Kontext

Mina bekymmer för tekniska ting verkar inte ha nåt slut. Nu har jag bil-bekymmer. Och de har inte alls samma uppstressande inverkan på mig som icke-fungerande datorer, TV-apparater och slikt.

 

Nu grunnar jag helt enkelt på hur jag ska lösa situationen med min bil. Den är ställd utomhus vid en kompis sommarstuga. Vid senaste bilbesiktningen 19 januari fick jag anmärkning på en kärvande broms bak. Förmodligen relaterat till att den stått stilla länge. Den ska ombesiktigas inom en månad.

 

Nu kommer bilen att stå stilla länge och dessutom är den utsatt för väder och vind runt noll grader. Sämsta tänkbara miljö för en bil. Risken är att den bäckar ihop bara än mer.

 

Har sett ut en verkstad nära mitt hem och fick den här situationen påpekad för mig. Nu utreder jag alternativ. Kanske kallgarage i närheten så jag kan motionera bilen emellanåt så den inte bäckar igen.

Final. Så har då äntligen historien om att få min TV att funka fått sitt slut. Och jag är mer eller mindre ett nervvrak just nu.

 

Jag gick hem tidigt från jobbet för att det skulle vara ljust och jag själv vid mina sinnen. Ville ha tid på mig och inte komma för sent för för att kunna få support.

 

Började med att konstatera att det fortfarande inte fanns nån signal. Nej då. Så långt var läget under kontroll.

 

Valde Telias CHATT-support. Först 20 min kö för att komma fram. Hej, jag heter Lisa, vad kan jag hjälpa till med? Lisa och jag kom en bit på väg. Men sen missförstod vi varandra och jag blev avstängd från supporten.

- Stön. Övergiven 1.

 

Då ringde jag TELEFON-supporten och hade turen att det bara dröjde 1 minut innan jag fick prata med Micke.  Efter en stund sa han - Men du har ju fiber? Jag ska hjälpa dig till en handläggare som kan fiber. Jag blev alldeles förvirrad. Ska jag inte ha digitalboxen? Han stod på sig och släppte iväg mig till ännu en kö som bara tog 7 minuter innan jag fick prata med Yngve. – Stön, övergiven 2.

 

Jag inledde med att påstå att han nu hade chansen att göra stor skillnad i mitt liv. - Oj, då, sa han. Jag ska göra mitt bästa.

 

Det var inte alldeles lätt för Yngve heller. Han felsökte och felsökte. Klarade av det ena efter det andra. Det mesta jag gjort var alldeles rätt. Det här var dagens mest trilskande digitalbox, sa han bl a. En del av problemet bestod i hur jag satt i respektive knappat in kanal på TVn och knappat in HDMI2 där det skulle vara 1, eller tvärtom. Ett annat berodde på den förre supportkillen, han som vi pratade med för någon vecka sedan och som hjälpte mig att registrera abonnemanget. Han hade inte lagt över allt helt rätt. Det var nåt som blockerade kontakten. Vidare var det inställningar på TVn som behövde justeras, flera stycken.

 

Det strulade också med aktiveringen av abonnemanget. Behövde några vändor med att stänga av digitalboxen och sätta på den, med nedladdning av mjukvaran, för att kunna aktivera abonnemanget.

 

Helt enkelt en lång räcka med problem, som han hjälpte mig hantera allt eftersom. Han förklarade att jag inte ska använda TVns fjärrkontroll, bara digitalboxens. Om han inte sagt det hade jag ävlats med TVns fjärrkontroll till förtvivlans förbannelse. Han visade att jag ska trycka på den gula knappen för att få överblick över vilka TV-program jag kan se. Himmel vilken ohemul mängd! Och jag fick handledning i hur jag väljer bland programmen. Vidare försäkrade jag mig om att jag bara har ett enda TV-abonnemang.

 

Kolla. TVn funkar. Jag tror inte det är sant.

 

Vi avslutade med att önska att vi aldrig mer behövde prata med varandra. Och jag sade inte - Yngve, jag älskar dig, ska du veta.

 

Finns anledning att fundera på vad som gör skillnad i support. Lisa och Micke hade båda ett kommunikationssätt som gjorde mig bara mer stressad. Yngve fick mig att känna mig duglig och vi gjorde det tillsammans. Han bekräftade mig i min situation.

 

Vaknar upp till den andra tillvaron – med folk som undrar varför de inte får tag på mig. Jag pratar ju i telefon hela tiden. Och det är så sant. Det här tog sin lilla tid att fås att fungera. Och jag kan knappt tro det är sant. TVn fungerar. Det känns nästan tomt.

 

- Men, du, Yngve, you are my man.

Detta har hänt:

Jag försöker fixa TV i mitt nya hem. Det går inge bra. Det har jag skildrat i en bloggserie Konsten att leva med mig själv nr 1-6. Här följer den spännande fortsättningen. Vi ställer oss alla frågan – Ska hon äntligen lyckas?

------

Igår kväll satt jag mest bara och tittade på prylarna som, rätt ihopkopplade, ska ge mig den avkoppling som en TV kan ge. Bestämde mig för att det inte var läge då. Jag var lite för trött för att orka hantera eventuella nederlag i komma-igångets-konst.

 

Jag har pratat med en kollega. Han sa att det där med att få igång det, att få digitalboxen och TVn att kommunisera ska vara lätt, särskilt som jag nu har öppnat tjänsten så att säga.

 

- Det ska vara lätt. – Det ska vara lätt. - Det kommer att gå bra. – Det ska vara lätt. Det har jag tuggat mest hela dagen idag.

– Det är lätt och kommer att funka.

 

När jag kom hem från jobbet tänkte jag att det är bäst att först äta en bit mat. Sen tänkte jag, är det nog bäst att lugna ner mig med lite Wordfeud och en och annan Yatzy plus lite korsord. Sen skulle det perfekta lugnet infinna sig, då jag skulle göra det där, som var så lätt.

 

Gick som katten kring het gröt ett tag, men sen tog jag mod till mig och kollade i häftena att alla anslutningar var som de skulle, att strömmen var på och ja,… sen då?

 

 

TVn sa, som förr, ”Ingen signal”.

 

Nu är det ju som så att jag hade en dataexpert hemma hos mig för en tid sedan och jag minns minsann vad han gjorde när vi hade samma problem.

 

På med datorn och upp Telias hemsida. Efter bara några få blodtryckshöjande om och men kom jag fram till "mina sidor". Jo då. Mitt TV-abonnemang blev påkopplat den 18 januari. Sen tittade jag på en liten kort instruktionsfilm. I den sade Gustav Segerblad på Telia Suporten, med lugn och förtroendefull röst, hur jag skulle göra. När jag kopplat ihop prylarna kommer det upp en Telia-sida på TV skärmen och där ska jag knappa in en identifikationskod och en kontrollkod, som jag återfinner på det brev jag fick eller på mina sidor på Telias hemsida. Å så pratade han om hur lätt det var att knappa in och…

 

- Men stop nu. Den där bilden får inte jag upp. Och för övrigt ser jag varken identifikationskod eller kontrollkod heller. Men det är ett senare problem.

 

Jag börjar känna mig lite driven, när jag letade reda på Telias chat-support, som vi hade glädje av förra gången. Nåja, glädje och glädje, allt är relativt. Det var ju deras besked som fick mig att sjunka genom jorden. Men i alla fall. Nu såg jag fram emot att kommunicera med dem och jag började formulera mitt problem så där in i huvudet, ni vet. Lika klart och redigt som min kollega datasnubben gjorde häromkvällen.

 

- Stön. Telia-supporten hade stängt för kvällen. (Kl 20).

 

Därmed är jag beviljad ännu en natts god sömn. Med ofärättat ärende och en fortsättning som följer.

Efter några dagar i min gamla hemstad åkte jag slutligen söderöver. För gott.

 

Då hade jag klarat av två jobbinsatser i regionhuvudstaden, tömt det sista ur radhuset, putsat upp garaget, besiktigat bilen, slutfört radhusförsäljningen med påföjande lunch, träffat min revisor och hämtat upp en medresenär.

 

I huvudstaden umgicks jag med tvillingfamiljen (mysigt) ett dygn innan det bar av till sonen. Där skulle jag lämna några småprylar och hämta Fogelboken, som jag bloggat om tidigare - det där praktverket för fågelintresserade nördar, praktverket som jag bara ville bli av med.

 

En tid har jag fört dialog med en fågelkonstnär i Småland om att överlämna praktverket när jag far med bil neröver. Jag hade väl inte tänkt mig att jag skulle åka hem till honom, men så blev det. En omväg på ca 20 mil motiverade jag med att sätta det på upplevelsekontot. Och som sådan var den prisvärd.

 

Jag hade mina onda aningar. Eller - ibland for min fantasi iväg på specialutflykter.

 

Han skulle betala kontant, det var enklast så. Fantasi: - Det är säkert oäkta pengar och jag blir totalblåst.

 

Han lockade in mig in i mörkaste Småland, långt bort från ära och redlighet ända in till ensligheten. Fantasi: - Jag kan bli mördad och inte en kotte skulle märka det eller sakna mig på länge.

 

Han bodde i ett fallfärdigt hus från 1700-talet vid en tjärn och en kvarn. Miljön var bedövande vacker. Vi gick där i snön och skådade det mäktiga vattenfallet. Fantasi: - Om han ger mig bara den minsta lilla puff nu, så faller jag ner i vattenfallet och dör.

 

Han verkade vara svältfödd på öron och jag bjöd honom mina. Han levde som frånskild - frun verkade ha dragit när han en tid jobbade mest bara borta.

 

Han satte igång att berätta om alla sina projekt. Fågelskulpturer utifrån Olof Rudbecks fågelplanscher var bara ett av dem alla. Ingående fick jag veta om tekniken att snida fjädrar så att de såg ut som just fjädrar. Skicklig är han. Tveklöst.

 

 

Det här är en naturtrogen garfågel. Garfåglar utrotades på 1840-talet och det finns ett fåtal uppstoppade exemplar kvar.

 

 

Här är två av hans verk. Den till höger är en ilsken avbildning av Anna Anka.

 

Han renoverade sitt hus själv. Ingående fick jag veta hur han räddat murstocken från att rasa när det gistna huset höll på att falla samman. Han satsar på att köpa upp och vidaresälja mynt. Ingående fick jag veta silvrets och guldets prisutveckling och vilka som säljer och vilka tyska företag som köper upp. Han tänker satsa på metangastillverkning av ko-gödsel. Ingående...

 

Han var ett fascinerande unikum av ofokusering. Tusen projekt utan röd tråd och ekonomisk bäring.

 

Jag blev allt mer bekymrad över att klockan gick, att det blev mörkt och att det nu snöade ymnigt. Till slut kunde jag ändå resa vidare. Jag var inte hemma förrän sent på kvällen.

 

Om mina fantasier blev infriade? - Nej. Inte en enda. Pengarna är äkta och jag lever. Men jag summerar att jag själv kört bil genom halva Sverige för att leverera en mapp och några böcker till en vilt främmande människa som bor ensligt i obygdens utkanter. De kunde lätt ha skickats med buss. Den dagen befann jag mig på resa från före kl 10 på morgonen till efter kl 10 på kvällen. Så vem är den galna i den här berättelsen?

Jag har kommit hem till Drottningstaden efter en fullspäckad turné norröver.

 

Mitt radhus är definitivt sålt, utflyttat med nycklarna lämnade. Själva slutbetalningen skedde under muntrationer med mäklaren, vår gemensamma bankkvinna, köparen (en god vän) och säljaren (jag) inne på det fina konferensrummet på banken.

 

Mäklaren till vänster, köparen till höger och mina papper och kaffekopp rakt fram. Glad stämning, gott kaffe med kakor.

 

Jag gick en tid med en obehaglig känsla av att det kunde komma en obehaglig överraskning. Men obehaget uteblev. En överraskning fick jag dock, men den var absolut inte obehaglig. Fattar än idag inte hur det gick till, men på mitt privata konto sitter nu 56 000 kr mer än tidigare och det var jag inte alls var beredd på. Min likviditetskris är därmed för tillfället obefintlig.

 

Det var gemytligt, där på banken. För vi hade så mycket att prata om. Besök hos varandra? Gemensamma resor framöver? Å så Kennet Snuska.

 

Kennet Snuska är mannen som svarade för förflyttningen av mina pinaler till Drottningstaden med mellanlandning av 15 kubik hos sonen efter halva vägen. En rejält kraftigt byggd godmodig flyttkarl. Jag fick rätt bra kontakt med honom, och jag tror det var ömsesidigt. Det sista vi gjorde var att hämta en hyvelbänk hos ”köparen” som min son skulle ha. Flyttlasset gick iväg och kom fram som det skulle. När han bar in prylarna hos mig här där jag nu bor, berättade han om ”hon-som-köpte-radhuset”. Han ställde några kontrollfrågor om vem hon var. Jo, en gång i hans ungdom var hon hans förmyndare. Han var strulig på den tiden. Nu ville han att jag skulle hälsa så väldigt gott till henne. Den hälsningen framförde jag där i fina bankrummet.

 

– Meh, vare Kennet Snuska?

- Förmodligen, tyckte jag.

Sen var hon ju tvungen att berätta lite om Kennet Snuska och jag förstod hur viktig hon måste ha varit för honom. Han var rejält illa däran, då, med dåligt umgänge, droger, rymningar och, ja, hygienen var inte den bästa. Köparens barn var rädda för honom, när han kom på besök nattetid i fyllan och villan för att sova ruset av sig på en soffa. Det var barnen som kallade honom Kennet Snuska. Köparen hade bevittnat rättegångar, hämtat honom i olika nästen och allmänt vädjat till honom att tänka på hur han ville leva sitt liv. Egentligen.

 

Denna vädjans frö måste ha slagit rot rejält, för Kennet var absolut en fin karl idag. Jag är glad att ha träffat honom.

 

Till slut fick mäklaren och bankkvinnan fösa ut oss. Vi fortsatte babblandes på en finare restaurang i närheten - på köparens bekostnad. Då fick jag veta ännu mer om Kennet Snuska. Vilket levnadsöde. Tänk, att folk som varit så illa däran kan komma på rätt köl, till sist. Genom att bli sedda, respekterade och … ja, inte vet jag vad hon gjorde, men hon var i alla fall den enda som en tid var på hans sida.

 

Jag undrade om hon varit god man eller förmyndare fler gånger. Njae, det hade hon inte. Men det var nära en gång, åt en iransk tjej, men det sket sig då det blev tjafs mellan två olika myndigheter om vem som skulle utse förmyndaren. Hon drog sig ur och tackade för sig. Kvar blev ett rejält tjäbbel om hur illa fallet sköttes ur brukarens synpunkt, bara för prestigens skull.

Näringen till den här serien, om hur konstigt det är att leva med mig själv och vilken konst det är att skaffa TV, verkar aldrig sina.

 

Följande har hänt. För en tid sedan flyttade jag från midjan till höften av mellanmjölkens land. Kvar lämnade jag min tjock-TV med avsikten att skaffa en ny, tunn smart sak. Det är det jag håller på med på mitt kringelikrokiga sätt.

 

Först skaffade jag fast bredband, vilket hade sin historia, skildrat i Konsten-att-serien 2.

 

Därefter skaffade jag en digitalbox och TV-abonnemang, vilket jag ännu inte fått att funka. Konsten-att-3.

 

Det blev helg och jag valde att i lugn och ro uppgradera mig på det ena och andra sättet kopplat till min mobil. Det ledde till en sorts mobilteknologisk härdsmälta skildrat i Konsten-att-4. Medan den pågick som bäst sökte jag akut hjälp hos datakunnige sonen på Skype – för mobilen var ju ur funktion – och då upptäckte jag att Skype inte heller funkade. I Konsten-att 5 summerar jag läget. Skype och WhatsApp behöver funka, för att grundordningen skall vara någorlunda återställd.

 

Här följer berättelsen om hur det gick till. Först fick jag Skype att fungera, nästan alldeles själv. Fast det är en grov överdrift. Sanningen är att jag inte alls klarade det själv. Men jag gjorde definitivt grovjobbet och la ner i stort all tiden på det själv. Sen WhatsApp.

 

Jag hade alltså upptäckt jag att jag inte kunde Skypa och att en åtgärd hastade eftersom jag annars blir avstängd från det konto med pengar jag har. För djävligt, egentligen, men det är en annan sak. Jag fick meddelande om att jag inte var nätuppkopplad. Fast jag var det.

 

Jag började i söndags med att läsa på Skypes hemsida. Letade egentligen en mailadress att höra av mig till, men nån sån hittade jag inte. Däremot hittade jag en del frågor–svar kring vanliga problem. Där tyckte jag mig förstå att Mac-innehavare kan ha problem med en för gammal Skype-program-vara.

 

Aha, sade mitt inre. Eureka. Så måste det naturligtvis vara. Så enkel lösning det var på det här problemet. En baggis! Ivrigt laddade jag hem programvaran 5.3.59.1093.dmg. Skulle följa några enkla instruktioner i 4 steg. Gick bet på andra steget efter att 1) klicka på ”ladda ner”.

 

2) Spara filen i Skype Setup Applikation (fin instruktiv bild). Den dök aldrig upp hos mig. Inte heller 3) Klicka på Skype i Download window. Däremot fanns steg 4) – dra Skype-ikonen till Program-mapp-ikonen. Det gjorde jag. En liten skylt dök upp med följande text: Ett objekt med namnet ”Skype” finns redan på den här platsen. Vill du ersätta objektet med det du flyttar? Ja, svarade jag. Då sade den att jag inte kunde göra så, för att Skype var aktivt. OK. Jag stängde av allt vad jag kunde, Skype och allt annat med.

 

På det igen. Samma resultat.

 

Den här proceduren upprepade jag säkert 10 gånger. I nån vända stängde jag av datorn och började om. Det brukar kunna hjälpa ibland. Men nej.

 

Därmed tyckte jag att jag var värd en natts god sömn.

 

Måndag, tog jag nya tag. Samma historia.

 

Men så upptäckte jag att Skype-ikonen nertill liksom var lite stel. Den gick varken att öppna eller stänga. - Hm.  Vet du, jag lyckades faktiskt tvångsstänga den ikonen, men nu minns jag inte riktigt hur jag gjorde. – Pu.

 

På det igen. Från början. Jo men se på fan. Nu verkade det faktiskt som att programvaran verkligen laddades hem till min dator. Och jag kunde göra moment 4 och dra den till Program-mappen. Wow. Då skulle det i princip vara klart. – Yessss. Med ny fräsch programvara skulle allt ordna sig. Jag hade segervittring.

 

Loggade in på Skype och provade ringa till min egen mobil. Samma meddelande som tidigare – kan inte ringa för jag är inte uppkopplad. – Å, nej.

 

Jag hade alltså inte kommit en enda millimeter närmare lösningen. Och nu var det inte tre dagar kvar utan bara en dag innan jag skulle bli utslängd. Och klockan var över 17 och jag hittade ingen där på Skype att ringa eller maila till. Jag hade bara några ynka timmar på mig utan att ha någon support att tillgå.

 

Övergivenhetskänslan kom tillbaka. Den börjar kännas hemtam och välbekant, som en kär vän som liksom ser till att jag har det – övergivet. Riktig familjär gemenskap oss emellan, kan man säga.

 

- Vad gör jag? Jag ringde dottern, den här gången. Kan ju inte belasta datakunnige sonen med allt skräp jag håller på med på nätet. Jag fick prata med en lätt kvällsgnyende baby. Underbart. Dottern och jag pratades vid om praktikaliteter kring min ankomst snart. Och vad gäller Skype hänvisades jag till pojkvännen.

 

Han sa nåt om en liten liten ikon högst upp på skärmen. Först såg jag den inte ens. Men sen såg jag att det var skuggan av en liten Skype-ikon. Att klicka på den öppnade nya vyer. Där fanns en statusrapport och jag såg med önskvärd tydlighet att jag inte hade tillgång till Skype-telefonernadet. Jag minns inte exakt vad jag gjorde där, men jag klickade så gott jag kunde på olika ställen. Först gick det inte, och sen gick det inte heller och sen så gick det. Provade Skype-ringa dottern. Det funkade inte nu heller.

 

På det igen. Först gick det inte, och sen gick det inte heller och sen, när jag gett upp, så gick det.

 

Det är sant. Jag har mitt Skype aktiverat och kan åter ringa. Jag provade att ringa till mig själv (mobilen) och hörde tydligt telefonsignalen.

- Jag vann. Jag vann Skype-kriget. Saknar dock pukor och trumpeter för att fira triumfen.

 

Ingen ska komma och säga att jag inte kämpar väl och är välförtjänt vinnare i detta krig mot väderkvarnarna. (En metafor hämtad från ett litterärt verk.)

 

Men helvete. Ska allt jag tar i som har med det internetiska vara så här djävla krångligt? Det är fan ta mig orättvist. Det finns en fråga jag undviker: - Vem är det som alltid är med när det krånglar?

 

Så var det WhatsApp-appen till mobilen. På min pågående resa norröver stannade jag till en natt hos tvillingfamiljen. Till dottern sa jag helt enkelt – Ladda hem den åt mig är du snäll. Å så gjorde hon det. Så nu jag en WhatsApp-app som jag betalade 7 kr för trots att jag alltså hade en tidigare. Fullkomligt krångelfritt.

 

Men kriget är inte slut än.  Återstår fighten med digitalboxen och TVn. Om en vecka räknar jag med att kunna fira med att slå på min TV och blippa mellan olika program. Ännu längre fram i tiden kan jag visa bilder ur min dator på TV-skärmen. Kanske jag i en fjärran framtid kan se på film hämtad från nätet.

 

Men hur den sista resan ska snirkla sig framåt, det återstår att se. Hur ska det gå? Kommer hon (jag) att lyckas? (Notera - en cliff-hanger!) Vojne vojne.

Jag får kommentarer på min serie om Konsten att leva med mig själv. På Fejan, på mail och några kommenterar också i bloggen. Kommentarerna gör gott. Nu börjar jag också förstå vad som är så välgörande.

 

Flera av mina läsare finner det underhållande. Inte för att jag är rolig, utan för att situationen som sådan är rolig. Det kunde gällt vem som helst av oss. Igenkänning.

 

Igenkänningen är välgörande för mig. Jag är inte ensam om att hamna i såna här bryderier och jag är förmodligen inte ensam om att känna mig dum. Det gör mig gott - men är väl i stort sett en katastrof för mänskligheten att vi går omkring och känner oss ställda och dumma. Å andra sidan är det en källa till skratt och det är väl inte fel. Vilken rikedom!

Ja, det var en bedrövlig gårdag där jag klafsade omkring i det ömkliga teknikträsket och där kom att ägna mesta uppmärksamheten åt mobilens hälsa, trots att det alls inte var meningen. Dagen gav mig fler frågor än svar.

 

Hur får jag Skype att funka? Fortfarande säger den att jag är offline när jag inte är det. Och jag får dagliga meddelanden på mail om att mina pengar jag har insatta, en blygsam summa i och för sig, försvinner om x dagar (idag 3). Sånt får mig att liksom surna till och gärna fastna där ett tag.

 

Vilka appar hade jag i mobilen och vill jag ha? Och hur hittar jag Whatsapp-appen? Den som jag kan skicka meddelanden, bilder och filmer gratis till folk med. Och som framför allt gör att mina mindre bemedlade anhöriga och vänner kan skicka bilder och filmer till mig. På tvillingarna t ex. Det är en oerhört viktig app att ha. Jag vet inte hur många gånger jag letat efter den utan att hitta. Surt.

 

Jag laddar i alla fall hem appar så det står härliga till. Gör mina fynd.

T ex hittade jag en app som heter Naturtipset. Döm om min förvåning då jag såg vem som är skapare till den appen. Han är far till mina (våra) tre barn och alltså mitt X. En himla bra idé, kära X. Hoppas kunna hitta motsvarande i trakten av där jag nu bor.

 

Whastup är också ett litet fynd. Den summerar kulturutbudet på ett föredömligt sätt. Film, musik, teater etc dag för dag.

 

Att leva med mig innebär alltså också att vara nyfiken på både det ena och det andra, inklusive de möjligheter som IT ger, och att göra intressanta fynd. Just nu inom tekniksvängen. Att det emellanåt innebär fullt krig mellan mig och tekniken, det är sånt jag får ta. Jag brukar vinna, i långa loppet. Och så brukar jag skicka avundsjuka tankar till de som är unga idag. De har så lätt för det här som jag krigar om så det ryker. Men åt min ålder kan jag inte göra mycket. Det är sånt jag också får ta. På köpet.

Det här är bara för bra för att vara sant. Det här händer bara inte. Jag tror jag får någe fel. Faktiskt. Nu är jag så snurrig i huvudet att jag jag inte ser klart. Ska ändå försöka beskriva vad som hänt mig de närmsta timmarna. Det är nämligen en historia på samma tema som föregående. Fast jag är än mer förvirrad nu.

 

Jag bakade bröd. Konkret, handfast, begripligt. Dessutom gott. Efter en sen och trevlig frukost med mig själv, en kopp kaffe och nybakt bröd satte jag mig med lördags-DN.

 

Jag öppnade nog datorn också och ... inte vet jag vad det var som hände, men jag fick ett erbjudande om att uppgradera iTunes. Såna där skyltar får jag emellanåt, och jag nekar alltid, för det där brukar ta tid och jag behöver vara koncentrerad. Men nu, tänkte jag, nu är stunden då jag både har kräm i internettet - jag har ju gubevars 100 nånting i det fasta bredbandet, vilket lär vara kraftiga doningar - och dessutom tid.

- Kör till, tänkte jag. Nu är det läge.

 

Sen vet jag inte riktigt i vilken ordning allt hände, men jag fick ännu fler uppgraderingserbjudanden som jag gladeligen tackade ja till. Bl a tackade jag ja till att uppgradera iPhones programvara. På skärmen fanns flera bilder med såna där maskar som fylls alltmer tills det är färdigladdat. Någon mask tog bara nån liten minut. Andra tog betydligt mer tid.

 

I alla fall. Till slut var det klart. Jag märkte att mobilen la av och för säkerhets skull hade jag antecknat inloggningsuppgifterna. Knappade in pin-koden. Den accepterade inte min kod.

 

Från och med nu blev allt bara ett hellvete. Ingenting dög åt den. Den var helt enkelt oresonlig. Jag kände mig extremt övergiven och det enda jag kom på var att kontakta datakunniga sonen.

- Jag får Skypa, tänkte jag, eftersom jag inte kan använda mobilen.

 

Gick och letade reda på hörlurarna. Förvirrades av att i änden av hörlurarna fanns 2 vad-det-nu-heter-för-nånting-det-där-som-man-sticker-in-i-datorn, jag kallar det för enkelhetens skull för kontakter, och att i datorn fanns bara en motsvarande mottagare av kontakt. Jag provade att sticka in den svarta (fanns också en rosa). Å så ringde jag upp sonen.

 

Då säger Skype att jag är offline och inte kan kopplas upp. Det här testade jag säkert 5 gånger, med olika kontakter i och även utan. Naturligtvis kollade att jag var uppkopplad på nätet, och det var jag. Men Skype uthärdade i att säga att jag inte var det.

 

Nu är jag nära bristningsgränsen. Mailade sonen. Som naturligtvis inte satt vid datorn och såg mitt nödrop.

 

Jag gav mig på mobilen igen. Den ville att jag skulle välja nät, vilket jag aldrig behövt göra tidigare, och det enda nät jag kände igen var ju det där Telia bredbandsnätet som datorn använder. Så jag knappade mödosamt in den - långa - koden. Och se, Sesam öppnade sig.

- Aaaah, vilken lättnad.

 

Men. Den var sig inte lik. Alla appar var borta. Allt var rensat. Jag förstår att jag kommit åt nåt som inte bara uppgraderat den utan som rensat den och gjort den fabriksny.

- O nej. Inte nu, efter vad jag varit med om de senaste dagarna.

 

Nu kunde jag i alla fall ringa. Så jag ringde sonen och sa med darr på rösten att han inte behövde bry sig om mina desperata mail. Han tyckte att ett och annat av det jag var med om var lite konstigt. Men menar att det här med valet av nät inte har med telefonin att göra.

 

Hans fru hade läst mina senaste bloggar om Konsten att leva med mig själv och om Wordfeuds lugnande inverkan på mig, så han rekommenderade mig att - prio 1 - ladda hem WF och coola ner lite. Ett gott råd från en välmenande son.

 

Nu börjar nästa hellvete. Jag börjar med att gå in på  App Store, letar reda på WF och klickar på att ladda hem den fria gratis-varianten. Då vill mobilen, eller iTunes eller vad i fridens dar det nu är, att jag ska identifiera mitt konto. Å så tar en ny vända med knapptryckande vid, med att ange vem jag är, inloggningsuppgifter, lösenord mm. I både mobil och dator. Och jag blir alldeles snurrig. Och dom verkar aldrig bli nöjda, men till sist så...

 

Jag förstår att jag måste acceptera iCloud för att komma vidare. Och blir sur för jag vill inte tillhöra nåt moln som jag inte vet vad det är. Men efter sju resor och åtta bekymmer så har jag lyckats lada hem WF. Och se - alla mina WF-kompisar var kvar och alla pågående spel också.

 

Nu sitter jag med hjärtat hårt pulserande i halsgropen och undrar hur den här förmiddan plötsligt blev till eftermiddag medan jag fortfarande sitter i nattlinne som ett nervvrak.

----

Tänkte lägga in bilder som jag skrivit att jag ska lägga in. Nytt erbjudande  om att återuppta den avbrutna proramåterhämtningen. Accepterade det med bävan. Och se, nu kommer mina appar tillbaka. DN, WF helper, SJ, SAOL, Geocaching. Här kommer dom allihopa. Om än huller om buller. Bilderna är också tillbaka. Även om de allra senaste är borta. Jag lägger mobilen på bordet för att den ska få jobba ostört. Nöjd att den äntligen vill samarbeta.

 

Efter en stund tar jag mobilen.  Då är alla apparna borta igen. Och jag försäkrar. Detta är på riktigt, inte en mardröm.

 

- Stön.

Jag bakar. Det ger mig upprättelse när jag en stund vistats i självömkans träsk. Sedan jag kom i kontakt med konsten att baka ENKLA bröd blir livet emellanåt glatt. Det gjorde jag genom tips till Martins blogg om bröd. http://paindemartin.blogspot.com/  Ser att han lagt av, men bloggen finns kvar och är mycket inspirerande. Det jag tänt till på är att slippa knådandet. Den långa jästiden gör knådjobbet.

 

Dela ett paket jäst i två delar och lägg i var sin bunke. Tillsätt i vardera bunken 6 dl kallt vatten, 1 msk salt, lite sirap, vetemjöl och lite annat skräp - jag har två andra ingredienser per sats och ingredienserna varierar jag: linfrö, fyslilliumfrö, vetegroddar, solroskärnor, rågkross, kli, hackad torkad frukt och sånt. I ursprungsreceptet ingår inget skräp och det bakas till och med på sånt där extra superduper vetemjöl, som jag just nu glömt namnet på.

 

Rör i hop till en relativt lös smet, för kladdig för att vara knådbar, men heller inte rinnande. Låt stå i 6-8 timmar.

 

Nu har vi kommit till det försiktiga momentet av bakningen. Gör minimalt med bröden. Baka av degen i en bunke i taget.

 

Häll satsen försiktigt på ett mjölat bord. Vik försiktigt ihop på ena ledden och sen på den andra. Skär den försiktigt i två delar med en vass kniv. Puffa till bröden så de blir mjöliga runt om och lite avlånga. Lägg på smörad eller papprad plåt. Strö lite flingsalt på. Låt dem vila i 30 minuter under handduk. Grädda i 200 graders ugn i 45 minuter.

 

Sim salabim.

Det här blir en lång berättelse. För att den kändes oändligt lång att uppleva och är outhärdligt pinsam att tänka på. Det är en god beskrivning över hur det kan vara att leva med just mig. Roligt är det inte, alla gånger. Ni som orkar läsa kan ju roa er med att söka efter FELET som stökar till det. Facit får du på slutet.

Jag håller på att skaffa TV. Det sker i ett flerstegsförfarande där jag lägger nya kunskapsområden till mitt medvetande. Jag bestämde mig för att ha fast bredband så att jag också kan surfa med datorn lite smidigare. Lägenheten är i nån sorts gränszon där täckningen verkar pulsera mellan noll och full täckning. Enerverande. Med fast bredband av lite potens, 100 nånting, skulle problemet vara avhjälpt och därmed skulle en se-på-TV-möjlighet öppna sig. Men hur? Jag skrev lite om mina kunskapsluckor i bloggen ”En liten detalj återstår, eller två…”

 

Jag tecknade abonnemang med Telia - på nätet - om fast bredband och hämtade ett paket från Posten med en vit låda (router) och några sladdar efter några dagar. I brev fick jag bekräftelse, ett komma igångpaket, ett sim-kort med uppgifter om vad det kostar att använda. Blev osäker. Sim-kort-  vad ska jag med det till? Sim-kort har jag redan och ska jag nu betala x kr om dan också förutom själva abonnemanget? Engagerade datakunnige sonen på annan ort. Han förstod det som att simkortet var ett erbjudande om mobilt bredband som jag kunde nvända  om jag ville. Stön. Lade det åt sidan med text på – använd inte, det kostar pengar!!! Vidare fanns några telefonsladdar med i paketet, men det kan jag räkna ut själv att jag inte behöver. De är bara skickade som lockbete.

 

Packade upp routern och gjorde precis som en affisch visade. Satte sladdarna där de skulle vara, satte i en cd-skiva för att följa instruktionerna på skärmen. Det kom inga instruktioner på skärmen. Inte efter ett, två, tre försök. Nu började ångesten att stiga och jag kände mig så där övergiven, som jag ibland kan känna mig. Men, lösningen kom från oväntat håll.

 

Jag spelar WordFeud på mobilen. Där har jag faktiskt fått flera vänner som jag chattar lite med. WF spelar jag när jag vaknar, när jag reser, köar eller när jag helt enkelt behöver coola ner mig. Nu var det läge för WF. Beklagade mig för eval. Det visade sig att hon är en fena på sånt här. Hon ställde några frågor, sa att jag skulle skita i CD-skivan och låta vad-det-nu-var leta reda på sig självt.  Jag gjorde om hon sa. Men datorn ville han nån kod. Rotade i pappren och provade än det ena, än det andra, utan resultat. Så hittade jag i kartongen en liten anspråkslös lapp med en ganska lång kod. Den provade jag också och då funkade det. Jubel. Jag är dig evigt tacksam, eval.

 

Djävlar vilket kräm det blev. Stor skillnad att surfa. På det här sättet slapp jag också att ändra mail-inställningar och annat trams, vilket jag också var nervös för. Nu kan jag titta på SVT play utan dessa ständiga avbrott för att den skulle hinna ifatt sig själv. Njutbart.

 

Ännu en delseger i striden om att leva med mig själv. Och det kommer mer, och värre.

Man kan undra hur det står till med förståndet efter två händelser på raken de närmsta dagarna.

 

När jag kom hem i måndags kväll fanns inte tillstymmelse till ström i lägenheten. Jag är en mys-pys-människa som gärna har tända stearinljus i vintermörkret, så det gick lätt att fixa ledljus. Kollade proppar och huvudströmbrytare, och allt verkade vara OK. Kollade om det lyste i grannlägenheterna. Det gjorde det.

 

Ringde föreningens ordförande. Han kom till undsättning.

- Det verkar inte vara i din lägenhet som problemet finns. Kan det ha nåt att göra med att jag nyligen flyttat hit? Kanske säljaren inte anmält? Mäklaren inte meddelat? Vi gick tillsammans och kollade mätare i elskåp som han har nyckel till. Efter lite letande identifierade vi min mätare.

 

Där kunde vi se att jag var frånkopplad, för det var nån lampa som inte lyste hos mig och som lyste hos de andra. Problemet var därmed definitivt inringat. Jag var helt enkelt avstängd.

 

Han satte sig att ringa till elverket först, men kammade noll. Därefter ringde han till sina inflytelserika kontakter, bara för att konstatera att Sverige var stängt så där på kvällen. Dock hade han fått veta att det kan bli dyrt. 860 kr för att stängas av och 860 kr för att sättas på igen. Han bad om att få ringa elverket dagen därpå och så gav mig en sladd som hämtade ström från trapphuset och med den kunde jag i alla fall ha en läslampa. I stearinljusets sken åt jag några knäckemackor som jag inte blev mätt på. Kylen blev varmare och varmare.

 

Tisdag morgon fortsatte ordföranden att härja med elbolaget. Han var förbannad. Man stänger inte av nån utan att varna först, tyckte han. Vi är storkund hos elbolaget och så här gör man inte mot våra medlemmar, tyckte han också. Man kan säga att han var mycket beskyddande och engagerad.

 

Han lyckades skrämma upp personalen på elbolaget så att de självmant ringde mig. Vi kom överens om att ha ett 3 månaders fastprisavtal, att jag skulle skriva på papper och dom fixade omgående ström till mig – utan straffavgifter.

 

Men hur var det EGENTLIGEN? Ur ett sakligt perspektiv är det faktiskt så att jag totalt missat att teckna avtal om el. Säljaren hade också miisat, de anmälde avslut först 23 december. Alltså en knapp månad efter att jag flyttat in. Till mitt försvar kan jag säga att i min förra förening skötte föreningen det och debiterade oss i medlemmar. Det föll mig därför aldrig in att det kan funka på andra sätt. Jag hade så att säga inte en aning. I efterhand är jag lite undrande till min egen oaning. Vid närmare eftertanke är jag 100% vållande, med eller utan aning eller oaning.

 

Så jag har det med mig själv. Men, det här är bara början. I nästa blogg ska jag berätta mer om hur det kan vara att leva med just aningslösa mig. Det har definitivt sina sidor.

Upptäcker min stad och inser att jag är väldigt glömsk och väldigt gammal.

 

För en tid sedan blev jag kallad till PAP-test. Det är en enkel undersökning för att kolla om det finns ämne för cancer på livmodertappen. Förundrades över att dom har hittat och kallat mig utan att jag hört av mig. Och dessutom är jag ju så gammal, så jag borde inte kallas av den anledningen. Trodde jag. Jag tog mig dit, till Kungsportens barnmorskemottagning. Satt och väntade bland unga damer med putande magar, små barn som rymde från sina föräldrar och en och annan medelålders. Efter ett tag kändes allt så behagligt. Det såg inte så där vansinnigt inbjudande ut, men heller inte värsta sortens vårdinstitution. Men så kom jag på det. Det var musiken. Eller ljudmattan. Svagt svagt spelades sån där avslappningsmusik. Wow, tänkte jag. Ingen dum idé alls. Enkelt, genialt.

 

En äldre dam i jobbkläder passerade. Hellvete, henne kände jag ju igen. Men var. Var? Var i fridens dar har jag sett henne? Jag är ju nyinflyttad och ”känner ingen” här! Det har sina sidor att vara halvt ansiktsblind.  Efter ett tag kom jag på det. Hon har varit – är – mentor i ett program som letts av mig. Pu. Jag går alltså inte säker. Det kan vara så att jag träffar folk som jag känner. Lite grann i alla fall.

 

När jag träffade barnmorskan, så visade jag mitt Landstingskort från Västernorrland och sa att jag inte hade fått nåt nytt. – Såna använder inte vi längre. Det är många år sen vi slutade med såna.

Det är sånt som får mig att känna mig väldigt gammal. Jag vill bestämt mena att de fortfarande används i mitt gamla hemlän.

 

Undersökningen gick fort och lätt och jag vandrade genom stadens centrum tillbaka till jobbet. Ena affären efter den andra fick mitt besök. Jag såg SOFFAN i en heminredningsbutik för under 10 lakan. Designtorget har den armbandsklocka som duger till mig, för dryga 600 kr, som jag inte heller köpte. Jag botaniserade i Granit, som är en favo-affär. Klarade mig utan att köpa nåt även där. En affär med spansk keramik i glada färger fick inte mitt besök, men himmel vad fin den var. En karamell att avnjuta vid annat tillfälle. Bang Olufsen – å vilka snygga TV-skärmar, undrar vad dom kostar? Gick inte ens in. Men jag njöt av det överdådiga utbudet.

 

En glasögonaffär drog in mig. Fräcka glasögon. Men så var det då det där med att prova. Jag ser ju fan ta mig inget. Gick runt och tittade. Jodå, en och annan skulle jag vilja prova. Medan jag gick där kom jag att tänka på hur lätt det är att fota nuförtiden. Borde man inte kunna ha en kamera så att man kunde fota sig i glasögon och sen titta på bilden med sina egna glasögon. Fan, det är ju en bra idé. Jag gick fram till expediten och levererade uppfinningen.

 

– Den finns sa dom. Kom med här. Jo då, där satt en skärm på väggen, en kamera ovanför och ett fält där det stod ”fota” eller nåt. Därför kan jag nu visa ett par glasögon som jag tycker var bra på mig.

 

 

Glasklar plast runt glaset, svart plast i skalmen. Ja, det var dagens skörd.

 

Nu ska jag hämta paketet med digitalbox från Telia. Snar har jag blivit med TV. Köpte faktisk en 22 tums skärm häromdagen på en stadspromenad. Betalar om 4 månader. Kan ångra mig inom en månad.

 

Jag lär alltså känna min stad. Åtminstone den kommersiella delen av den.

Snart är fulländningen är ett faktum. Men, ännu ett stort svårt jag-vet-inte-vad återstår innan stjärnan bländar.

 

Jag är så dum på det här så jag kan inte riktigt beskriva det. Saknar orden. Men det handlar om fast bredband och möjlighet att se TV. Det ska nog gå att få detta att funka, vad det lider. Pratade med min datakonsultande son, som frågade vad jag hade för uttag i lägenheten.

-Uttag? Har jag uttag?

Letade och hittade två rackare som inte såg ut som två hål i väggen.

 

- Är de här uttag?

 

Min son stönade. -Har du aldrig fixat med din dators nätverk? Har du aldrig fått din TV att funka?

- Nej, det var länge sen. Sist det var aktuellt hade jag en son som skötte alltihopa.

- Men har du inte längre en son som... ?

- Nä, han flyttade hemifrån. Det borde dom inte få göra egentligen.

 

Kort sagt. Jag vet inte skillnaden på fiber och vad-var-det nu? Kabel?

- Hellvete. Men jag ska ta reda på det och jag ska välja och installera och få det att funka. One day. Vänta bara.

Just nu är jag väldigt nöjd med mig själv. Jag är har vänt ut och in på mig, överträffat min förmåga med hästlängder och kommit till en ny komplicerad klarhet.

 

 

Ungefär som den här stjärnan. Det jag försöker säga är att jag har klarat av nåt som för mig är svårt, otrevligt, obegripligt och jag-vet-inte-vad. Ouppnåeligt, på någe vis.

 

Andra kan tycka att det är en baggis. Men det tycker inte jag.

 

Jag har, alldeles själv, inaktiverat två betalkort, aktiverat ett annan nytt kort och fått Handelsbankens app till mobilen att funka. Har till och med, via appen, gjort en överföring mellan två konton. HURRA.

 

Det här har jag gruvat mig för i månader, men nu så.

 

Vidare har jag löst mitt likviditetsproblem.

 

Därmed antar jag stjärnstatus i mitt eget liv.

Igår, första riktiga arbetsdagen för mig, gick allt i ett. Jag jobbade intensivt till 20.30. Tyckte därför jag kunde unna mig lite sovmorgon, så jag började inte förrän 9.30 idag.

 

Nu när arbetet är igång går det att perspektivera ledigheten. Den var avspänd och skön. Dels julen hos tvillingarna. Måste erkänna att jag var mycket trött av nattvaken när jag åkte ifrån dem. Men nu har jag ju vilat så det står härliga till hos vännerna i Skåne. Trevlig samvaro, god mat, lagom fart, kulturellt och allmänt behagligt.

 

Väl här hemma går jag och myser. Hör min stämma då och då brista ut

-        Ååå, det är så hemtrevligt i min lägenhet.

-        Ååå det är så mysigt och fiiiint.

 

Det är till och med trevligt att gå till jobbet och ägna en hel dag åt ekonomiadministration, vilket jag gjort idag. Det är gubevars nyår och då skall pappren samlas extra noga i högar och pärmar.

 

Ekonomiadminsitration är en syssla som jag normalt brukar hata med emfas, så att det ryker om mig. Det kan mina anhöriga intyga. Nu sitter jag och småputtrar och tycker det är trevligt. Till råga på allt har jag ekonomiska bekymmer de närmsta två månaderna. Jag var lite överoptimistisk och pytsade in mer egna pengar i lägenhetens kontantinsats än vad jag riktigt har tillgång till. Nu sitter jag här och undrar hur fasen jag ska kunna skrapa ihop pengar till skatten den här månaden. Sånt brukar få mitt humör att brinna av oro. Nu berör det mig knappt.

 

Jag satt och fnulade länge och kom iväg på sen lunch. Hemma gjorde jag mer än åt. Packade upp ytterligare en låda, flyttade ett skåp, tog några mått för de nya bokhyllorna, ångrade valet av fåtöljer och pratade med sonen om att byta med honom, etc. Alltså fnattade omkring och njöt.

 

När jag sent om sider kom tillbaka till jobbet vid strax efter 15, så var banken stängd – och jag som skulle göra ett bankärende – och på jobbet fanns inte en kotte. Allt var mörkt och igenbommat.

- OK, jag förstår. Det är helgafton eller nåt i den stilen.

 

Det här påminner om att vara inne i en förälskelsebubbla. Inne i bubblan finns liksom inte den yttre världens tempo och rutiner. Inne i bubblan är tillvaron i ett förklarat skimmer och smolket är så obetydligt att det liksom inte finns.

 

Jag verkar vara där. Med ålderns rätt vet jag ju att detta tillstånd försvinner så småningom och att alla ramlar ner i vardagen vad det lider. Men det är då, det. Nu är nu och där är det väldigt trevligt. NU.

Kvinnor gör frammarsch på område efter område. Det är en process som pågått länge. Nu går det liksom inte att blunda för att kvinnorna är spjutspetsar inom mängder av områden.

Det lir intressant att se den här utvecklingen i ett längre perspektiv. En inte alltför kvalificerad gissning är att 2000-talet blir kvinnornas århundade. Eller årtusende.

 

Ombytta roller är krafter som inte är att leka med. Det kostar på för alla parter. På alla systemnivåer. Det har sina för- och nack-delar. Allt har sitt pris.

 

Säg, är det inte intressant att leva, just nu?

Dagarna går och ledigheten går obönhörligt mot sitt slut. I eftermiddag åker jag hem till Drottningstaden.

 

Dagarna här i södern har varit trevliga, goda och kulturellt givande. Herre gud vilken underbar mat vi lagat och ätit i olika trevliga vän-konstellationer. Vi tog flera stadspromenader, såg flera utställningar, lunchade och fikade. En längre utflygt i blygrått regndugg hann vi oxkså med.

 

 

Vid flera tillfällen var vi inne i den här byggnaden. Det är Lunds nya och omdiskuterade domkyrkoforum. En ung kvinnlig arkitekt, Carmen Izquierdo, vann en arkitekttävling där "alla" deltog. Hennes byggnad är brutalt modern i sin arkitektur och anpassad i färg och skala till omgivande bebyggelse. Jag visste faktiskt inte att mässing och gult tegel är så lika lika kulörmässigt.

 

Fascineras över hur olika fasadspråk ger känsla av olika skala. Den här entrén upplever jag på plats som stor och hög, men intilliggande bebyggelse "talar om" för mig vilken skala det egentligen är frågan om.

 

Jag tycker att det är befriande med arkitektur som inte låtsas vara nåt anant än vad den är. Här finns otalig exempel på pastischer, arkitektur som låtsas vara från en svunnen tid, men som inte är det. Jag begriper mig inte riktigt på detta. Anpassning till omgivande miljö - ja. Låtsas vara gammalt fast det är nytt - nej.

 

Hörsalen manar till andaktsfull reflektion med blicker både inåt, i den egna själen, och utåt, mot domkyrkans två torn och en påminnelse om att jag är en del i en låååång mäktig historia.

 

Saxat från nätet

http://www.lundsdomkyrka.se/2011/12/16/carmen-izquierdo-och-charlotte-lund-har-tilldelats-lunds-stadsbyggnadspris/

2011-12-16 09:25 av aktuellt | Lämna kommentar

 

Domkyrkoforums arkitekt Carmen Izquierdo och landskapsarkitekten Charlotte Lund, som har gestaltat Domkyrkoplatsen, har tilldelats Lunds stadsbyggnadspris för 2011.

 

Juryns motivering

Lunds stadsbyggnadspris 2011 tilldelas arkitekten Carmen Izquierdo och landskapsarkitekten Charlotte Lund, som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till stadsbildens utveckling i Lunds kommun genom nybyggnaden av Domkyrkoforum och Domkyrkoplatsen. Carmen Izquierdo har gestaltat en unik och vacker byggnad vars skala och gestaltning är väl anpassad till den omgivande bebyggelsen. Byggnaden inordnar sig omgivande stadsrum och sträcker sin ”kikare” vänligt och nyfiket mot Domkyrkan. Materialvalen i fasad och interiörer är medvetet och väl genomarbetade. Domkyrkoforum utgör därmed en värdig representant för det tidiga 2000-talets arkitektoniska uttryck i Lunds stadsmiljö.

 

Charlotte Lunds gestaltning av marken kring Domkyrkan förenar de kringliggande stadsrummen och lyfter vördnadsfullt fram byggnaderna. Vatten ger liv åt platsen och lockar besökaren att slå sig ned en stund. Markbeläggningen återskapar en gammal pilgrimsled och lyfter fram platsens historia samtidigt som Domkyrkoplatsens utformning gör den till en ny och vacker mötesplats i Lunds stadskärna. Den nya siktlinjen mellan Liberiet och Klostergatan skänker stadsbilden nya kvaliteter.