Kontext

Världsnyheterna i Sverige berättar om det pampigt avspända arvprinsbröllopet i London och om sviterna efter Patrik Sjöbergs avslöjande att hans styvfar och tränare Viljo Nousiainen var en pedofil som utnyttjade honom och många andra pojkar som han tränade. Ingen av dessa världssensationer går upp mot det jag är uppslukad av, nämligen avancerad självömkan och hyperstress. Teknostress.

 

Det är länge sedan jag skaffade min nya Mac och det är länge sedan svärsonen (han har i egenskap av blivande pappa gjort snabbkarriär så vi slopar titulaturen mågämne) hjälpte mig att kunna surfa, maila och synka mobil med dator.

 

MEN.

Jag har tvekat att övergå till det nya. Nån gång har jag provat och så har det skitit sig på något sätt och så har jag tänkt att jag behöver mer hjälp innan… Å så har tiden gått. Nya tag. Nåt som inte funkade och ny väntan.

 

Nyligen gjorde jag ytterligare ett försök. Konstaterade att jag inte kunde maila och ta emot mail. Och att scannern inte funkade ihop med Macen. Till slut kontaktade jag en vän med mångårig Mac-erfarenhet. Han tipsade om en snubbe i regionhuvudstaden som hjälper honom och flera med honom här i staden. Denne snubbe ville jag komma i kontakt med. Fick ett tillfälle i onsdags då han skulle fixa nåt hos min kompis.

 

Jag tog min gamla och min nya dator och sa hur det var och kunde han hjälpa mig?  Jodå, fixa mail kunde han göra på stört, bevara gamla mail från lilla datorn behövde ha lite mer tid på sig för att fixa och scannern sa han inte så mycket om men jag bestämde mig för att jag får väl skaffa en ny.

 

Så kom det sig att jag hastigt och lustigt blev inflyttad i Macen. Och han hade stängt av min gamla dators förmåga att kunna ta emot mail, så nu satt jag där och var macifierad.

 

Nu sitter jag här och känner mig som Bambi på isen. Frågorna hopar sig. Hur gör jag mappar för mina mail? Hur ger jag mapparna rätt namn och plats? Hur flyttar jag mailen dit? Hur fixar jag avsändaruppgifter på mina mail? Och vad värre är – Varför funkar det inte att synka mobil och dator. Jag har inte tillgång till mina adresser och inte kalendern heller. Det är bara hur gräsligt som helst.

 

Känner mig som en stenåldersmänniska som inte kan nåt. Men en sak har jag lyckats med. Jag har fixat en ny scanner och själv installerat den med drivrutin och allt.

 

Nu ska jag prova att lägga ut min första blogg från nya datorn. Mamma hjälp. Vilket var lösenordet och vilket var adressen dit? Men jag ska nog klara av det. En sak i taget. En efter en. Sakta men säkert.

 

Att du kan läsa detta vittnar om att jag lyckades.

- Ska du hänga på oss, ett gäng här i Drottningstaden, som funderar på att doktorera i systemisk organisationsutveckling? Vi tänkte ha draghjälp av varandra.

Det här är en försåtlig fråga, ställd till mig, en svag person, som har svårt motstå sådana frestelser. Men är det inte i magstarkaste laget att en 61-årig kärring ska ge sig till att doktorera? För ett universitet i USA, dessutom. Nu får jag väl ändå lov att ge mig. Andra i min ålder trappar av eller börjar i alla fall tänka tanken på att trappa av. Det är högst förståeligt.

Vem är då jag att ens grunna på tanken?
- Orkar jag?
- Har jag råd?
- Tryggar detta min ålderdom?
- Klarar jag engelskan?
- Kan jag fortsätta att leda och driva två företag?
- Kan jag förena doktorandskap med mormorskap? Etc etc

Svaret på samtliga frågor är mer eller mindre - Nej. Eftersom jag har svårt att släppa tanken, får jag nog helt enkelt betrakta mig som en idiot.

Jag har landat i mitt hem och till och med krattat trädgården som äntligen blivit i stort sett snöfri. Ser fram emot att vara hemma två hela veckor och sova i samma säng varenda natt.

Nyss var kompis AH på besök och jag berättade om mitt nuvarande liv.
- Jag existerar på olika planeter. När jag är på en planet existerar inte de andra.

Kanske är det skönt  att kunna skärma av och koncentrera mig på det som är aktuellt för tillfället. Men sett i backspegeln ter det sig besynnerligt och osammanhängande. Jag kan ha varit borta några dagar och vistats på några av mina olika planeter och upplevelsen är att jag varit borta i eoner. Tidsupplevelsen stämmer inte alls med fakta. Det känns konstigt, helt enkelt.

Undrar om det hänger ihop med att vi är skapta för mera stationär vistelse och kontinuitet i värvet än hur jag framlever mina dagar.

Jag vet inte om det tär. Det kan jag inte med säkerhet säga. Men det är förvirrande att uppleva tiden så annorlunda än vad almanackan säger.

Nu när jag är hemma pustar jag ut. Nu ska jag ha två hela veckor på en och samma planet. I alla fall tror jag det.

Signe är ett projektnamn som min dotter och hennes pojkvän använder för det faktum att de är i omständigheter. De har ivrigt väntat på att den första tredejdelen av väntanstiden ska gå, så att de kan och vill berätta för omvärlden. Från och med vecka 12 är mesta missfallsrisken förbi och först då ville de berätta för omvärlden. Den första april inledde vecka 12 och det var dagen då Signe äntligen skulle få bli offentlig. Men hon/han blev inte trodd.

- Om ni ska berätta att ni väntar barn får ni höra av er i morgon, sade en vän.
- Har jag gått på årets fetaste aprilskämt? sade en annan.

Lite snopet fick de invänta en annan och bättre dag att berätta...


Nu är Signe i vecka 15 och inne i en intensiv växtperiod. Det har föräldrarna stenkoll på.



Signe är ungefär 12 cm nu. Från huvud till rumpa.


Detta lilla aprilskämt är mitt första barnbarn i vardande. Jag ska bli mormor och det innebär ett nytt skede i livet.

Igår natt drömde jag två intressanta drömsekvenser där jag var på månen och jag var passagerare i en bil då vi mötte ett illa grinande lodjur.

 

Min mån-dröm känns inte så svårtolkad. Jag reser ju ständigt långt bort och jobbar i ett månlandskap bland järnvägs-väg- och brobyggen i en fyrkantig manlig värld i kontorsbaracker ca 5 mil norr om Drottningstaden där jag känner väldigt få. Jag går uppför kullen för att få överblick och det är ovant för de fyrkantiga detaljmänniskorna, som fnyser och gruffar lite men som inte har satt tvärstopp (än).

Drömmen pekar på att allt resande, all ensamhet i ny stad och tuff miljö är slitsamt.

 

Den andra delen av drömmen kände jag mig mest bara oförstående inför.

 

Jag fick kommenterande mail från min urolog K, som brukar helgläsa min blogg, och hon tyckte jag skulle ta drömmen på allvar. (Tack.) Mail-pratade några vändor med henne och hon tipsade om lodjuret som en möjlig symbol för blåscancern. Det klingade an i mig. Efter ytterligare ett dygns grunnande tycker jag att jag förstår min dröm på ett sätt som ger mig mening.

 

Sekvenserna handlar om att jag har valt att jobba ”på månen” i för mig personligen torftig miljö och jag sliter en del med det, och att jag nu valt att vara passagerare i mitt liv, jag har valt att inte sitta bakom ratten. Och jag har min blåscancer som plötsligt dök upp och grinande illa åt mig för att lika plötsligt försvinna igen. Jag vet att den kan komma igen.

 

Totalt sett speglar drömmen mig i ett förhållningssätt av ”låt gå” som jag ska fundera över. Det är inte likt mig att vara passagerare. Kanske är det OK en tid, men jag må ju ha koll på vilket pris det har. Jag har sagt till mig själv att jag får känna efter hur det känns, jag behöver inte bestämma mig för var jag ska bo, det visar sig. Drömmen säger mig att detta undersökande har konsekvenser det med.

 

Har inte en aning om vilka beslut jag ska fatta utifrån denna insikt. Det visar sig.

 

Jag är i princip främmande för att ha det invant och tryggt, jag är lite äventyrlig. Men å andra sidan är jag inte en ungdom längre. Så det är frågan om vilken kapacitet jag har vid mina 61 år.

 

Så går tankarna efter denna stund av drömtydning. Nu ska jag packa väskan och strax bege mig till månen.

Det är tidig morgon i mitt hem i midjan av mellanmjölkens land. Jag ligger fortfarande i sängen strax efter 5 med sinnet fylld av en dröm jag just bevistat.

 

I drömmen åker jag med jämna mellanrum till månen. Där finns inte så mycket. Men det finns ett bord, en mark som bordet står på med ett gräsklätt (eller är det bara lera och sten ?) landskap och lite längre bort kan man gå på en sluttande stig upp till en kulle. Längs stigen finns tjurar med rektangulära trynen och uråldrigt utseende. De är lite stingsliga, men det har hittills gått att passera dem fast de bjuder motstånd. Det kostar på att resa både dit och hem igen. Till månen.

 

I en annan drömsekvens åker jag som passagerare i en bil i mina gamla hemtrakter betydligt längre norrut. (Det är ca 50 år sen jag bodde där.) Vi är nära hemmet som ligger i ett litet kustsamhälle på tallbeväxt taiga. Chauffören stannar, för alldeles till höger ser vi ett lodjur. Det är första gången jag ser ett fritt vilt lodjur. Det rör sig, kommer sakta emot oss, hoppar upp på bilhuven och skriker ilsket. Den visar oss ett ilsket grin med väl synliga sylvassa tänder. Jag är så perplex att jag inte hinner fota med mobilen. Jag hittar den inte, sen vet jag inte vilken knapp jag ska trycka på, gör fel och sen är det för sent. Sitter med telefonen i handen utan att ha fått det arga men sällsynta djuret på bild.

 

I drömmen finns människor men jag ser dem inte, vet inte vilka de är. Varken på månen eller i bilen. Jag undrar vad det är för liv jag lever, egentligen.

Jag berättade för en jobbarkompis här i Drottningstaden om det hastigt uppkomna ångestskovet. När jag berättade om det fanstastiska kunde han ta ned mig på jorden. Vad som  inte stod i områdesbeskrivningen, men som alla infödingar vet, är att området är mer eller mindre omgärdat av stora trafikleder.  Det fick mig avtänd och därmed kunde tidpressen och beslutsångesten släppa.

Fullkomligt.

Men något har hänt. Jag kollar tydligen permanentboende här. Men det är inte brottom. Däremot får jag vara beredd på att det kan komma en och annan helstekt sparv fllygande och då ska jag ha - eller inte ha - beredskap att hantera den. Kanske dags att prata med banken om deras inställning till att låna ut någon mille till en 61-årig kärring utan trygg inkomst. Kan vara bra att veta om den där sparven skulle komma flaxande.

På något sätt hjälpte det att ropa på mamma efter hjälp.

Yyyyyyuuuuuuiiiiiiyyyyyyllllll! Gulp.

När jag åkte ner till Drottningstaden i söndags roade jag mig med att bostadssurfa lite. Tittade på nyproduktion. Hittade en drömlägenhet nära Backaplan-Hjalmar Brantingsplats. En fantastisk trea på terassvåningen högst upp. Jag var lite klåfingrig och knappade in en intresseanmälan för området.

Idag blev jag uppringd och fick veta följande. Bostäderna började säljas i lördags. 30 av 80 är sålda. Min lgh är osåld. Priset, som är fast, ligger på strax under 3 miljoner med hyfsat låg månadsavgift. Inflyttning årsskiftet 2012-13. Bindande anmälan. Innebär att man betalar 100 000 kr i förskott och att man har finansieringen löst.

Och jag rister i mina grundvalar. Jag är inte riktigt redo. Det går för fort.  Har inte riktigt råd. Nu skulle jag behöva en mamma att hålla i handen. Vet inte om den handen hade varit stadig ens om hon levat. Nu är den helt klart obefintlig. Men ändå.

- Mamma, hjälp!

Det är en tvivlens dag jag befinner mig i. Tvivlen är riktade mot mig själv och det jag är verksam med.

 

Jag tvivlar på min förmåga att bygga mig en ny arbetsplattform på annan ort (Drottningstaden?) och att skapa en levande vänkrets där (jag är ju så associal). Det ska ses mot bakgrunden att jag känner mig färdig med platsen där jag för närvarande bor och av och till tänkt tanken på att flytta. Det har jag hittills inte dugt till, för jag har inte haft råd. Nu tvivlar jag på att jag förmår.

 

Dessutom grubblar jag på om jag ska behålla min övernattningslägenhet i framtiden. Min dotter, som jag är sambo med, slutar snart sitt jobb och då står jag som ensambetalare av lägenheten som då blir en hel del dyrare för mig. Dessutom skulle jag vilja ha en lägenhet som jag disponerar även de helger jag vill och gärna större lägenhet till lägre kostnad än vad jag har idag. Det förstår jag är en utopi. Och allt det här ingår i grubblerierna kring vad jag vill.  Och vad jag klarar av, vilket en dag som denna inte är särskilt mycket.

 

Jag tycker fortfarande att vår KIM-modell fungerar lysande i praktiken men skapande av affärerna runt den går så trögt att jag i perioder tappar sugen. Frågar mig om det är värt allt arbete. Jag är inaktiv eller senfärdig kring en del kontaktskapande för vårt gemensammas bästa medan jag gladeligen kan sitta och författa artiklar som ingen läser.

 

Jag tänker på mina år av företagande som en räcka år av slit och olönsamhet. Jag har försnillat mitt arv på en dryg halv million kr och kan, om jag är snäll mot mig själv, säga att arvet bekostade den mastersutbildning jag gick för några år sedan. Nu går affärerna lysande, men det är inte på min ursprungliga affärsidé.

 

Jag har ansvar för vår hemsida som vi – inte minst jag – vill utveckla och få mer interaktiv och levande. Och jag är full av oduglighet kring hur det ska göras och jag begriper inte vad som är möjligt inom rimlig kostnadsram.

 

På det hela taget duger jag inte mycket till, en dag som denna. Dessutom är jag tjock, ful och i dålig fysisk kondition. Kort sagt är jag en sopa. En dyster en.