Kontext

Nä, nu fåre va nog tycker jag. Men det tycker inte tillvaron. Och kroppen säger hallå.

 

Sitter på tåget hem efter två lyckade konsultutbildningsdagar. Deltagarna var nöjda och vi med. Särskilt om man tänker på omständigheterna. Min kollega har sin mamma akut inlagd på sjukhus i Spanien efter en bypass-operation, utan fungerande sjukförsäkring, kostandes 20 000 om dan. Å så dras hon med mig. En av våra deltagare har en svårt sjuk mamma och dessutom hade hon själv trillat och slagit i bakhuvudet rejält, så det var på vippen att hon inte kunde komma. Å så har vi då mig själv.

 

I natt sov jag hela natten fram till kl 6. REKORD. Himla skönt. Men redan på morgonkulan började blåsan svida på ett nytt sätt och kramperna återkom. Jag var rätt tilltufsad under förmiddagen med en ihållande knivseggkänsla. Bestämde mig för att det nog var kroppens sätt att stöta bort katetern och att nu var det dags att klara av kissandet på egen hand. Vid lunch tog jag bort katetern.

 

Men inte försvann svedan och kramperna för det. De tilltog. Åtminstone svedan. Och så var det bara uppenbart att jag fått tillbaka taggtråden i blåsan. Och bödningar. Och en elak smärta då jag kissar.

 

Mailade till min läkare, som faktiskt ringde upp vid 16.30-tiden. Hon är en superpärla.

 

- Var är du nånstans på jordklotet?

- Jag är i Kungliga Huvudstaden på väg hem.

- Hur reser du?

- Med tåg.

- Klarar du att ta dig ända upp till regionhuvudstaden?

- Ja. Vad har jag för alternativ?

- Alternativet är att ta dig akut till ett friskhus i Kungliga Huvudstaden.

- Nä, då väljer jag att ta mig norröver först.

- OK. Då ska jag ordna så att dom tar emot dig på akuten. Sa du att tåget anländer 21.50? Det är läkaren LD som har bakjour. Du kommer att få en grövre kateter, mer antibiotika och smärtstillande och så får vi utreda vad det är frågan om.

- Jag skriker om du säger att jag ska instilleras till veckan.

- Nä, nu får vi ta det lite lugnt och klara ut den här situationen först.

(- Pu)

- Har du smärtstillande så det räcker? Ta 2 g Alvedon och några stycken av den där andra sorten du har och så ska vi hjälpa dig lite bättre när du kommer. Det är OK att du chockbehandlar dig själv just nu.

- OK. Hej så länge.

 

Nu sitter jag på nämnda tåg och har just passerat Gävle. Springer på toaletten stup i ett och smärtorna då är imponerande. Min kollega och jag har haft hysteriska skrattattacker över den situation vi befinner oss i. Med tanke på omständigheterna är det så där halvbra att våra deltagare var helnöjda. Det är inte länge sedan min kollega höll kurs på knä inför en grupp - för hon hade akut ryggont. Vår ansvarskänsla gränsar till det absurda. Men vi är båda överens om att det också är friskfrämjande och smärtstillande att vara kursledare. Då glömmer vi allt och är ett med gruppen. Det är efteråt som kroppen säger hallå.

 

Det är väl det den gör nu. Kroppen säger hallå nu.

När man tagit fan ombord på båten får man ro han i land. Det gör jag. Och det går faktiskt. Om än på ett hår.

 

Min kollega behandlar mig som en drottning. Hon fixar med taxi, hon bär mina väskor (och sina), hon bokar om hotell så att det ska underlätta, hon springer ut och fixar mat åt mig och ja, kort sagt gör hon allt hon kan för att underlätta. Och det är ändå på ett hår att det skall gå.

 

Igår stupade jag utan middag i magen i säng när vi kom fram vid 18-tiden och blåsan krampade frekvent efter att ha hållit sig relativt lugn under dagen. I natt kändes den ondare och jag blev lite orolig för om urinvägsinfektionen hade vänt tillbaka. Men så kom jag på att jag nog inte druckit som jag borde och då bälgade jag i mig vattenglas efter vattenglas, där mitt i natten. Sen sov jag riktigt gott och länge. Jag tror det blev 4 timmar i sträck. Rekord. Påsen på benet var välfylld när jag vaknade.

 

Nu är det kväll. Vi har genomfört den första av två utbildningsdagar. Det har också gått bra. Men jag har det verkligen inte bekvämt med att vara den där läraren/konsulten som sitter där närmast orörlig på en stol, med kateter, för att hon egentligen har cancer. Jag har ingen lust att ta plats med dessa meriter. Och jag / vi håller också uppmärksamheten nere på detta faktum. Det har vi gjort genom att säga som det är, punkt slut. Och jag slipper låtsas vara nåt jag inte är. Rörlig, t ex. Nu säger jag bara, ge mig den där pärmen, kopiera det pappret, duka fram det materialet etc. Och det är liksom inget snack om varför.

 

Det är bara i mig det är obekvämt. Tror jag.

 

Nu ligger jag här på hotellsängen medan de andra är och äter middag. Grubblar över när det är dags att plocka bort katetern. Tidigast i morgon bitti, tänker jag. Å så blir jag närmast panikslagen över tanken på att bara om någon dag få en till instillation. Jag må fråga min läkare om det är OK ur medicinsk synvinkel att vänta en vecka till. För det här har varit allt annat än trevligt. Jag vet helt enkelt inte om jag grejar det med psyket i behåll. Så känns det.

Gud Moder har nog hjälpt mig. Konstaterar att jag inte är sjuk med feber och behöver bäddas ner. Därför tror jag att antibiotikan gör nytta. Den som pratar med mig hör en klar och redig stämma. Nej, ur rent infektionsmedicinsk synvinkel går det här nog bara bra.

 

Det är bara det att infektionen råkat sätta sig i en av de mera hispiga blåsorna på detta jordklot. Influensan gör att den skriker och blir hysterisk. Katetern som ska avlasta och underlätta läkandet, gör att den också skriker och är hysterisk. Skrattar jag, så blir den hysterisk. Sätter eller ställer jag mig. så reagerar den också. Gaser som rumlar i magen och hosta ska vi inte tala om. Kort sagt, hur jag än gör, så går den i hysteri.

Med hysteri menar jag trängningar och kramper med påföljande smärtsamt urinläckage. Blåsan är lugn när jag ligger halvsittande i min säng och har en kudde under knäna med mitt goniga duntäcke över mig så att jag är varm. För det mesta. Den tycker t ex att det är helt OK att jag bloggar med datorn i knät. Men även då kan den ge mig en och annan stillsamt kramande kramp för att påminna mig om sin existens. Då flåsandas jag så som jag lärde mig inför förlossning för 30 år sedan. Det är bra att kunna sånt.

 

Nu är det morgon och jag känner mig mycket bättre. Hela jag har fått vila. Några nattliga promenader bara för att tömma påsen. Och, jodå, hysterin i blåsan visade sig. Men när det inte är så tätt på given, så orkar jag med.

 

Nu gruvar jag mig för två saker. 1) I eftermiddag ska jag resa till Kungliga Huvudstaden för att tillsammans med min kollega genomföra två utbildningsdagar med vår nya kull av konsulter torsdag - fredag. Jag kommer att genomföra det, så länge jag är vid medvetande, om jag så skall bli buren på bår. Jag förstår att det är långt utöver vad som är vettigt för mig just nu. Och jag ber till Gud så att inte infektionen tar ny fart. 2) På måndag ska jag få nästa instillation. Bara jag tänker på det reagerar blåsan med trängning och kramp. Men det är långt till dess.

 

Jag undrar om det är sånt här min läkare menar, när hon säger att blåsan kan ha blivit så skadad och vara så besvärande, att man behöver ta bort den av den anledningen, trots att den inte har cancer längre. Om det tänker jag just nu att ska det vara så här, så är jag mer än nöjd med att få den borttagen.

 

Syndomma mig. Just nu.

Men snälla rara Gud Moder eller nån. Rädda mig från detta. Nu är jag nära helvetet, ska jag säga. Jag börjar själv bli desperat och tänker, ta blåsan bara, slit den ur min kropp, ta mig härifrån, hjälp mig från detta helvete.

 

Min blåsa är alldeles ifrån sig. Den är bortom all sans. Och det är den efter tre timmas stillsamt arbete i regionhuvudstaden. Arbetet har bestått i att sitta eller stå och prata med en grupp en stund. Jag har dessutom kunnat pausa och ligga på en slaf i en halvtimme medan gruppen pratade med varandra i mindre grupper. Under dagen protesterade blåsan alltmer genom att krampa och släppa ut kiss förbi katetern och ut i blöjan, som mot slutet var tämligen plaskvåt. Och det var inte en liten binda jag hade utan en sån där gigantisk tantblöja som går från mage till rygg.

 

Nu har jag tagit mig hem och bara lagt mig. Plakat. Strax efter kl 18. Jag är oförmögen att bedöma om antibiotikan alls gör verkan eller vad som står på. Nu ska jag klara mig genom natten och kontakta min läkare i morgon bitti. Om hon alls kan göra något. Snälla Gud Moder, hjälp.

Det här hade jag inte räknat med. Jag går omkring med en kateter slängande runt höger ben. Den ska sitta där några dagar för att avlasta blåsan.

 

Jag fick erbjudandet om kateter redan i går när jag egentligen skulle ha instillerats, men då avböjde jag. Skulle ju vara bland folk och det finns gott om toaletter där jag är. I stället for jag till apoteket och hämtade ut den nya antibiotikan Citroflexicat, eller nåt i den stilen.

 

Under dagen blev blåsan alltmer oregerlig och ond. När jag vid halv fem var klar med en grupp i regionhuvudstaden åkte jag till friskhuset på ren chans. Mottagningen var igenbommad och tom. Min läkare, som jag har mobilnumret till, höll på med en strålning. Jag messade Kan jag få en kateter NU?

Min justa läkare fixande så att syrrorna på avdelningen där jag varit förut, 14A, tog sig an mig.

 

Där har dom slagit ihop ortoped- och urologavdelningarna och personalen behöver träna på varandras uppgifter. Syrran som satte dit katetern var ovan. Det krånglade och jag stånkade och stönade för blåsan var, och är, verkligen hyperkänslig. Fick stanna kvar för att se att det funkade. Drack en kopp kaffe. Det funkade inte.

 

Det kändes som att jag höll på att sprängas. Spolning. Bedövande gelen kunde ha kletat igen. Stön, va jobbigt och ont det gjorde med allt bök med blåsan. Gick till bilen och hämtade datorjobb. Blåsan krampade och urin forsade ur min blåsa. Hade fått stor blöja och tur var det. Aj. Satt i dagrummet och jobbade. Blev ompysslad och fick öl. Nu funkade det. Hem. Av och till krampande blåsa med därpå följande kiss i blöjan.

 

Dödstrött och ÖM. Konstaterade att nu är det synd om mig. Ingen att grina i famnen på. Lade mig i hopp om att få sova gott. Och nja, det har väl funkat sådär. Dels så krampar blåsan då och då och trycker ut urin vid sidan om katetern under smärta. Dels känns det som att jag ska upp och kissa, så som jag vant mig att göra. Så det har blivit ett antal vändor i alla fall för att tömma påsen. Det är en mycket fiffig konstruktion som gör att jag inte behöver byta påsar, bara vika upp en flärp och tömma den. Nu är det morgon och, ja, blåsan är inte lika hysterisk som igår kväll, men inte långt därifrån. Förstår inte varför påsen fylls med urin samtidigt som min blåsa emellanåt krampar och pressar ut urin vid sidan om så att jag också kissar på mig. Det är både sulligt och gör ont.

 

Idag skulle både blåsa och jag må bäst av att bara vara hemma och dra en filt om oss. Men jag har inbokat kundmöte och en ny grupp på eftermiddagen. Får lita till att antibiotikan och smärtstillande hjälper mig genom den här dagen. I morgon reser jag till kungliga huvudstaden. Vi ska ha två dagars utbildning av en ny kull konsulter.

 

Det är bara för mycket just nu. Ska nog avstå kundmötet men gruppen får jag ta mig an. Almanackan är inte kalibrerad, som sagt. Tycker synd om mig. För övrigt heter antibiotikan Ciprofloxacin. Rätt ska vara rätt.

Det blev ingen instillation idag. Det blir inte nåt på hela veckan. Jag hade alldeles för ful urin och höga värden, en 4.a. Verkar som om den antibiotika jag äter (Selexid) inte funkar. Det lugnar mig. Jag har hellre urinvägsinfektion än en cancer som löper amok. Himla skönt att få den förklaringen på det jag känner av i mitt underliv.

 

Jag var rejält nervös inför instillationen den här gången. Jag kände mig inte redo. Tänkte det-här-kommer-jag-inte-att-klara-tankar, som jag, utan att lyckas särskilt bra, försökte mota bort från hjärnan. Jag har undrat hur i fridens dagar jag skulle kunna behålla den där soppan i 2 timmar. Jag som springer på toa stup i kvarten. Och då menar jag verkligen det. Kan jag hålla mig 3/4 till 1 timme, så är det bra. Dygnet runt.

 

Nu ska jag få annan antibiotika och kroppen ska få hämta sig. Jag är verkligen lättad.

 

Pu.

 

Men då var det då det där med orsaken till att jag behandlas. Underhållsbehandlingen ges ju för att förebygga och ge sig på eventuell cancer under den tid som risken för recidiv är som störst. Så i princip är det inte alls bra att avbryta behandlingen. Om det har jag bara en sak att säga.

 

Oj.

Mina sportlovsfirare har åkt. Det är tomt efter dem.

 

Läget med mig känns instabilt. Jag balanserar mellan behovet av att bädda ner mig som sjuk och att vara uppe som frisk. Det känns som om allmäntillståndet skiftar hit och dit från timme till timme. Och än är jag på benen. Normalt sett skulle det här vara tjafs och hispighet. Och det kan mycket väl vara det också.

 

Den instabila känslan är rejält stressande. Almanackan är inte kalibrerad med möjligheten att jag skulle behöva bädda ner mig, för den här behandlingsomgången kom lite överraskande och plötsligt på. Jag blir vansinnig när jag tänker på nästa vecka och hur jag/vi behöver göra om jag lägger mig sjuk. Det får helt enkelt lov att gå bra. Min kollega har dessutom bekymmer i sin egen familj, så hon har absolut tillräckligt med bekymmer just nu.

 

Jag har egentligen bara normala reaktioner på första veckans underhållsbehandling med BCG-medac. På omvägar har jag hört att det är vanligt med relativt stark reaktion under underhållsbehandlingen. Det var skönt att höra. För det är precis det jag märker av.

 

Dessutom har jag "förnimmelser" som ger mig grubblor. Svag värk i livmoder, urinvägsinfektion som behandlas med Selexid antibiotika (trots att odlingen sa att där inte var tecken på bakterier) och en lättare rosselhosta som tilltagit nu efter BCG-instillationen. Ingen stor dramatik, bara små tecken. Men de lämnar mig ingen ro.

 

Nu har jag läst på. I min urologibok står om risken för recidiv över tid. Den är som allra störst 3 månader efter grundbehandlingen. Det är NU under underhållsbehandlingsperioden. Så nu vet jag att det faktiskt är spännande och inte bara känns så. Igen noterar jag att jag mår bra av att veta. Jag blev lugnad av att läsa dessa fakta. Det tycker jag är lite absurt. När jag har svart på vitt om lägets allvar, så blir jag lugn.

Idag, om några timmar, åker mina skånegrisar efter sin sportlovsvecka i midjan av mellanmjölkens land. Det har varit himla gott att ha dem här och jag hade gärna njutit mer av dem. Dels har jag varit borta i jobbet en del och dels har jag haft mina blytunga persienner kvällstid. Jag har lagt mig vid 20-tiden. I torsdags avstod jag från att gå bort på middag med dem och det var nog ett klokt beslut. I går var det high life här hos mig. Det är ingen konst att ha "invasion"  i huset om det finns markservice. Och det fanns det. Mina vänner hade förberett allt. Middagen stod klar när jag kom hem. Kvällsfikat var inhandlat. Gästerna tog dessutom skaffning med sig. Jag bidrog med att göra några koppar espressokaffe i min fina bryggare. Det var allt.

 

Att genomföra såna här tillställningar på egen hand är bara inte att tänka på. Det står tydligt och klart för mig.

 

Nu börjar jag känna mig lite mera som vanlig människa. Dels är de nattliga promenaderna bara ca 4, dels har nypet i blåsan minskat och jag orkade, till nöds, vara uppe i umgängesbruset till sena kvällen, bortåt 23. !!! Det tycks mig som att antibiotikan hjälper. Igår hade jag min urolog på telefonsvararen. Odlingen från senaste provet sa inga bakterier. Och jag känner mig ändå hjälpt. Lurigt.. Nu ska jag njuta av att känna mig någorlunda fräsch innan nästa behandlingsomgång. Två dagar av andhämtning hoppas jag på. Och det var gott att få en sista natt med gänget. Även om min natt inträffar mellan 20 och 23 på kvällen. Jag kommer att sakna babyjollret och de infernaliska skriken som spräcker all kristall, om jag hade någon.

Jodå. Natten var lugnare. Bara 4-5 nattliga promenader. Känner mig mera utsövd och detär skönt. Så då är det väl bra då?

Synd att det inte känns så.

Jag har ökat lungrossel igen och jag är mer och mer lur på det. Min inte-tuberkulos-hosta ger mig grubblor. Den besvärar mig inte nämnvärt. Det är inte rethosta. Det låter inte särskilt illa eller mycket alls. Folk som träffar mig undrar nog om jag är hypokondrisk. Men jag är lur på sambandet med instillationerna. Men rosslet kommer från djupet av lungorna och har ett fräsande ljud. Hostan har varit nästan helt borta på sistone, men nu har den tilltagit efter senaste instillationen. Varför?

Jag har lite konstant nyp i blåsan och obehag då jag rör mig. Varför? Det har kommmit lite blod på sistone. Varför? På det hela taget känner jag mig lite bedagad. Men det är ju inte så konstigt, då jag åter är i behandling. Det är de här andra varförfrågorna som ger mig grubblor. Varför?

Parallellt med dessa frågor om min hälsa händer roliga saker i jobbet. Pusselbitarna faller på plats. Det är så mycket utveckling där. Och helvete vad stressad jag blir av de här små diffusa symptomen jag har. De som kan vara harmlösa och naturliga. Eller förebådande onda aningar. Så tillbaka till ruta ett. Vad betyder alla dessa små symptom? Skulle vara bra att veta varför jag har dem.

Mina sydländska sportlovsfirare och jag var bjudna på middag kl 18 idag. Precis när vi skulle gå kände jag att det bara blir för mycket. Nu sitter jag och kämpar med den inre persiennen som är blytung.

 

I morse mailade jag till min läkare urologen och förmedlade mina grubblerier kring antibiotika under pågående BCG-behandling. Hon tog över. Skönt. Jag lydde bara order. For därefter i all hast och lämnade urinprov och påbörjade efter det en ny antibiotikakur. Snabbt iväg till regionhuvudstaden för att samtala om FAR, fysisk aktivitet på recept.

 

Den som följer min blogg vet hur jag överreagerade efter förra (=första) FAR-besöket. Den här gången bad sjukgymnasten om min syn på förra träffen och jag var ärlig om hur upprörd jag var efteråt, kände mig objektifierad och kränkt, förpassad och distanserad till en som ska passa in i en generell mall, att jag kände mig betraktad som en okunnig idiot, fick minskad tillit till deras kompetens, starkt kritisk till teorigrunden etc. Det var en hel del hon fick i knät. Jag sparade inte alls på mina omdömen och levererade dem utan affekt efter att ha frågat om hon verkligen ville att jag skulle vara ärlig.

Det landade för öppna dörrar. Hon bad så mycket om ursäkt och tog på sig att inte ha läst igenom testet så noga och hon tyckte att formuläret var djupt olyckligt och alls inte passade mig och min situation. Det är så allmänt så det passar ingen, menade hon. Dom hade haft det uppe i sjukgymnastgruppen och pratat om olämpligheten i t ex mitt fall. Alltid något. Med den här samsynen fick samtalet en helt annan kvalitet och nu har jag återfått tilliten. Någotsånär. Fortfarande upprör det mig att något sådant producerats med ambitionen att ligga till grund för standardiserad FAR-verksamhet i hela landet. Det är rent ut sagt åt hellvete. Nåväl.

Nu pratade vi om mig, mina vanor, mina styrkor och svagheter, om min situation här och nu, mina mål och strategi att uppnå dem och konkret vad jag ska göra till ett nästa uppföljningstillfälle om tre veckor. Jag gjorde också klart för henne att det är jag som ska avrapportera, för min hälsa är mitt ansvar. Hon är välkommen att hoa om jag sjappar.

 

Jag tror att jag är exemplariska eleven. Och hon har fått veta att jag är bra på att vara duktig i början av mina hälsosatsningar. Men sen? Det är verkligen det här uthålliga stödet jag behöver.

 

Jag märker att jag har mer att säga om den där verksamheten. Den är fysiskt utformad som om man var sjuk. Samma reception, väntrum, korridorer och sjukhusmiljö som jag känner från mina sjukbesök. Den ska naturligtvis ha friskstuk, hemkänsla eller gym- och sport känsla. Nåväl, det här var en utvikning.

 

Hon kom också in på frågan om samtalsstöd för mig. Efter en stunds funderande insåg jag att jag nog ville ha samtalsstöd av nån med omfattande erfarenhet av cancerpatienter. Jag tror att hon kommer att förmedla kontakt. Jag, som är sån givare till min profession kan behöva få vara lite mottagare också. Det var vi överens om.

Samtalet tog långt mer tid än vad jag hade tänkt mig. Fick rusa iväg till mina grupper. Missade att hämta ett paket som jag behövde till eftermiddagens övningar.  Lokalen var låst när jag kom och jag behövde härja med vaktmästaren. Lunchen slängde jag i mig. Men arbetet gick bara bra och nu är jag alltså trött. Min blåsa knotar. Längtar efter kvällens antibiotikatablett. Hoppas få en lite lugnare natt och längtar att ge mig hän åt mina blytunga inre persienner.

Ute mitt i natten är det månförmörkelse. Månen är brunsvart. En tunn klart lysande månskära låg som en vagga snett till höger och ligger nu en timme senare snett till vänster. Mina sportlovsgästande skåningar var uppe och skådade händelsen och jag drogs med i fascinantionen.

 

Veckan har varit lugnintensiv. Jag konstaterar att behandlingen tagit. Uj, uj. Jag är besvärad av trängningar, sveda och nyp. De nattliga vandringarna till toaletten har varit 15 några nätter och är nu nere i 5-6, så det tar sig. Jag kämpar med min egen diagnos av vad jag har. Och jag tror att jag , förutom besvären från behandlingen, har en rätt rejäl urinvägsinfektion. Så igen sitter jag med frågan om jag själv ska medicinera med antibiotika. Och hur blir det då under pågående behandling?

 

Det är mysigt med goda vänner i huset. Och en liten baby som börjar haja det där med att gå, ett steg före det andra. Förtjusningen är stor när hon får till det. Emellanåt har hon ett gällt skrik som spräcker både glas och trumhinnor. Och då är hon inte ens arg. Men nu när det är natt kommer bara något enstaka litet gny. Och hon har ingen aning om att det är månförmörkelse. Och det har nog inte så värst många andra heller.

Nu sitter jag med vågig mun och en blick som stirrar i horisonten. Nybehandlad.

 

Jag hade laddat med korsord och varma kläder. Låg med halsduk, varma kläder och kofta, filt och min bolsterjacka uppe på allt. Som en stor kokong. Allt för att hålla värmen.

 

Jag praktiserade mina positiva tankar som ett mantra. "Jag har en stor och rymlig blåsa och jag välkomnar att soppan sköljer runt mina eventuella tumörämnen och gör extrem nytta på rätt ställe." Jag såg för mitt inre mina fiktiva tumörer bada och varmt skönt vatten. Om och om igen. "Rymlig välkomnande blåsa. Instillation som gör maximal nytta på rätt ställe." Igen. Igen. Igen.

 

Efter en dryg halvtimme började blåsan känna sig besvärad och kokongen frysa. Jag drog alla textilier tätt runt kroppen och själv låg jag därinnanför och huttrade allt mer. Svid. Nyp. "Rymlig blåsa. Välkommen till soppan." Hurv. Nyp. "Rymlig blåsa. Välgörande behandling." Hutter. Nyp. Till slut nöp det ordentligt och jag kände mig alldeles kall och så rann det. Kunde inte hålla mig. Gick upp och vankade i korridoren. Sköterskorna såg medlidsamt på mig. En timme är inte fel det heller, sa dom. Vank vank. Kunde hålla igen kanske ytterligare 5 minuter. Sen var det kört

 

Kunde behålla BCG-soppan i en timme och tre minuter. Det skulle helst ha varit två timmar. Suck.

 

Nu är jag åter hemma och vankar som en osalig ande. Det svider och nyper då jag kissar, jag är växelvarm och vill helst krypa ur mitt eget skinn. Konstaterar att behandlingen har tagit. Hurra.

Hissen tvärhängde sig. Tur att den hängde sig i upp-läge. Tänk att det här med behandlingsdatumen är så viktiga. Jag känner mig som en gammal människa, så som min mamma var på ålderns höst. Då var det noga med tiderna och framför allt förberedelsetiderna. Inga överraskningar var välkomna. Det skulle gå lugnt och fint och välplanerat till. Skulle vi äta middag tillsammans behövde hon veta det flera dagar i förväg.

 

Nu är jag överraskad. Den snabbt ihopsnickrade förberedelsetiden inför behandlingsgrottan for åt helsike.

 

Alla avbokningar och ändringar i min almanacka ska få ny översyn. Och jag överblickar inte konsekvenserna riktigt just nu. Jag bara tar in att det är ändringar och låser hissen kring detta faktum. Maskineriet kommer att lossna inom kort, det är jag är övertygad om.

 

Klart är att jag varken ska opereras eller instilleras enligt de besked jag just fått. Min läkare har tänkt fel. Jag ska inte opereras före instillationen. Inte den här gången. (Jag hade alltså inte förnektat att jag skulle opereras.) Det är nästa gång som dom går in och tittar före. Nu ska jag instilleras först och opereras sen. Och jag borde redan ha påbörjat behandlingen, egentligen, så nu är det brådis.

 

Själv tog jag mig en promenad i solnedgången för att svalka av kynnet och för att överblicka hur det här påverkar min vardag. En läkare ringde från min stads friskhus och vi gjorde upp hur jag ska göra på måndag morgon. Måndag morgon ska jag hänga på behandlingslåset här på friskhuset där jag bor och dessutom vara gullig med personalen som fått mig i knät helt oförberett. Även dom vill ha planeringstid, tydligen. Tre veckor på raken ska jag BCG-behandlas. Ett tag efteråt ska jag opereras och datum för den operationen är inte satt ännu. Sköterskan som planerar dessa ingrepp hade gått hem för dagen.

 

För en sak är säker. Dessa tider påverkar mig och jag säger bara det. Det är tur att humörshissen fastnade i uppläge. Tjo hej.

Tiden läker ångestdoppet. En ny dag, nya föresatser. Nyss blev jag klar med slutkorrektur på boken och nu kan den gå iväg till tryck. Ska bara ha koll på att en bild blir som den ska, sen så.

 

Jag väntar sportlovsfirande skåningar i morgon. De stannar en vecka. Ska bli så himla trevligt att umgås.

 

Häromdan fick jag ett otäckt brev från Skatteverkets uppskovsregister. De frågar efter aktier efter min far, som dog 2004. Arvskifte och bodelning är klar sedan länge. Jag har av naturen hög ångest för allt vad ekonomipapper heter. Bara rubriken gjorde att hela jag darrade. Hjälp! Stön! Mamma! Nu har jag hittat pappren från arvskiftet och har faktiskt svar på den fråga om handläggaren ställer. Pu.

 

Sånt här gör att jag åker en halv våning upp i den berömda humörshissen.

 

Så pratade jag både länge och väl med min kvinnliga blåskompis i Mellansverige. Hon går på 4-e veckan i sin 6 veckor långa grundbehandling och är inne i det jag kallar behandlingsgrottan. Det spänner och svider och går bra, men hon har ju såna koncentrationssvårigheter och är så trött. Det känner jag så väl igen. Alltihop. Jag har färsk upplevelse av att ett fastslaget datum för min operation drar ner mig i humöret. Det känner hon så väl igen. Alla brev, all kontakt med läkare/friskhus blir en tung påminnelse om det elände vi dragit på oss och om ovissheten med hur det blir i framtiden.

 

Igenkänning är ordet. Vi som är med om det här och vet hur vi har det. Det är så himla gott att ha nån att snacka med om alla små detaljer hit och dit, om alla funderingar och grubblerier, om all igenkänning. Det var faktiskt ångestdämpande. En halv våning till med hissen. Uppåt.

 

Nu är jag alltså åter i dagsljus. Solen lyser ju.

Jag har fått besked om att nästa operation sker onsdag 12 mars och att instillationerna sker v 15-16-17. Dessa datum funkar som påminnelser om de existentiella villkoren och får mig att åka en våning ner i humörshissen.

 

Var vaken i natt av stress. Jag fick det inte att gå ihop i min almanacka. Nu sitter jag och avbokar mig från trevligheter. Ett FGO-möte (konsultnätverk) helgen efter operationen och ett Lotusmöte (ett annat konsultnätverk) under sista BCG-behandlingsveckan, v 17. Jag blir ledsen av det här. Jag vill ju så gärna träffa kollegor och tanka lite energi. Jag behöver de här nätverken. Mitt professionella och existentiella jag behöver dem, mår bra av dem. Å så blir jag bedrövad av att den här satans helvetes djävlars cancern hindrar mig.

 

Jag är allt annat än bra på att gilla läget. Däremot är jag väl bra på att erkänna för mig själv hur det känns. Och ibland känns det för djävligt. Trots att jag just nu mår bättre än på länge. Trots att jag upplever flyt i arbetslivet och att vårt företag röner intresse bland andra konsulter som vill bli partners. Det är bara så kul. Bäst funkar det i både kropp och själ, när jag ger upp inför tillvaron och tar det rätt upp och ned som det är. Att jag liksom tar döden i hand som en möjlig väg. Om än motvilligt. Medan livet fortgår, med eller utan mig.

 

Det ingår i mitt livs resa att åka hiss upp och ned. Det är ju inte så att det hänt nåt bedrövligt nu. Inte alls. Snarare är det ju så att jag fått ett ganska bra besked helt nyligen. Men de här operationerna och behandlingarna känns så ödesmättade på någe vis. Särskilt då de fått datum på sig. Och de är det väl också. För det är då det ska visa sig hur det står till med min cancer. Det ingår i den här resan. Undersökningar och underhållsbehandlingar med tillhörande ångest över vad de skall berätta. Och humörshissen går upp och ned och upp och ?

 

Inatt läste jag på i min urologibok igen. Som för att strö salt i såret. Jag påminde mig om mina odds. 1/3 lyckas, 1/3 får blåsan bortopererad de närmsta åren med ökat dödshot och 1/3 dör inom ett par tre år av metastaser som inte går att hejda. Kanske ett sätt att förlika mig med det som gäller för mig. Att liksom ge upp inför tillvarons villkor. Men inte att ge upp hoppet om att jag skall klara det här. Att tillhöra någon av de två första tredjedelarna. Helst den första.

Det är så lätt att glömma. Och skönt är det också. Jag vill inget hellre. Jag vill - och har - semester från den tunga oron för min cancer. Men tillvaron kommer ikapp, då och då. Jag känner ju nyp i blåsan om jag inte dricker min liter tranbärsjos om dagen. Idag kom den till mig i ett telefonsamtal. Min läkare ringde. Hon satt med bilder från magnetröntgen som gjordes 31 januari. Jag hade hart när glömt bort att jag röntgats och att bilderna har något att berätta. Så ledig är jag från oro.

 

Det ser så bra ut som det kan göra. Finns ett förstorat fält högst upp i blåsan. Det är förmodligen förhårdnad och ärrbildning både i och utanför blåsan efter den misshandel som den gått igenom. Egentligen skulle dom behöva gå in utifrån och titta utanför blåsan. Men eftersom inte det är görligt, så får de här beskeden duga.

 

Vecka 11 är det dags för ny operation. Med Hexvix, ryggmärgsbedövning och hela baletten. Jag har nog förträngt att den här operationen skulle göras nu, så snart. Det kom halvt om halvt som en överraskning. Ser det bra ut då, så börjar underhållsbehandlingen i april, veckorna 15, 16 och 17. Naturligtvis finns flera kollisioner med annat jag tänkt göra. Knöligt. Men mitt liv och hälsa må ju gå före.

 

Det är en så märklig upplevelse att vara i sånt arbetslivsflyt som jag är och bära på de här slagskuggorna på mitt arbetsliv. Och liv. Jag är inte ensam om denna situation. Det är mycket speciellt. Eller så kanske det inte är det. Vi lever ju alla med våra dagar räknade. Det är bara så att vi inte tänker på det hela tiden. Och jag har förmånen om att bli påmind om livets villkor, det som faktiskt gäller oss alla.

 

Mina två blåskompisar går i behandling respektive ska börja behandlas. En vän for idag till ett friskhus norröver för att opereras i hjärnan, för den tumör som kommit för tredje gången. Det finns många tummar att hålla. Vi är många som inte riktigt kan glömma. Livets villkor. Men under tiden roar jag mig. Med det bästa jag vet, nämligen mitt jobb, min familj och mina vänner, som inte går av för hackor. Livets tillgångar.

Anbud i vardande. Mitt på dagen låg jag bra till. Det kändes lugnt. Jag skulle hinna i god tid till kl 17, då posten töms, kändes det som. Kunde till och med lunchpausa med de mina och UMGÅS en stund. Dotter T packade bilen och begav sig hemöver. Trött, nöjd och försedd med piggelin-piller hade hon 6 timmar i bil framför sig. Vid 15-tiden var dags för mig att börja kopiera.

Oj, va mycke det var som skulle kopieras. I ett original och 4 kopior. Och dessutom på CD-skiva. Det tog ju evigheter. Ett 15-sidigt huvuddokument och 15 olika bilagor på 2-3 sidor. Och det skulle ju sorteras också. Och undertecknas och bilagemärkas. Jag jobbade på i ett rasande tempo. Superfokus. 15 minuter efter kl 17 stod jag vid lokala posten med anbudet i travar av papper, lätt hysterisk och utan att ha hunnit göra en CD. Jag undrade om brevbäraren hunnit hämta posten. Det kunde dom inte svara på.

Jag vågade inte chansa. Fick lättad veta att vid Posten nere på stan töms brevlådan kl 19. Då var det ju lugnt igen. Gick hem och fixade den där CD-skivan också. Det krånglade. Nån djävel har bytt programvara till något som jag inte kan. Mågämnet kom aktut hem och hjälpte mig. Där fick han en tung väska full med snällpoäng. Och mågämnet tog paketet för att posta på stan. Ännu fler snäll-poäng utdelade. Pu. Jag hann.

Men han ringde och sa att det står på brevlådan att dom tömmer kl 17.

 

Jag hann alltså inte, trots allt. Fan.

Bad honom att inte lägga paketet på lådan. Ringde min lokala post, som inte kunde ge mig besked om det finns någon brevlåda i länet med senare tömningstid. Hittade inget på postens hemsida heller. Men kanske var jag för stressad för att hitta. Hamnade hos kundtjänst, som var stängd, men som hade en sån där maskin som svarar på frågor. Jag ska inte återge samtalet men kan berätta att det skulle duga att göra show med för en ståuppare. Efter att ha kollat de närmsta orterna fick jag då äntligen veta att postterminalen i regionhuvudstaden tömmer posten kl 20.

 

Eftersom det inte finns på kartan att jag inte skulle få iväg paketet, så bar det alltså iväg. Försändelsen ska fram, om jag så ska köra med det genom halva Sverige. Bunkrade upp med go bilvärme, bra musik och ett piggelin-piller och så tog det bara 1,5 timme innan jag var hemma igen.

 

Alltså. Jag hann. Pu.
Återstår att se vad blåsan säger om dylikt leverne. Leve Emselex och tranbärsjos. Och ett pu, till.

Jag själv befinner mig också på upplopp. Flera. Jag har för avsikt att komma i mål idag. Man kan verkligen säga att vi haft parallellprocesser i arbetsupplopp i mitt hus. Ungdomarnas urpremiär skrev jag om i förra bloggen. Jag själv skriver på ett rätt stort anbud. Trots att jag gjort det så många gånger, så förvånas jag över vilken tid och koncentration det tar. Idag, före kl 17 ska det ligga på lådan. Postas det senare, så kan jag lika gärna posta det i papperskorgen. Såna är villkoren. Jag omarbetar också en bok som jag skrivit tidigare. Den ska tryckas i en tredje omarbetad upplaga. Omarbetningen är gjord och jag läser korrektur så gott jag kan. Originalen skall vara utlagda på en server senast i morgon bitti.

 

De här arbetsuppgifterna gjorde att jag inte lovade nån vidare service i hushållet igår. Lunchen hade jag fixat, för jag fick ju gubervars besök av min läkare urologen KÅ. Himla kul att hon kom med sin dansintresserade dotter. Men till middagen hade jag bara handlat, inte lagat nåt. Släktingarna från staden 10 mil norrut var förvarnade och fick finna sig att vara med och laga maten, som vi åt tillsammans igår kväll. Det var bara så trevligt, alltihop.

 

Framemot kvällen kände jag behov av extra tranbärsjos, för det började nypa rejält i blåsan. Jag har haft några dagars relativ ledighet från trängningar och nyp. Men igår kväll var det dags igen. Nu är det morgon och blåsan är helt vild. Jag springer på toa en gång i kvarten sen flera timmar. Och då är det fasligt bråttom. Var får den all vätska ifrån? Det är bara att inse att den fortfarande är stresskänslig. Och att jag kör på över dess gräns. Igen.

Alla känningar från blåsan väcker nya frågor om hur det står till. Inser att jag endera dagen ska få svar från datortomografin som gjordes för en dryg vecka sedan. Nåväl. Jag ska fortsätta att köra över blåsan idag, sen ska den få lite mer tillgång till lugn-och-ro-hormon.

I mitt hus har funnits premiärnerver en tid. Urpremiärnerver. Dotter och mågämne har varit som frustande hästar. Hon dansare, han pianist, båda aktörer. Jag skulle inte vilja kalla det nervositet. De har snarare varit taggade, ivriga att få köra sitt lopp. Förberedelser har pågått under höst och vinter och pågick in i det sista. I går var urpremiären.

 

Kvällen innan fanns frustration och irritation i lägret. Arrangören, Länsmuseet och föreningen Nymus, hade inte satt in någon annons i tidningen. Vad står det för? Bryr de sig inte, tror de inte på föreställningen, hade de otydliga överenskommelser sensemellan, är det oangeläget att det kommer folk över huvud taget, tar de för givet att artisterna sköter allt? Men helt oannonserad var inte föreställningen. Den fanns med i Länsmuseets blad och på hemsidan, affischer var uppsatta och i fredags satt kreatörerna i tv-soffa och fick hela 5 minuter att prata om och visa brottstycken av sitt verk. Jag hade skrivit om evenemanget i min årskrönika som många får och skickat ett mail till mina kompisar en vecka i förväg och skvallrat.

 

Arrangören verkar ha räknat med ca 30 personer för så många stolar var framsatta. Vi var över hundra. De flesta fick stå. Alla såg inte så bra. Det var en föreställning som grep tag. Gick in under huden. För vissa var det säkert konstigt och obehagligt. Men av de långa applåderna att döma, så fanns det dom som uppskattade att få sig existentiella tankeställare. Uninstalled - om att vara installerade eller inte, i livet och samhällslivet. I tre delar, i tre olika rum.

 

Jag kände merparten av dem som var där. Det gör mig rörd till tårar. Och jag vet inte varför. Jag känner mig bara så hedrad över att många av mina vänner var där. Min läkare från regionhuvudstaden var där med sin dotter. Vi lunchade innan föreställningen. Mågämnets mamma var där. Dotterns släktingar på fädernet var där. Och många många fler.

 

Kvällen var fylld av återblickar. Jag tror att de var både nöjda och lyckliga på det stora hela. Båda har tagit utvecklingskliv i sitt skapande och genom samarbetet över konstgränserna. Resan har varit lärorik, tidvis över stock och sten. De pratar redan om kommande produktioner. Och andra städer. Så kan det bli efter en helgjuten föreställning.

Jag kom nyss hem från regionhuvudstadens friskhus, rehab. Det var mitt första besök inom ramen för FAR, fysisk aktivitet på recept. Jag har själv bett om det och fått förmånen att bli remitterad. Nu är jag tagen blodtryck på, cyckeltestad till puls över 150 och så har jag fyllt i ett självskattande formulär på sisådar 6 sidor. Sjukgymnasten var så uppmuntrande. "Vi är alla periodare vad gäller motion. Det är toppen att du själv bett om det här. Din ärlighet om hur dina vanor gör att en del av jobbet redan är gjort" Så sa hon. Och mer därtill. Det borde inte finnas ett dugg att klaga på.

 

Ändå sitter jag här med gråten i halsen och är närmast fly förbannad. Jag får inte riktigt fatt på vad som är så upprörande. Dels är det det där förbannade formuläret. Det är ett som ska passa alla, gammal som ung, med alla jordens krämpor i bagaget. Jag känner mig förvandlad till ett neutrum eller ett medelvärdesoobjekt. Inte alls som den människa av kött och blod jag är med mina speciella hälsohinder.

 

Jag skulle uppskatta min hälsa de senaste 4 veckorna och där fanns frågor om min fysiska förmåga, om mina känslor, om jag trodde jag skulle bli bättre mm. Det var nåt kvasivetenskapligt över formuläret, ett försök att objektivisera något som är fullt av subjektiva föreställningar. Om jag kopplar på det jag kan om vetenskap, så lämnar det en del övrigt att önska. De senaste 4 veckorna - jämfört med vadå? Föregående 4 veckor, föregående 4 år, mina senaste 40 år? Ska jag bedöma min fysiska eller psykiska eller andliga hälsa? Etc.

 

På mig fick det en inverkan att jag undrar om dom vet vad dom håller på med egentligen. Jag saknar frågor som riktar in sig på min motivation och drivkraft. Och jag saknar dialogen om detta med sjukgymnasten. Släng formuläret åt helvete. Prata med mig istället. Känn in och känn efter vad slags person jag är! Formulär funkar inte för mig. Frågorna var långt ifrån relevanta för min situation. Vad fan ska jag svara på frågan om jag tror jag blir bättre? Vad förpliktigar det svaret till i mitt fall?

 

Jag känner mig också behandlad som en duktig idiot. "Så duktig du har varit som har kommit hit. Nu ska vi hjälpa lilla dej. Först ska vi ta ett blodtryck. Och sen ska du få sitta på testcykel och sist ska du få fylla i ett självskattande formulär. Återkom om två veckor så ska vi börja talas vid". Är det så här att bli gammal? Att man blir behandlad som om man vore ett okunnigt barn?

 

Allt det här undrar jag över. Det började alltså inte särskilt bra.

Nu är det så att jag ser mig som en ansvarig person. Så jag ska nog satsa på min hälsa, trots den här irriterande hjälpen. Men framför allt undrar jag varför jag överreagerar.

Jag satt och läste min egen blogg och funderade över det faktum att jag tycker mig ha mindre att skriva nu. Hmm. Intressant. Är det så att det är viktigt att skriva och intressant att läsa bara då jag har det kämpigt och svårt, ja kanske döende? Men när livet är lättare att leva och dödshotet inte hänger lika akut över mig, ja då finns det inte lika mycket att orda om. Så är det nog. Och jag tror det här är genuint mänskligt. Det är väl det här hotet kring vår existens och sensationerna kring drastiska förändringar som gör att kvällspressen säljer sina millionupplagor, dvs att vi köper. Skulle vi inte ha suget efter att läsa detta skulle de heller inte skriva. Jag är alltså samma andas barn. Det som inte är tungsvårt eller nagelbitande spänning är inte värt att omnämnas.

 

Med mig fortsätter livsandarna att virvla runt. Jag hade en arbetsdag i går som bara var kul, från början till slut. Och i det roliga finns verkligen också spänning. Ska kunden ditten välja oss som konsulter? Ska personerna datten välja att gå vår konsultutbildning som börjar snart? Hur blir det i framtiden om/när efterfrågetrycket ökar? Hur möter vi det? Hur planerar man för osäkerhet? Hur planerar man för att allt eller inget kan inträffa? Och hur planerar man för att jag som ägare och styrelseledamot kan vara frisk länge eller dö snart?

 

Svaret är väl att det helt enkelt inte går att planera. Det går måhända att ha beredskap. Det går att vara lyhörd för signaler. Det går att skapa olika scenarios med vetskap om att de ändå aldrig kommer att inträffa. Och framför allt. Det går att vara i nuet. Det är nu vi påverkar framtiden. Och vi påverkar den så att allt eller inget kan hända. Vi kan komma att föra en tynande tillvaro i framtiden eller expandera i både Sverige, Skandinavien och världen. Att vara företagare är också att leva med osäkerhet. Det är så spännande.

Jag har äntligen fått medicin för min hispiga blåsa, så framöver ska jag nog slippa att kissa på mig så där nesligt. I helgen uruppförs Uninstalled, en performanceföreställning av och med T & J, dottern och mågämnet, tillsammans med ytterligare musiker och kulturarbetare. De har huserat här i veckan som var och ikväll kommer T tillbaka för finslipandets upplopp. De är vid gott mod och tycker att detta slutskede är genuint kul. Det ska bli spännande att se en så ambitiös föreställning med de mina. Det är nåt häftigt med att vara mamma nu. Stolt? Ja kanske. Men ordet ger inte upplevelsen rättvisa. Jag är mera ödmjukt uppfylld och fascinerad av det budskap de filosoferar över och hur de kreativt löser uppgiften. De brottas med existentiella spörsmål, om livet och tiden, om tillhörighet och ensamhet.

 

För egen del konstaterar jag att mina livsandar virvlar runt i vällust. De är i mångt och mycket arbetslivsandar och handlar om företagets affärsutveckling och affärsmoral, kunskapsbygge och forskning. Jag har ju bestämt att min blogg är privat. Det som har med mitt jobb att göra vill jag helt enkelt inte skriva om här. Det kommer förmodligen att innebära att jag blir mera sporadiskt bloggande framöver. Och det är väl ett gott tecken vad min hälsa anbelangar? Alltså. Färre bloggar = gott tecken.

Jag pratade nyss med min allra som bästa syster. Hon är inte är min biologiska syster utan en som blivit syster efter många års samvaro i vått och torrt. Hon hjälpte mig formulera mig. Jag berättade om hur jag har det med mina lustar och besvär. Va skönt att du har återfått orken att släppa lös anden igen, sa hon.

 

Så känns det verkligen. Det är som om anden far ut ur flaskan. Och inte bara en ande, utan två. Jag släpper ut två bångstyrigt lustfyllda andar. Den ena handlar om lusten att forska vidare. Den andra handlar om det företagsbygge vi håller på med. Båda fälten är tokintressanta för såna som mig. Jag ger mig gärna hän.

 

Min bävan handlar om att jag kanske måste återkalla andarna och säga plats i korgen. Eller snarare, sjas ner i flaskan igen och korken på. Lite så är det redan, då min kära blåsa reagerar på att jag kört på lite väl mycket senaste veckan. Den är lite stressad, vilket i klarspråk innebär att jag opassligt kissar på mig. Klädbyten medtages.

 

Men det ska ju bara bli bättre och bättre, har jag tänkt. Så andarna kan nog få hålla på och pysa ut i vällustiga piruetter. Båda två. Det är så spännande.

Mailkorrespondens med min läkare har lugnat mig. Det är nog inte alls konstigt med blod i urinen nu. Med hennes hjälp vill jag tro att jag fortfarande är sårig efter alla operativa härjningar och att såret utgör en härd för bakterier. Tranbärsjos försämrar jordmånen för bakterietillväxt. Halleluja. Leve tranbärsjosen.

Nu fortsätter jag att ta semester från canceroro och ägnar mig åt att vara själaglad istället. Själaglad åt livet självt och åt mitt vansinnigt roliga jobb. Jag har helt enkelt inte tid att ha cancer!

 

Det vill säga att det här med att ta semester från canceroron är ett önsketänkande. Jag är inte helt sann, när jag skriver så. Jag vill ha semester och har det delvis. Men hela tiden finns de där mullrande gnagande tankarna runt frisk-sjuk, oro-inte oro, glädje-sorg. Det här knådas ihop till en inte helt följsam deg, bitvis smulig och ovillig att formas, bitvis lös och kladdig så händerna måste tvättas. Men innan de tvättas hinner det fastna kletiga degklumpar på kläderna, som inte vill lossna utan de sprider sig liksom. En oformlig deg utan kontroll.

 

Att ta semester från canceroron är att ha degen lite på håll, och att upptäcka en och annan degklutt på kläderna som en enveten påminnelse. Jag blir aldrig riktigt fri.

 

Ett exempel. När jag var i Kungliga Huvudstaden och höll seminarium om min forskning i samband med Award Ceremony, väcktes min lust att forska vidare till liv. Det skulle vara förbaskat roligt och intressant att fortsätta utforska det här kunskapsfältet som jag gett mig in på. Men, och nu kommer degklutten, hur blir det då, kan jag forska med den osäkra situation jag befinner mig i? Kan jag verkligen dra igång organisationer i ett forskningssamarbete på så osäkra grunder? Och så skrapar jag bort degklatten, för jag kan ju heller inte planera mitt liv som om jag kommer att dö när som helst. Vilket vi för övrigt alla kan, när som helst.

 

Det finns en kompetens som jag tvingas utveckla vare sig jag vill eller inte. Nämligen kompetensen att leva med osäkerhet. Att leva med den här osäkerheten väcker vemod, nyfikenhet, sorg, intresse, glädje i nuet, lugn, trötthet, tomhet, uppfylldhet, med mera. Den enda tryggheten är att det hela är otryggt.