tv nån som pratade om möten i termer av förändring. Är jag förändrad efter ett möte med en människa eller inte? Och nu spetsade jag öronen. Det här är intressant. Skit samma vilka kontaktstilar som varit i bruk under mötet. Avgörande är vad som kommit ut av mötet. Graden av förändring. Slut på utvikningen.

 

Jag är förändrad i mötet med MH, vetenskapsjournalisten som jag träffade igår. Och jag gillar förändringen.

 

Konkret tänker jag på den BEKRÄFTELSE jag fick från henne på mitt skrivande (det hon har läst sporadiskt är den här bloggen). Hon sa att jag skriver bra, har ett intressant språk och att jag liksom får till nåt som är intressant att läsa. Det här är revolutionerande ord för mig. Min kära läkare KÅ har också sagt nåt i den stilen, att jag skriver så bra. Men det känns som i stort sett allt i bekräftelseväg under mina 60 levnadsår. (Det är nog aningen överdrivet, men känslan är sann).

 

Jag har faktiskt aldrig sett mig som en skrivande människa – trots att jag skrivit dagbok sedan 13 års ålder och gör det än, trots att jag bloggar här och sköter företagets hemsida där jag också är den i särklass flitigaste skribenten. Trots att jag skrivit en bok om mentorskap som säljer riktigt bra utan minsta tillstymmelse till marknadsföring. Trots att jag skrivit en vetenskaplig avhandling och fann nöje i det och trots att jag nu skrivit två fack-artiklar till Bonniers Business Publishing.Trots att självaste Bonniers visat intresse för att ge ut en bok med mig som författare. Trots att jag skriver mängder med anbud, offerter, utkast av ett eller annat slag. Nä, jag är ju bildmänniska. Det är vad jag är. Skriver, det gör jag ju mest bara på kul och då räknas det inte.

 

När jag nu får höra av ett proffs att jag skriver bra, så gungar det lite, faktiskt. Jag är sedd, jag är något, jag finns som skrivande människa.

 

I samarbete med kollegor under åren så minns jag mest bara stön över min mångordighet. Jag har känt mig som ett besvär som aldrig fått kred för det jag gjort. Jag har skämts för att jag tagit till pennan. Igen. Riktigt så är det inte med min nuvarande kollega. Men det finns drag av det. Jag känner mig lite to much med mitt skrivande.

 

Nu är det slut på det. Jag är från och med nu en skrivande människa, oavsett om jag får mer bekräftelser eller inte. Jag duger och tillför något som åtminstone vissa tycker är intressant att läsa. Vissa är i alla fall åtminstone två till antalet och de är inte jäviga. Att bli bekräftad av ett proffs var underbart. Wow. Jag kanske dessutom får återkoppling på det jag skrivit, av proffset, vilket vore toppen.

 

Men hur kan det bli så här? Jag tror inte att andra vill trycka ner mig. Förmodligen är min skrivariver så uppenbar för andra och i vissa fall så krävande eller kvävande, att stön-reaktioner varit det som legat närmast till. Sen har båda parter glömt bort att se vad jag faktiskt tillfört i våra samarbeten.

 

Det finns nog också en kultur i min bransch som är rätt skrivarfientlig. Vi ska ju vara iiii processen, inte skriva om den. Den kulturen har jag sedan länge tagit avstånd ifrån.  Det är förödande för min bransch att det skrivs så lite och ogärna om vad vi gör. Skriver vi inte om det så finns vi liksom inte och dessutom kan vi inte granskas.

 

Nåväl. Nog om det. Tack för ett förändrande möte.