Kontext

Jag håller verkligen på att ta in det här beskedet. Det känns som en ny era i mitt liv.

Det i sig är lite märkligt för min cancerutveckling tar ju inga utvecklingssteg. Det är ett jämnt flöde av händelser som lett fram till nuläget. Men jag har behov av att skedesindela. Och nu är ett nytt skede.

 

Det nya utmärks av att jag kan se fram emot att leva ett i stort sett normalt liv framöver. Inga månadslånga hysteriska blåsreaktioner en gång i kvartalet. Inga inskrivningar, rullande i sjuksäng genom friskhusets korridorer, inga spinalbedövningar och opererande grönklädda änglar runt mig. Bara ett kortare besök på urologmottagningen en gång i kvartalet. Bara en gynstol i stället för en hel operationssal. Bara bedövande gel i stället för spinalbedövning eller sövning. Bara lite ömhet i urinröret nån dag i stället för omfattande besvär dygnet runt av en hysterisk blåsa.

 

Det är så att jag inte tror att det är sant. Kan det gå så här bra? Ja, statistiken säger ju att det finns dom som klarar sig. 1/3 kan behålla sin blåsa, 1/3 blir av med den och 1/3 dör inom två år. Nu har det snart gått två år och jag både lever och har blåsan i behåll. Även om det var på ett hår där för ca ett år sedan.

 

Jag vet också att jag ska kontrolleras länge, dvs att faran inte är över. Men nog fasen är det glädjande besked jag fått. Tänk att jag skulle vinna högsta vinsten i detta livets lotteri. Tänk!

 

Den spänning som jag upplevt i jobbet på sistone - om det faktum att vi inte är uträknade ännu i ett prestigefyllt uppdrag - bleknar i jämförelse. Den glädje jag känner över att få leva mer besvärsfri ett tag är långt djupare än den glädje jag känner över framgångar i företaget. Jag är helt enkelt himla glad på ett djupt sätt. Now we are talking  framgång. Och den här framgången är jag inte rädd för. Den är jag bara tacksam för.

 

Tack kära läkare, vårdpersonal och vårdsystem. Stort tack för gott samarbete och stort tack för hjälpen.

 

Tänk, nu är jag en sån där person som jag febrilt letade efter för två år sedan då min cancer upptäcktes. Jag letade överlevande förebilder, men hittade bara tragiska skildringar av anhöriga som gick bort. Jag vet ju att det också går bra för båda mina blåskompisar. Vi är alla tre exempel på överlevare.

Kolla här. Trevligare mailbesked än så här kan såna som jag inte få.

 

"Hej Kontext (han skriver förstås mitt riktiga namn)

 

Har glädjande besked att ge.

Nu har svar på både blåssköljvätska och vävnadsprov inkommit.

De visar blåssköljsprov med normala celler utan cellförändringar, vävndshyvlingsprovet visar ärrvävnad med inflammationsreaktion, inga tumörcellsförändringar finns.

 

Slutresultatet på de s.k. BCG odlingar på urin du lämnat har jag inte fått svar på ännu.

 

Med dessa resultat bedömmer jag att nästa kontroll med cystoskopi kan göras på urologmottagningen med gelbedövning. Jag tittar då med kamera och tar enbart blåssköljsprov.

Planerar denna kontroll om ca 3 månader. Syster A-M på urologmottagningen kommer då att skicka ut kallelse. Ev. samordning med tider då du inte är ute och reser kan göras med henne.

 

Mvh PL"

 

Det är så jag vill fälla en tår. Det är allt många små små änglar som bara vill mig väldigt väl i tillvaron och som ordnar tillvaron på ett sätt så jag får variation och utmaningar av vitt skilda slag, så att mitt liv blir en upplevelserik och givande resa på många plan. Det är precis så jag vill ha det. När det är dags att stänga ögonen för gott vill jag se tillbaka på ett upplevelsemässigt rikt liv. Jag tror min själ jag är på rätt väg.

 

En liten stund senare, nytt mail:

 

"Hej igen

 

Hittat igen slutsvaren på BCG odlingar .  Samtliga 3 proverna var normala, ingen växt av mykobakterier.

 

Mvh PL"

 

Det blir bara bättre och bättre. Det här senaste visar att jag inte har en låg grad av tuberkulos i blåsan.

 

Vardagen har tagit vid. Men en reflektion kring viktiga mötet i måndags vill jag ändå fånga. Jag märker ju hur jag förbereder mig på att vi blir motade precis före målgång. Det ska verkligen mycket till för att dom ska välja oss. Jag har sett mig alltmer som en förlorare.

 

De kommer att välja ut några leverantörer och ranka dem. Den högst rankade kommer att bli tillfrågad i första hand. Vinna är lika med att bli rankad etta inom båda områdena. Resten är att förlora. I min värld. När jag inte grubblat mer över saken. Men det har jag nu.

 

Jag praktiserar perspektivering på en och samma företeelse, likt man kan se glaset som halvfullt eller halvtomt. Det är sant bådadera, beroende på hur man ser saken. Jag provar att se mig och oss som vinnare oavsett. Det är helt fantastiskt att vi kommit så här långt och det är en viktig fingervisning om att vi mycket väl kan vara med och lira ”bland de stora grabbarna”. Förr eller senare kan det bära verklig frukt. Visst vore det roligt att bli utvald nu, men segern är redan i hamn då vi kommit till tals så här långt. Att bli utvald som etta är en susanboylare och det händer som bekant inte var dag.

 

Det finns faktiskt ett scenario som innebär att vi blir rankade 2.a eller 3.a. Då vill det verkligen till att se sig som segrare trots att vi förmodligen inte får komma te. Då blir det ett grannlaga jobb att göra nåt vettigt av den situationen. Nåt som stärker oss internt och som ger renommé externt – utan att vi nämner kunden i fråga. För sekretessöverenskommelse ska respekteras. Det är en tulipanaros. Och den dagen, den sorgen. Vi är långt ifrån där än.

 

Just nu är glaset absolut halvfullt av segervittringsjos. Och inte bara det. Det är helfullt. För segern är redan vår. Vi har kommit förvånansvärt långt i upphandlingsprocessen. Himla kul.

 

För övrigt börjar det bli dags att få resultat från proverna som togs under senaste operationen. Vore fint att kunna känna delsegervittring även på den fronten nu före Valborg.

Tåget tuffar mej hemöver. Presentationen gick bra idag. Vi är eventuellt inte uträknade nu heller. Jag har drabbats av nån sorts framgångsrädsla. Shit, det gick bra idag.

 

Det blev en god ton under mötet. Våra svaga punkter blev blottlagda, så perfekta är vi inte. Om vi skulle bli valda så är det en Susan-Boyle-framgång. Det krävs mod av kunden att välja oss, och jag kan min skäl inte bedöma om det modet finns. Däremot verkade den närvarande bedömningsgruppen vara urtrevliga personer som jag gärna jobbar med i beställare – utförare - relation. Det finns många namnkunniga konsultföretag som har mer än oss av det mesta, inklusive geografisk närhet till kunden, men de har inte vår suveräna och unika modell. Det blir spännande att se framöver vad de kommer fram till.

 

Nu är det bara att återgå till vardagens sysslor och glömma den här urvalsprocessen ett tag. Vi kan inte göra mer, just nu. Bäst att glömma. Men hjärnan tuggar på. Försöker förstå ur ett kundperspektiv. Försöker tolka de futtiga signaler vi har. Och dom pekar med vind. Det är då jag blir skraj och frågar om det verkligen kan räcka ända fram.

Nästan. Jag övernattar på Af Chapman i officershytt nr 1 med utsikt mot Gamla Stan. Känns exklusivt, lyxigt, exotiskt och värdig en konsult som ska göra bra ifrån sig i morgon. Tack alla som håller tummarna. Jag ägnar mig åt att gråtandes titta på Susan Boyle. Tankar den typen av energi som hon drabbades av efter sitt framträdande. Exempellös framgång för en tant. Inte ofta händer det, men ibland slår framgången till om man är duktig och har något att komma med även om det inte syns på utsidan. Jag tankar känslan av  oväntad framgång och möjligheten att vi ska bli valda – i hård konkurrens med många andra mycket dugliga konsultföretag.

 

Har tagit det väldigt lugnt idag och det märks på blåsan. Den har lugnat ner sig flera grader. Tog mig en tur till Karlaplan för att hämta ut en medicin som bara fanns på ett enda apotek i hela Kungliga Huvudstaden. Sen har jag vandrat med dottern till ett ställe där hon klättrar. Solna klättercentrum hette det visst. Hon klättrade och hade sig tills hon fick blåsor i händerna likt halva vindruvor. Jag njöt av att vara där och se hur de tog sig an utmaningarna – från min plats i deras nedsuttna soffor.

Nu är jag i kungliga huvudstaden. Vilar mig och min förbannat onda blåsa. Tycker bara det blir värre. Den går faktiskt i kramp ibland och då skvalar det efter benen. Laddar för den viktiga presentationen på måndag.

 

Dottern och jag var på Moderna Museet och såg en utställning med fotografen Andreas Gursky 80 - 08. Oj oj. Den lämnade mig inte heller i någon ro. Hela jag var pinsam över mänskligheten efteråt. Fantastiska bilder och ett mycket tänkvärt perspektiv på mänsklig aktivitet  - Människan som struktur- och ordningsfascister. Han lämnade mig med en känsla av att människan är en förfärlig parasit som jordklotet råkat ut för. Vi ger jordklotet eksem.

 

Strax innan jag lämnade  drottningstaden fick jag tips om Susan Boyle. Vi satt tre personer och resonerade om den artikel vi tänker skriva tillsammans om organisationsutveckling. Sedan jag var på seminariet om nya digitala media har jag inte fått nån ro. Berättade om framtidens medieteknologi för mina vänner och vi kom att spåna både stort och smått. Och HS nämnde hur snabbt spridningen kan gå och gav Susan Boyle som exempel. Å så tittade vi på Youtube.

 

Jag är alldeles tagen av hennes hela väsen. Gråter varenda gång jag tittar på Youtube-snutten. Hon ger TANTEN ett symboliskt ansikte som berättar om fördold talang – tills nu. Hon förkroppsligar kvinnlig tantig kompetens. Den som inte synts bara för att ingen förväntat att den skall finnas där. Vilket den alltid gjort. Men nu är tiden mogen för att se kvalitén i tanten, ja till och med tanter. Ungefär så tänker jag om det hela. Susan Boyle har fått en hel världs fördomar att avslöja sig själva. På ett sätt som gör att vi älskar och unnar henne framgång. Jag hoppas vid Gud att hon inte dukar under av denna överväldigande framgång.

 

I alla fall bestämde vi att skriva vår artikel, trots att den ursprungliga utgivaren inte längre är aktuell. Vi ska använda oss av internet för spridningen och vi ska designa den därefter. Men först behöver vi skriva mer för att ha nåt att resonera i. I maj skall vi återträffas.

En god dag och en ond. Torsdag den 23 april heter den. Är i drottningstaden på västra kusten. Har häng på två bauta-framgångar i jobbet.

 

Ett kundkontaktmöte i morse med en man inom den hårda sektorn verkar kunna leda rätt in till strategiskt intressant nivå med häng på flera olika uppdrag. Medan vi satt där och möjliggjorde samarbete, så vibrerade min telefon i bältet. Jag har ju en så pass ny iPhone så jag har inte lärt mig att stänga av den än. !!! Alltså durrade den. Envist. Jag blev kissnödig av stressen att inte titta vem det var som ville nå mig så envist, så till slut gick jag på toa och uträttade mina två behov.

 

Det var tur det. För hon som ringde var från ett stort bolag som vi lämnat anbud till efter att ha passerat ett första utgallringsfilter. Av alla som lämnat intresseanmälan, lyckades vi hamna bland dem som fått äran att lägga anbud.  Nu satt en bedömningsgrupp och gick igenom handlingarna. Dom kunde inte hitta några bilagor… Och jag kunde guida henne från toalettstolen. !!!

 

Med offentlig upphandling är det så att om man inte har lämnat alla efterfrågade handlingar, så hamnar man ögona böj i papperskorgen. Jag kunde alltså rädda oss från detta öde. Pu. Det finns alltså fördelar med att vara en teknisk idiot.

 

Senare ringde de igen och ville ha kompletteringar. Som tur var kunde vi fixa det på ort och ställe. Efter diverse konfererande blev de nöjda. Strax därefter sa det pling i mailboxen. Vi fick en inbjudan att komma och presentera vårt förslag i Stockholm på måndag. Jippi.

 

Det här hör till den goda delen av dagen. Häng på ett stort och ett prestigefyllt uppdrag. Det onda, ja, det sitter inuti mej och gnager som molande tandvärk, fast i underlivet.  Och hej och hå vad det nyps då jag kissar. Jag kallsvettas. Mera nu än bara för nån dag sedan. Undrar om jag kör för hårt med mig eller om det bara är nån skorpa som ska lossna och som hade gjort ont var jag än befunnit mig. Molvärken tröttar mig. Jag var alldeles slut när jag kom hem.

 

Ja då, jo, jag äter smärtstillande. Men det förslår inte riktigt. Möjligen dricker jag för lite. Möjligen är det inte så mycket jag kan göra annat än att vänta på bättre tider. Väntan har aldrig varit min bästa gren.

Jag har varit på ett seminarium om nya digitala medier. I måndags. Det arrangerades av Film i Västernorrland och Konstkonsulenten Landstinget Västernorrland och hade fokus på bild, film och spel. Pelle Snickars heter den  mediehistoriker som pratade på förmiddagen. Det han sa lämnar mig ingen ro. Efter två nätter och en mellanliggande dag säger jag nåt sorts eureka.

 

E-bok.

 

Inga tryckkostnader, inga lagringskostnader. Låga initialkostnader – förutom det egna arbetet förstås. Kan säljas i flexibel upplaga. Ett sätt att nå ut med litteratur som inte är kioskvältare.

 

Ringde datakunniga sonen och frågade om han kan något om nedladdning av e-böcker. – Det är ett av mina expertområden, sa han. Å så gav han mig några bäska sanningar. 1) Det  svårt att förhindra att nedladdat material sprids illegalt. Man kan försvåra, men inte omöjliggöra. Försvårandet gör också att tillgängligheten försvåras. 2) Marknadsföringen av boken gör sig inte själv. 3) På engelska når man större marknader.

 

Det han sa är väl inga nyheter precis, om man tänker på vad medierna är fulla av för nyheter. Pirate Bay-rättegången, fildelning och sånt. Men de var riktade rätt in i den kreativa process som jag är inne i.

 

Kanske är det dags att ge ut min bok om mentorskap på engelska? Kanske ska flera av mina artiklar kunna laddas hem mot en ringa slant? Kanske kan den där nya bokidén bli verklighet som e-bok?

 

Jag har pratat med min bloggläsande vän som undrade om jag vill samarbeta. Vi skissade lite på genomförandeprocessen och enades om att själva bokskrivandet är den lätta delen i det hela. Men att få betalt för jobbet och att få ut eländet är inte alls lika enkelt. Jag har också nämnt om bok-tanken för en personalchef i en av organisationerna jag tänkte på. Hon blev stolt, rörd och var allmänt positivt inställd. Vi ska höras av framöver när hon kommit tillbaka från en utlandsvistelse.

 

Jag har också haft mailkontakt med min urolog, rapporterat om min nypiga blåsa och bett om mer medicin. Berättade om seminariet och hur jag kissade på mig i toakön på Filmens Hus. Han skrev att jag är tapper. Tänk, detta lilla enkla omdöme gör mig rörd till tårar. Jag fick också veta att han ännu inte vet nåt om provsvaren.

 

På det hela taget är jag lätt nedstämd i humöret. Jag är som min blåsa – gnetig. Tycker att tillvaron är seg, att det är för lite resultat i jobbet jämfört med nedlagd tid och att det inte händer nåt. Tycker också att jag är en stenåldersmänniska som inte hänger med i den tekniska utvecklingen.

 

Sitter på tåget söderöver. Undrar vad jag håller på att dra igång för nåt. Finns det nån ekonomi i detta bokprojekt eller är det bara ett av otaliga ideella projekt som jag har så lätt att kreera? Grymt.

Lördag. Gnetig i humöret. Eller snarare blåsan är gnetig. Nu har den ägnat sig åt skorplossning i nära en vecka och då rister den och surar och nyper mig och jag äter  lika mycket smärtstillande nu som i början, dvs ganska lite, men i alla fall. Ett par gånger per dygn. Provade en kortare promenad och kände igen pingvinstegen. Tjena, kompis. Det är skönt att mest bara vira en filt om mig. Dock lustigt att konstatera att den här reaktionen kom med ca en veckas förskjutning.

 

Å så har jag mitt i tristessen – eller kanske på grund av den - fått en idé. Runt om mig umgås jag med organisationer som genomför den ena mer omfattande organisationsförändringen efter den andra. Det är full turbulens och förändringsmortlarna maler, så att verksamheterna förnyas och föryngras och organisationerna slimmas. Massor med folk friställs. Tänk om jag skulle göra ett projekt av att studera vad som händer närmare? Tänk om jag skulle välja ut en eller två av dessa organisationer och följa dem under en tid genom att kontinuerligt intervjua ett antal personer för att inifrån spegla vad som sker? För vem är det intressant läsning? Och vem skulle vilja ge ut?  Skulle jag tom kunna vara arvoderad för att göra det och i så fall av vem? Och orkar jag det nu? Blir bra att sova på den här saken.

 

Förr övrigt borde jag få provsvaren snart. Den kommande vekcan borde det bli.

Det är uppiggande att jobba. Nedstämdheten lättar. Jag blir alltmer upptagen och förundrad över vad jag/vi ställer till med i arbetslivet. Har ett intressant kundmöte i ryggen och några andra händelser också. Det är som om allt som händer behöver vägas på guldvåg, silas genom en finmaskig sil, för det får såna konsekvenser hur vi gör. Det är en förbannat svår väg vi stakat ut, tycker jag. Närmare detaljer går jag inte in på här. Det uppfyller mig och jag får vågig mun.  :-/

 

Det är nu en vecka sedan jag sist opererades och nu hör blåsan i alla fall av sig. Den molvärker, svider och rister. Ut kommer något chokladpuddingsliknande som jag artbestämmer till skorplossning.

 

Nu är tillvaron som jag förväntat mig. Alltså en liten aning smådjävlig. Med betoning på lite. Det ger mig också vågig mun. :-/

 

Jag är riktigt nöjd. Det är som det brukar. Igenkännbart smådjävligt, både fysiskt och psykiskt.  Ahh, är det inte härligt att vara en sann norrlandspessimist. Den vågiga munnen blir uträtad till ett leende.  :-)

Det finns en baksida på det faktum att det går bra och att det verkligen blev ett lättsamt ingrepp den här gången. På 4.e dagen efter operationen äter jag inte nån smärtstillande alls. Det spänner lite i blåsan, ungefär så som det gjorde efter 3-4 veckor efter förra ingreppet. Jag fortsätter att nattvandra tre gånger per natt och är i övrigt precis som vanligt, dvs rätt pigg.

 

Eller? Det var då det. Jag är inte precis som vanligt alls. Jag är faktiskt mer nedstämd. Det är absurt, det inser jag, men jag har faktiskt rätt tunga känslor som jag släpar på. När jag umgås med folk, vilket jag gjorde både i förrgår och igår – väldigt trevligt umgänge med god mat och god dryck – så känner jag mig ensam, övergiven och framför allt tom.

 

Jag förstår på ett intellektuellt plan att det här känsloläget ingår i bilden. Jag förstår på ett abstrakt sätt att det är just nu när jag har en tids ledighet, som den där tomheten kommer. Men jag förstår det ändå inte. Framför allt är det inte särskilt kul. Men det är fint väder och en promenad skadar inte. Jag kan ju alltid överträffa mina motionsmål för tiden efter operationen. (För jag har satt mål som jag ska avrapportera till friskgymnasten om några veckor.)

Påskaftons förmiddag. Snart ett dygn hemma efter senaste operationen. Tänk att det är så svårt att förutse hur saker och ting kommer att bli?

 

Jag trodde ju, på rimligt goda grunder, att det skulle vara rejält besvärligt nu. Min urolog trodde också att jag skulle få det besvärligt och förberedde mig på flera dygns friskhusvistelse. Nu är jag hemma, sedan igår och med bara en natts övernattning på fiskhus. Ja, jo, nog hade jag ont igår då jag kissade. Där fanns den välbekanta taggtråden i både urinrör och i blåsan. Jag noterade att visst ja, det är så här det känns när dom härjat med främre blåsväggen. MEN, för det finns ett stort men.

 

Det är skillnader på att känna och känna. I januari fick jag ju en smärtchock efter ett litet litet nyp i blåsan. Det gjorde för djävligt ont när jag kom hem och jag kände både kallsvett och svimningskänslor. Det onda höll i sig länge. Den här gången blev jag alltså rejält skrapad på en betydligt större fläck än förra gången. Det har inte alls gjort för djävligt ont och det lättar redan. Bara tre natturer. Äter fortfarande smärtstillande var 4-6 timme och noterar att jag knappt känner besvär alls när medicinen verkar som bäst. Lätt sveda, bara. Det är helt overkligt. Jag tror inte det är möjligt. Det är ju bara fantastiskt skönt. Nästan snopet. Så det kan bli.

Det går förvånansvärt bra det här. Jag är fortsatt kroppspigg nu efter en natt och en förmiddag. Nån berusning är det inte längre tal om. Jag har varit noga med att dricka och äta smärtstillande regelbundet. Ingen har ifrågasatt mina önskemål. Katetern är dragen, kisset i blåsan är fortfarande som vitt vin och jag har kissat en gång alldeles själv. Det gick bara bra, men nu gjorde det i alla fall ont. När blåsan får vara still är den snäll. Men ska den gymnastisera minsta lilla så knotar den. Nu börjar jag känna igen min stingsliga kompis.

 

Ändå känns det som att det här inte alls kommer att bli så besvärligt som jag trodde igår före operationen. Då förberedde urologen PL mig inför att han inte bara ska nypa utan ordentligt hyvla blåsväggens framkant och att det nog kommer att bli besvärligt. Räkna med möjligheten av att stanna flera dar – det var hans budskap.

 

Nu lutar det åt att jag kan resa hem om en stund. Blåsan verkar tolerera att man hyvlar i ärrvävnad men blir galen då man nyper i muskelvävnad. Jag är redo att komma hem nu. Sköterskan tittade just in. Vi kom överens om att jag äter lunch här och sen bär det iväg hemöver. Hon beställer en friskresa från friskhusentren. Toppen.

Avdelning 14B rum 28 fönsterbädd. Det är mitt nuvarande hem för någon eller några nätter.

 

Jag blev både ryggmärgsbedövad och sövd – för att ryggmärgsbedövningen tog allt utom just blåsan! Jag kände för mycket av första resan in i min blåsa så jag bad dem släcka min lampa. Jag skulle ju ändå inte kunna se på en skärm den här gången. En liten hutt i armen, så var det gjort. Vaknade (väcktes förmodligen) redan i op-salen med besked att det såg bra ut.

 

Väl på uppvakningen hade jag rejält ont från blåsan trots att jag var totalbedövad från nedre delen av lungorna och nedåt. Konstigt, det har jag inte upplevt förr. Fick tre morfinhuttar tätt på given. Senare kunde jag återgå till den gamla vanliga ordningen, dvs att vara känselbefriad först och sen sakta men säkert börja känna sveda och spänningar från blåsans håll. Urologen PL kom och berättade…

 

Det finns inga som helst tecken på ny cancer. Han hyvlade blåsans framvägg tunn på en 5-kronas stor plätt. Det ser ut som ärrvävnad. Inga omfattande blödningar under hyvlingen. Det styrker teorin om att det är ärrvävnad. Nu väntar vi på provsvaren som med stor säkerhet kommer att innehålla goda besked. Den troliga behandlingen framöver är alltså att lämna mig obehandlad och att fortsätta med kontrolloperationer var tredje månad. Jag räknade på mina fingrar… det blir juli nästa gång. Han sa att vi kan anpassa tiden så att jag blir nöjd. Jo, han noterade att arbetsnarkomanen gärna vill ha ett ord med i laget och det får den alltså. Kan det bli bättre?

 

En hutt ketogan i armen och sen bar det iväg till avdelningen trots att jag bara kunde vicka på tårna. Nu har jag verkligen njutit av en tråkig blek middag med bedagade morötter, vatten och KAFFE. Gud vad gott kaffe kan vara ibland.

 

Vi är överens om att vara frikostiga med smärtstillande ett tag. Lullar alltså på i ett bedrägligt smärtlugn.

 

Har jobbat i några timmar. Skrivit på ett anbud i berusat tillstånd och, som berusade personer tenderar att tycka, mitt bidrag var smått genialt. Min kollega lägger sin nyktrare hand  på det hela, så det är ingen fara.

 

Jag är påtagligt kroppspigg. Skulle ledigt kunna ge mig ut på en promenad i Kungsleden (korridoern utanför) men jag tror inte att det är en bra idé faktiskt. Så jag ligger kvar och skriver med Prince och Gyllenee tider dunkande i öronen. Här är high life och rock´n roll i min lilla livsbubbla. Ut ur bubblan går en slang till en påse med kiss. Påsen är just bytt, dvs cognacen är utbytt mot vitt vin. Även det är toppen och ett ”bevis” för att det bara var ärrvävnad som hyvlades bort.

 

Ja, jag vet att det kommer andra tider, att jag är lite hög just nu. Det är väl bäst att bara njuta av tillståndet medan det varar. Tjo flöjt, vänner, hej hopp. Gla påsk.

Just nu ligger jag med blårandigt täcke på en av friskhusets sängar. Har Hex-Vix-soppa i blåsan och ska ha det i en timme. Sen rullas jag iväg till kontrolloperation. Vet att läkaren PL ska ta ett lite rejälare nyp för att kolla en ökad förtjockning på blåsans framvägg. Det är förmodligen inget annat än ärrbildning. Jag ser fram emot att om en stund bli gröninpackad och ivägrullad för att själv få se hur det ser ut den här gången. Jag är verkligen full av förtröstan. Röntgenundersökningarna såg ju så bra ut, och jag har liksom börjat vänja mig vid att det går bra. Just nu har jag väl ett uns av medvetenhet om att jag inte går säker och att jag inte kan ta nåt för givet. Men jag skulle bli mycket förvånad om PL hittar synlig cancer nu.

 

Det jag gruvar mig för är tiden efter operation. Det var inte så kul sist och då var det ändå en mycket liten operation med ett litet litet nyp på ett ställe. Nu blir det mer av den varan. Stackars blåsa, vad du kommer att knota!

 

Noterar också valet av tidpunkt för operationen. Skärtorsdag. Jag har själv valt tidpunkt så att konvalescenttiden ska inkräkta så lite som möjligt på vanlig arbetstid. Så tänker en passionerad egenföretagare.

 

Ikväll vet jag mer. Nu är det före. Ikväll är det efter. Förutom att provsvaren tar sin tid, en vecka eller två.

Hon hjälpte mig att fortsätta i de tankebanor jag själv ledde in mig på. Jag refererar till en tidigare blogg där jag skrev om hur hopplös jag är i förmågan att leva hälsosamt och att jag påpassligt blev uppringd av min tidigare stödperson på Rehab.

 

Kanske är jag inte ett SVÅRT fall som är dömd att misslyckas. Kanske går det att lyckas ändå. Hon frågade mig också om min situation, mina (o-)vanor och hur jag förhåller mig till att lyckas. Jag förhåller mig nedvärderande eller förringande. För det mesta ser jag till att inte lyckas eller att stoppa den lyckosamma färden precis innan jag kommit i mål. Och då fnyser jag åt min brist på uthållighet. Framgångar sopar jag under mattan eller förringar. Som t ex att jag faktiskt slutade röka efter några intensiva års borstbindarrökning runt millennieskiftet. Jag är helt enkelt flitigare och kraftfullare på att fördöma än att berömma.

 

Hon frågade mig hur jag vill ha det, hur fort det ska gå och hur jag ska bära mig åt. Jag svarade med bästa ambitionen och realismen påkopplad. Därefter gav hon mig återkoppling på min ambition. Alldeles för ambitiös! Det viktiga är att jag lär mig att jag lätt kan lyckas med mina delmål. Och att jag bekräftar mig och berömmer mig för att jag lyckats. Jag antog hennes synpunkter och dämpade min ambition. Minus 2 kilo till mitten av maj. Kvantifierad målsättning för min motion. Lite tätare nu före operationen, glesare direkt efter för att sedan öka igen. Det är verkligen inte en tuff utmaning jag satt upp för mig. Löjligt, känns det faktiskt.

 

Den här känslan är intressant tycker jag. Jag noterar att det känns löjligt, inte på riktigt, inte tillräckligt tufft… Det är som att en försiktig långsiktig ambition inte räknas. Det är intressant tycker jag.

 

Jag frågade om hennes intryck av mig. Hon menar att jag har alla förutsättningar för att lyckas och att jag i många avseenden är klassisk.

 

Själv går jag och intalar mig att det är roligt och lättsamt med beteendeförändring när jag sätter lättsamma delmål. Så, ja, jo, kanske…