Kontext

... en nutida syster till Venus från Willendorf.


LIV från midjan av Mellanmjölkens Land och Venus från Willendorf

Nog syns släktskapet, fast det är några år mellan systrarna? Närmare 100 000 år...

Om den äldre systern kan du t ex läsa http://sv.wikipedia.org/wiki/Venus_fr%C3%A5n_Willendorf. Om den nutida systern LIV, som för närvarande bebor midjan av Mellanmjölkens land, kommer du av och till att kunna bekanta dig med på denna blogg. Om jag fullföljer planerna vill säga.
Namnet LIV fick hon nyss av mig för att det betyder 54, om man använder romerska siffror. Lite dubbeltydigt är det allt också. Däremot är det inte riktigt sant. 54 plus, vore mer med sanningen överensstämmande. Men för några år sedan var det sant. Och sanningen har ju ett bäst före datum, konstaterade jag just i min tidigare blogg.

LIV bör ha passerat kulmen på sitt liv, och är i sina bästa år, om man så säger. LIV börjar märka hur livet liksom hänger på henne. Kroppen formligen drar sig neråt, både som helhet - flera cm kortare nu än för bara 10 år sedan - och i sina delar. Brösten liknar smärre vinsäckar som vill bli nedsatta på mark. Magen vittnar om att här har fått rymlig plats till några foster, då, och att det också är väldigt gott med god mat, nu. Hakan är försedd med underhäng. Ögonlocken hänger ner över ögonen så LIV är nästan lika anonym som Venus.

Nu vet du hur LIV ser ut i sin grandiosa nakenhet. Fertilitetssymbol, skulle nog framtidens arkeologer säga. Och det stämmer. Hon har gett liv till tre varelser. Men hur lever hon där i midjan av Mellanmjölkens land? Hur tänker hon? Vad gör hon och vad vill hon? Det tycker till och med jag ska bli spännande att få veta mer om. Hon får väl växa fram ur mina händer så sakteliga.

Min brevvän med bloggen Vildhundens klagan har gett mig en gåva. Han gav mig en grubbla.

Vi har brevväxlat i någon månad och lärt känna varandra på ett sätt som känns ovant för mig. Via bokstäver på Internet. Utan bilder, röst och kroppsspråk. Vi har utbytt tankar om vardagen, kommenterat, undrat, berättat lite nu och då. I all anspråkslöshet. Trots begränsningen i detta medium, går det tydligen att få en uppfattning om människan bakom raderna. Det verkar Vildhunden ha fått om mig i alla fall. En träffsäker uppfattning. Att jag gillar grubblor.

Den här grubblan fick jag. Ordet divid
Bakgrunden är arkeologiforskning: "Det är sedan länge känt att stora mängder brända ben från människor och djur verkar saknas i gravar från yngre järnålder (400?1050 e.Kr.)
i Skandinavien. En avhandling i arkeologi visar att detta kan förstås genom att överge de moderna och begränsande begreppen individ och kön. Under järnåldern var det istället viktigt att som person vara en divid, det vill säga delbar, och kunna spridas ut på andra ställen än i gravar." Texten är saxad ur artikeln i www.forskning.se

Följaktligen betyder individ odelbar. Hm.

Mitt intresse handlar om företeelsen att vi tolkar det vi ser utifrån den ram av sanningar och meningsmönster som vi har tillgång till och som tillhör vår egen tid. Jag älskar exempel på denna företeelse. Här har arkeologer saknat lik från en viss tid och letat i gravar. Måhända har de räknat folkmängd utifrån gravfynd med hela lik. Jag minns en arkeologiföreläsning jag hörde för inte så länge sen om skelett som antogs vara män för att de var begravda intill vapen. Nu vet man att dessa skelett tillhör kvinnor, för det syns på de ärrbildningar i bäckenet som hör graviditeter till.

Man kan undra hur mycket jag inte ser och förstår för att jag är fången i min tids meningsmönster. Sanningar har i sanning ett bäst föredatum.

Sedan 13 års ålder har jag skrivit dagbok. Inte varje dag, men ofta. Jag skriver sedan många år ungefär en tjock Ordning & reda-dagbok per år. Mitt skrivande har utvecklats från att vara en rapport om vad jag och de mina gör, som om jag berättade för nån, till att vara mina innersta tankar som jag formulerar för mig själv till min dagbok. Min ambition är att vara skoningslöst ärlig i hur jag tänker och känner, så ärlig jag bara kan. Jag gör det av närmast terapeutiska skäl. Jag vill få syn på mig själv, så att säga.

Min mamma var ytterst kulturhistorieintresserad, vilket hon förlöste genom att släktforska. Jag är övertygad om att hennes eget levnadsöde kryddat intresset. Hennes mamma, alltså min mormor, dog när hon var en nästan nyfödd baby och jag tror att hon sedan ägnat sitt liv åt att förstå sina egna rötter. Hon har plöjt sina föräldrars brevväxlingar, anhörigas, allt fler generationer bakåt i tiden. Hon hittade riktigt smarriga levnadsöden, som t ex fattigmanssonen på 1700-talet som adopterades in i kungahuset och blev hovmusiker. Eller guldsmeden som levde i Ryssland (1800-tal tror jag) och blev leverantör till tsaren, men var tvungen att resa hem när brorsan dog och änkan behövde tas om hand. Eller släktingen som var affärsman, vars rörelse gick i konkurs, varpå han lämnar hus och familj och drar iväg på luffen, till en trakt i Sverige där han bodde hos sin bror, som var präst, och for han runt i byarna och gjorde pigor med barn. Jag har riktigt måna oäkta släktingar. Några av dem letade min mamma upp och umgicks med. Hon blev välkomnad med öppna armar av släktingar som levde med identiteten oäktingar.

Min mamma har inpräntat i mig vikten att bevara brev och dagböcker för eftervärlden. Hon betraktade det närmast som en samhällelig plikt. Kulturhistorien måste bevaras till varje pris. Vi behöver tillgång till vår historia av mängder med skäl.

I mej blev detta - och är - ett dilemma. Jag kan inte skriva mina böcker på det sätt jag nu gör, om jag vet att någon annan kommer att läsa dem. Blotta vetskapen om att någon annan, som jag inte ens vet vem det är, skulle läsa mina böcker, hämmar mitt tänkande och skrivande. Och det kan jag inte ställa upp på. Jag skriver för mig, inte för någon annan. Därför har jag tagit ett löfte av mina barn att alla dagböcker skall brännas olästa om jag dör innan jag hunnit greja saken själv.

Ändå börjar en märklig känsla gnaga i mig. Det vore väl allt bra synd att slänga bort??

Frihet är det största ting, har någon sagt, vet inte vem. Jag är en starkt frihetsälskande person. Inte anställningsbar på grund av min starka frihetsdrift. Har svårt att inordna mig och på äldre dagar har jag inte heller så lätt att underordna mig. Jag vill bestämma själv. Ändå vet jag inget som är så svårt, så ångestskapande, så hämmande, så odefinierbart som just frihet.

Ta min sommar t ex. I år har jag full frihet att göra vad jag vill. Mina sjuka behövande anhöriga behöver mig inte längre, för de ligger numera i jord respektive på havets botten och vilar. Mina barn är utflugna och planerar inte att "komma hem" vad jag kan se. Jag har i alla år aktat mig för att dra på mig nån fastighet som behöver vårdas. Behöver inte studera / forska, något som jag roat mig med på sistone. I min bransch finns inga jobb sommartid. Jag är fri.

Den här friheten är inte helt enkel. Jag har vissa behov. Där kan jag börja nysta. Jag vill då rakt inte vara alldeles själv hela sommaren. Se min förra blogg. Jag vill gärna träffa gamla vänner. Gärna få en glimt av mina barn. Jag vill absolut bli berikad. Av vacker natur, av god mat, av olika slags kulturupplevelser. Kanske skulle jag lära mig nåt? Videofilming? Redigering? Digital bildhantering? Skrivarkurs? Eller bara skapa och uppleva, typ bildkurs, sångkurs etc. Men så blir jag besvärlig. Jag verkar ha lätt att villkora. Jag vill absolut inte måla eller rita av. Jag vill istället improvisera, skapa utifrån en stämning eller utifrån inre bilder, minnen, visioner? Sjungandet är också villkorat. Jag vill inte sjunga fyrstämmigt i en kör som ska låta finare och vackrare för var dag. Jag vill istället leka, improvisera, utforska ljud, ljudmiljöer, röstens möjligheter och omöjligheter och gärna också puls.

Jag har använt en del timmar till att leta efter kurser eller sammanhang för mig på nätet. De finns. Antingen som minst ettåriga utbildningar eller som sommarkurser för ungdomar under 25. Har kammat noll när det gäller såna som mig, en 50+ tant med utforskarlust.

Så inte vet jag. Frihet är stort, det är det. Men inte så där helt lätt, alla gånger. Som en strävan är frihetslängtan lysande. Som en längtan från förtryck och orättvisor. Men när den väl är där för dina fötter, så är den inte helt lätt att tas med. I alla fall inte för mig. Jag känner mig helt enkelt inte så fri tillsammans med Friheten.

Nyligen läste jag en flygblaska om Dag Hammarskjöld. Den tog tag i mig.

Artikeln handlade om honom som person, intellektuell, konstnärlig, poetisk, religiös, arbetsnarkoman, singel och ENSAMMEN. Han hade massor av folk runt sig och han kände sig alltid ensammen. Han bar världens öde på sina axlar och kände sig ensammen i de beslut han måste fatta. Uppväxt som sladdbarn med syskon utflugna ur familjeboet. Pappan arbetsnarkoman och en frånvarande far. Modern kände sig övergiven.
Jag har googlat om Hammarskjöld, som bl a skriver så här:
Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning ditt öde är HÄR och NU.

Jag är uppväxt som enda barn (även om jag inte är det rent formellt) med en frånvarande far, fast han bodde under amma tak och med en sviken mor. Jag har verkligen mycket folk runt mig. Kollegor, vänner, utflugna barn som jag älskar. Och jag känner ofta av den där ensamheten. Trivs med den ibland men verkligen inte alltid. Undrar om den kan spåras till barndomen? Eller till den livsuppgift jag gett mig själv? Eller om den helt enkelt kan spåras till att det är tomt i mitt hus när jag kommer hem och att jag då faktiskt är ensammen.

Samma kväll som det var eurovisionsfestival, satt Stina Dabrowski i TV-rutan med Ayaan Hirsi Ali. Hon är en sån där person som jag känner stor tacksamhet och ödmjukhet inför. Under dödshot värnar hon om åsiktsfrihet och pluralism. Hon vänder sig bl a mot fundamentalistisk intolerans och förtryck av kvinnor och vill få accept för att frågorna diskuteras.

Det har gått närmare tio år sedan jag skrev om värderingsresan. Sedan dess har mina föräldrar dött och mina tre barn flyttat hemifrån. Fortfarande tycker jag mig ha gjort en värderingsresa. Men jag ser lite annorlunda på resan nu. Resan är inte rätlinjig från ett tillstånd till ett annat. Den är mer komplex än så.


Materiellt har jag tagit flera kliv tillbaka. Som egen företagare har jag valt att leva under villkor som är både otryggare och mindre välbetalda än den materiella välfärd jag är uppväxt i. Jag tillhör en grupp småföretagare som jobbar mycket för en inkomst som ligger runt existensminimum. Jag har hört benämningen det nya proletariatet om oss företagare som hankar oss fram.

Jag har rest omkring i mitt inre och fått påtagligt större medvetenhet om vem jag är. Jag har gjort mentala resor i omvärlden och försökt förstå mänskligt medvetande och utvecklingstrender i världen. Dessa resor har varit förbjudna eller obegripliga enligt mina föräldrars världsbild.

Själsligt lever jag numera som en rik person, långt mer förmögen än vad nånsin mina föräldrar gjorde. Jag har gett mig en mening med mitt liv, som går bortom att jag själv skall leva mina dagar för att till slut bli blomnäring. Den meningen är drivkraften i mina företag. Och i mitt sätt att vara som medmänniska. Den gör mig till tigrinna som värnar om det jag tycker är viktigt, frånvarande där jag inte bryr mig och engagerad medspelare där det händer. Jag ser ut som en grå överviktig tant men upplevs ofta som tydligt färgstark.

Jag har också märkt min ökande pondus. Häpnar över att många faktiskt lyssnar till mig. Ibland skrämmande väl. Mina ord kan ibland väga långt tyngre än vad jag själv velat eller avsett. Resan har gått från marginalisering till dess motsats. Det är en intressant parallellprocess. I takt med att jag tagit mig själv på mer allvar har andra också gjort det. Nu när jag har gett mig en viktig livsuppgift märker jag att lyssnandet till mina ord förändrats. Och inte minst mitt lyssnande till andras.

Delgrubbla från 1998 03 27.

Resan jag gjort handlar om att jag skapat en helt annan väld av värderingar och möjligheter. Det är i allra högsta grad tillåtet att älska sig själv och andra oavsett prestationer och tyckanden. Det destruktiva klimat som fanns i min familj är utbytt mot ett konstuktivt klimat där det är rejält högt i tak och där krav ställs på att vara i kontakt med egna drivkrafter och lustar och ta ansvar för dessa. Det handlar alltså både om att veta vad jag vill, uttrycka det och ta koncekvenserna. På någorlunda lika villkor. I min familj tar även kvinnorna ansvar för de stora frågorna. Inte på bekostnad av varandra utan med utrymme för alla. Vänkrets och arbetskamrater är betydelsefulla i sitt bidrag att skapa växtklimatet. Vidare krävs att alla bidrar till familjemaskineriet av städning, disk och tvätt. Bekräftelser är vardagsmat men också tydliga gränser. När jag ser mina tonåringar växa upp förnimmer jag just den där skillnaden i växtklimat. Och jag känner den inom mig. Var gång jag besöker mina föräldrar påminns jag om skillnaden. Det gör mig faktiskt ganska ont att de är såna hårda domare över andra och främst sig själva.

Och jag undrar vad mina egna barn kommer att uppleva av värderingsresa när de jämför sin vuxenväld med barndomens.

Delgrubbla från 1998 03 27.

Hon förmedlade tillit och tilltro till mig på ett sätt som fick mig att växa rasande fort och med tiden inta en väninneroll, ja rent av en föräldraroll till henne. Jag var hennes förtrogna slasktunna under de svåra åren på äktenskapets 10-åriga utförsbacke. I den rollen blev jag betydelsefull.

På något sätt har jag nog gjort den feministiska revolt hon själv var oförmögen att göra. Men hon förmedlade också ett annat budskap: var följsam och inordna dig. Jag har inte alltid haft det lätt med dessa budskap. Å ena sidan revoltera mot, å andra sidan inordna mig i ödet.

Gemensamma värderingar som omgav mig var: du skall inte förhäva dig och tro att just du är något, du skall inordna dig och underordna dig.

Delgrubbla från 1998 03 27.

Under 10-talet år var han då och då så pressad att han gav sig på min mamma och misshandlade henne rätt grovt men så pass att hon överlevde i alla fall. Hon var rätt bra på att reta honom från sin underdog horisont och han blev desperat. När inte orden räckte talade kroppen. Med tiden fann han sina ångestdämpande bundsförvanter, flaskan och tabletterna. De gav nog honom en del avkoppling men för oss närstående blev han än mer lynnig och vi tassade mentalt på tå för honom och hans humörsvängningar.

Min mamma var offer för dessa omständigheter och oskyldig i allt. Hennes budskap var ?din far är galen, likna mig?. Från henne fick jag kärlek och bekräftelser och hon älskade mig oavsett studieresultat. Hon passade upp på mig likt en prinsessa, bäddade, städade, lagade mat. Jag blev verkligen omhuldad. På hennes egen bekostnad. För istället för att göra det hon själv ville, så offrade hon sig för familjen. Hon knäade fram med vacklande hälsa lidande och utan att ställa krav på oss andra. Hon nedvärderade allt hon gjorde och hade och har som röd tråd i sitt liv att inte vara till besvär. Hon är rätt besvärlig med att inte vilja vara till besvär. Det är rätt krångligt med en som alltid lägger sig underst eller sist. Det gör hon effektivt. Och andra får skulden.

Delgrubbla från 1998 03 27.

Min pappa hade värderingar, som när jag för dem upp till ytan kan beskrivas på följande sätt:
Han bär ett elitistiskt synsätt - bara de bästa fåglarna borde få sjunga. Han är pessimist - allt går åt hellvete i alla fall. Han var patriark och despot - som familjens överhuvud hade han rätt i allt och hans värderingar var norm. Avvikelser från hans synsätt betraktade han som riktade mot honom personligen och de bestraffades och kontrollerades. Hans maktutövning tog sig uttryck i ekonomisk kontroll, åsiktskontroll, fysiskt våld, stora krav på studiepresatation med bestraffning eller tystnad som stimulansmetoder. Jag kan inte minnas någon positiv bekräftelse, faktiskt. Han hade ett hett humör. När korken åkte ur tappade han besinningen och ut kom en lynnig rasande furie med stirrande blick, elaka ord och ofta örfilar på olika delar av kroppen. Han var allt annat än aggressionshämmad. Han kunde fara ut mot vänner, familj och bönder, lika plötsligt och våldsamt och fick många fiender eller vänner som höll sig undan. Och han verkar inte förstå varför vännerna svek. Han var och är en hård domare mot andra men kanske den hårdaste mot sig själv. Han har haft gigantiska krav på sig själv och varit nära att duka under många gånger av sina egna krav att vara bäst i allt.

Dessa grubblor satt jag med 1998 03 27. Jag väljer att publicera den i obearbetade bitar. Kanske kommenterar jag efteråt hur jag ser på det nu, närmare tio år senare.

Det har länge talats om klassresan. Jag har inte gjort någon klassresa. Ifall den är gjord, så är det någon generation tillbaka som gjorde den. Likväl går jag allt oftare med en stark förnimmelse av att ha gjort en rätt rejäl resa. Inte vet jag vad jag skall kalla den, tills vidare får den heta grundresan. För det rör sig om en resa på ett djupare plan. Det handlar en resa som påverkat min egen grund av värderingar och identitet. Det är stor skillnad på det klimat jag växte upp i.och det vistas i och verkar för i dag.

Jag är uppväxt i en borgerlig familj med mamma pappa och jag själv som enda barn. I och för sig hade jag en halvbror, men hans existens kände jag knappt till och han var aldrig närvarande i min familj, vare sig fysiskt eller i våra tankar. Inte de åren jag minns från skolstarten och framåt. Min pappa var veterinär och familjen följde honom i hans tjänsteutövning. Min mamma var sjuksköterska, men i min värld var hon hemmafru. Hon servade familjen med städning, matlagning och sånt. Med det trivdes hon inte alls. Hennes tillvaro blev alltmer fängelselik. Relationen knakade i fogarna redan efter några år och det fortsatte att gå utför. De var helt enkelt väldigt olika och passade för varandra på ett olyckligt och destruktivt sätt. Min far var en hetlevrad despot och min mor en dominant underdog. Hon var ett effektivt offer för hans dominans och han fick bära skuld för det mesta.

Jag har levt ett rikt och händelserikt nattliv på sistone. Sovandes. Jag packar inför resor jag inte hinner i tid till eller blir stoppad halvvägs av för att förbindelserna inte synkar längre. Jag packar och flyttar. I natt satt jag krampaktigt uppkrupen skyhögt uppe på smala pelare på en gotisk kyrka alternativt bropelare eller höghus och tejpade maskeringstejp inför målning. Maskeringstejpen triskades i blåsten. Utan skydd. Utsikten var vidunderlig om jag bara vågade titta på den. Vilket jag inte gjorde. Jag är rätt rejält höjdrädd, nämligen. Till saken hör också att jag sover ovanligt gott och länge.

Det är klart jag undrar vad som pågår med mig. Jag tillhör dem som tror att drömmar är en sorts bearbetning av tillvarons nu. Det är mitt liv jag drömmer om. Drömmens artefakter är symboler för något som jag själv är bäst på att tolka. Jag tillhör inte dem som tror att en symbol har en enda sann tolkning för hela mänskligheten. Den kan däremot ha flera relevanta tolkningar för mig själv.

Sömnkvalitén säger mig att det är lugnt, dvs det är inte farligt eller rikskabelt det jag bearbetar. Trots livsfarligt klättrande på pelare. Innehållet i drömmarna säger att jag stuvar om i mitt inre. Planerar nåt. Gör mig beredd för nåt. Ändrar något. Och att med det går det sisådär. Jag klamrar mig fast, jag hinner inte i tid. Har fullt upp med det jag gör.

Natt efter natt.

Idag har jag gjort en ovetenskaplig undersökning där jag bor mitt på midjan av Mellanmjölkens land och kommit fram till att min hjärna (av)skyr detaljer. Jag har suttit med (enlångräckasvordomarsomintetålpublicering) pärmarna som ska till min revisor för bokföring och deklaration. Inte är jag klar heller, men ska nog bli så jag kan lämna de där papprena i morgon bitti, fast jag lovade i morse.

Ekonomipappersexercisen fyller en viktig funktion i mitt företagarliv. De bildar referens och polaritet till det andra jag gör och då (=NU) inser hur otroligt kul jag har då, när jag gör det där andra.

En vetskelaplig unsdekröning utrföd i Enlgnad har kommit fram till att det inte splear någon roll i vilken ornding botskärvena står bara de två föstra och de två sista boksätvrena är rätt.

Det går till och med hysaft enlekt at lsäa txeter där bara den frtösta och den stsia bsokatevn är rätt och att de arndra är ugnfeör lkia mågna som i ett rätsattvat ord.

Man kan frurndras över hur snitfrärit det går. Så nu vet nui dtt.

Jag är intresserad av relationer på olika strukturnivåer. Samspel mellan människor. För det är där det händer. I kontakten mellan människor sker utveckling.

Jag är också intresserad av att förmedla budskap, att illustrera och skriva. Genom åren har jag fotat en hel del. Först med tunga dyra systemkameror, på senare tid med en enkel lätt digitalkamera. När jag tittar på de bilder jag tagit ser jag väldigt lite av just människor i kommunikation med varandra. Det är förunderligt. Jag har konsekvent undvikit att fota det som för mig är det verkligt intressanta. Människor i kontakt med varandra. Fältet mellan personerna, som är så laddat med innehåll, om man bryr sig om att notera det. Kroppsspråken.

Hmm.

Jag har samlat grubblor en längre tid. Här plockar jag fram en från 1996 10 15.

Jag är modern, din Gudinna, som för dig ut träldomshuset i offrets land, för att leda dig mot stjärnorna.

1 Du skall välja många goda gudinnor och gudar som förebilder att inspirera dig på din väg

2 Du skall göra dig en symbol av gudinnornas och gudarnas kvalitéer och kraft, en bild av framtiden, misionen för ditt liv på jorden och låta vattnet befrukta dina strävanden med gudomlig kraft så att du lyckas skapa himmelriket i ditt liv.

Du skall vid upprepade tillfällen aktualisera, visualisera och förnya misionen, ty jag är en seende och älskande gudinna som hemsöker dig och dina barn och efterkommande i tredje och fjärde led, oavsett om du hatar eller älskar mig, och ser dig som den du är och din skapelse så som den är och jag ser med förväntan och respekt på det du skapar. Låt mig vara stolt över dig.

3 Du skall vörda och hedra dina gudinnors och gudars namn och kraft.

4 Tänk på pulsen och balansen så att du helgar både arbete och vila. Hedra och erkänn rytmen och flödet i livet, året, veckan och dagen. Acceptera livets villkor så som de är.

5 Hedra din moder och din fader, dina söner och döttrar, din klan, ditt samfund där du lever och verkar, den jord som jag givit dig att förvalta till kommande generationer av liv.

6 Du skall förvalta allt levande och dött på jorden.

7 Du skall bejaka alla dina känslor, såväl lust och sexualitet som sorg, glädje och ilska och dela med dig av dessa under ansvar på det att det må ge dig stor frihet att vara.

8 Du skall visa dig stor respekt för andra såväl som dig själv och leva livet med full integritet.

9 Du skall hedra ditt ord och göra det du säger.

10 Du skall ha begär på varandets existens, påframåtskridande, ansvarsfull utveckling, integritet, lust och glädje. Du skall se dig själv som orsak, inte som offer, ock du skall välja dig en stor sfär för vilken du tar ansvar. Sfären är vår moder. Vi måste skydda den.

Jag är tokintresserad av mitt jobb. Jag älskar det. Jag har hittat min grej. I stort sett skiter jag i vad andra tycker, jag kör mitt rejs. När jag tänker på det så blir jag rent rörd. Tänk, efter alla dessa år av sökande i tillvarons dimma. Ibland har tillvaron varit klar och tydlig, men så har dimbankarna kommit igen. Jag har ett stort behov av utmaningar och förnyelse. Får jag inte det slocknar jag. Ordet RUTIN är ett ord som jag tar i med tång på armlängds avstånd.

Den fråga jag ställer mig är hur jag blivit så stadig, trygg och säker. NU.

Åren har gjort sitt. Många kvinnor 50+ vittnar om att det är skönt att inte längre vara i dans på behagandets och anpassningens dansbana. Det får de yngre ägna sig åt. Min mamma hade trots en aktningsvärd ålder inte min inre styrka och säkerhet. Det hade inte jag heller, förr. För jag har gjort en makalös resa i det inre, smärtsam och kostsam på många plan. Den resan tror jag är av stor betydelse för min styrka nu. Jag har tilldelat mig en uppgift här i världen som inte går av för hackor. Den uppgiften kommer jag nog att återkomma till. Det är till och med stressande att vara i min ålder, för jag har så mycket kvar att uträtta.

Om man googlar på ordet kontaktförmedling öppnar sig en ny värld. Vid närmare beskådande öppnar sig en sexuellt konsumtionsinriktad värld. I de allra flesta fallen. En och annan just sajt finns i den här djungeln, men inte ens bland de justa går man säker.

Jag har förundrats över att jag, som presenterade mig så ärligt jag kunnat om vad jag gör och vad jag är intresserad av, får så få brev och kommentarer. Jag förundras också över alla dessa män som fattas så många ord. "Undrar du nåt så får du fråga", skriver många. Min presentation störde några som tyckte jag var skrytsam. Dom skulle bara veta, tänkte jag, som själv tyckte att jag höll en låg profil i min presentation. Jag förundras alla som noga planerar sitt vänsterprasslande. Och som inte fattade att mitt motstånd inte handlar om vad deras fruar ska säga utan att jag helt enkelt inte vill vara nr 2.

Jag förundras också över själva konstruktionen av dessa kontaktsajter. Det blir liksom en drog där jag dras till att gå in och kolla om nån skrivit nåt idag. Jag surfar runt och spanar in män i passande ålder, i intervallet 10 år yngre och 5 år äldre. Råkar av och till ut för att bli portad och tänker att jag nog är för gammal. Attraheras av dem som har en bild på sig och som bemödar sig om att beskriva sig själva. Är de reflekterande, självkritiska och humoristiska läser jag mer. Stämmer värderingarna blir det intressant. Rasister och ultrakonservativa går bort. Men det är då konstigt. Alla godingar bor så långt bort.

Nåväl. Jag har ledsnat på att sukta efter brev som inte kommer. Jag har ledsnat på att få syn på mitt kritiska jag som spanar och dumpar. Mer eller mindre av misstag har jag fått en trevlig brevvän via nätsajten. Det är jag glad åt. Det är absolut en sorts utdelning av kontaktinternettandet.

Bakom Kontext finns en kvinna 50+. Nu vet du det.

Det har varit jättekrångligt för mig att börja blogga. Jag har blankett- och fyllerinoja, blir höggradigt stressad för att inte göra fel - och det blir oftast fel då. Jag började med blogger, och lyckade nog starta två konton som liksom snodde in sig i varandra så att inget funkade. Till slut gav jag upp och valde www.blogg.se i stället.

Jag har haft god hjälp av en, i mina ögon, smått professionell bloggare. Honom hittade jag via en kontakt sight på nätt (Norrlandskontakten). Utan hans hjälp hade jag gett upp för länge sen.

Det här är omständigheter som gör att jag just nu funderar över nätkontakter och bloggande. Jag har t ex valt att vara anonym, för att undvika att skada mina anhöriga och mina företag. För man vet aldrig vilka som finns där ute.