Kontext

Sitter på tåget hem efter närmare en vecka på bortaplan. Har en märklig förnimmelse av att det händer jättemycket och just ingenting. Det är upplevelsens både fram- och baksida. Summerar två intressanta uppdrag, en trolig konsult till i vår ”utbildning” nästa vecka och resonemang om hisnande möjligheter via ett nålsöga. Och det är väl de där hisnande möjligheterna som ställer till det. De fyller ut upplevelsen och är vid närmare skärskådande bara möjligheter, inte alls konkreta uppdrag. Därav kommer väl känslan av väldigt mycket och ganska lite – samtidigt.

Grunnar också på alla möten vi har i de där effektiva organisationerna med glassigt yttre. Inte är de särskilt effektiva! Vi kajsor från landet framstår ju som de som för dansen med initiativ, kreativitet, pålitlighet och … ja just kommunikation. Undrar hur bra det är egentligen. Bäst är nog en dans där båda för och följer. Så har vi det med vårt värdföretag. De har en generositet som är enastående. De ser det som en strategisk investering att få ha oss hos sig. Jag tror det funkar, för jag älskar dem och blir dem trognare för var dag. Och i våra kundmöten skryter jag om vårt värdföretag. Vet inte vad jag ska säga om den dansen. Vet inte vem som för, men dansen funkar absolut och är enbart njutbar, trots att vi alla är berörda av lågkonjunktur och den företagsmässigt existentiella oro som vill slå följe.

I mitt kringflackande liv bor jag än här, än där. Ofta hos en kompis i Drottningstaden eller hos min dotter i Huvudstaden, ibland en natt på den här båten.

Jag tycker livet går i spinn just nu. Jag hinner inte med mig. Och jag vet att det här är en självskapad bild, som, ja, jag gitter inte ens tänka tanken ut. Det är nåt med att jag själv kan göra nåt åt saken. Det finns i alla fall en del stressområden runt mig.

Mitt SJ årskort går ut 20 november och jag tycker mig inte ha råd att köpa ett nytt. Just nu. Men jag behöver det så himla väl. Ska jag trots allt punga upp med 40 000 kr som kortet kostar? Det lönar sig i längden, men det känns knivigt nu med ansträngd ekonomi lackandes mot jul. Det är väl helt enkelt den ansträngda ekonomin som stressar. Känner av lågkonjunkturen och den här hösten har inte varit nån höjdare intäktsmässigt. Det avhjälper inte min stress att ”alla” har det kärvt.

Det finns en hel del positiv stress  i samband med  företaget. Roligt utvecklingsarbete där jag måhända inte bottnar i hundra års erfarenhet. Mina studier i CSR fortskrider. Min grupp gnetar på med skype, google docs och mail, och grupparbetet är ömsom intressant med våra olika infallsvinklar och ömsom frustrerande vad gäller teknik och tidsskillnad. Varannan vecka lämnar vi in uppgifter och det ligger rätt många timmar bakom var och en av dem. Nu ger vi oss i kast med den 7-e uppgiften (av 9).

ML och jag på promenad i V.

Min son ML mår inte så bra. Han har gått mot den sk väggen. Förhoppningsvis inte in i densamma. Jag besökte honom och hans nya flickvän (en pärla) häromdagen. De fanns bland flyttkartonger i sin nya lägenhet, en trea.

Här är pärlan nyklippt och nytonad i håret...

Ibland undrar jag hur smart vår affärsidé är. Egentligen. Vi jobbar ohemila mängder utan större inflöde. Dessutom är vi inne i en lågkonjunktur och vi har en på marknaden okänd ny modell/metod. Vi skär alltså inte guld... Men det kan faktiskt vara så att vår affärsidé inte är så smart. Det känns viktigt att grubbla i dessa banor. Och grubblerierna stressar. Men än så gäller principen att uthållig vinner. Det är bara en fråga om hur länge vi ska orka vara uthålliga.

En hel del tid viker jag också åt anbudsskrivande. För det mesta får vi inte uppdragen eller ramavtalen. Men det händer att vi ligger ganska bra till, dvs vi är med bland de stora drakarna, och ibland får vi också uppdrag. Häromdagen var kollegan och jag till ett grannlän för att teckna avtal om chefsaspirantprogram i två statliga myndigheter i samverkan. Kul.

Allt detta pågår medan jag mest bara reser kors och tvärs i vårt land. Det är som att jag kippar efter andan och inte hinner ifatt mig. Jag kommer hem, tvättar kläder och packar om för nästa resa. Jag jagas av ständiga insikter om att inte hunnit med det ena eller det andra. Jag känner mig otillräcklig och ja, faktiskt lite oduglig.

Det finns inte mycket plats för det dova åskmolnet som någonstans finns där i horisonten. Åskmolnet heter blåscancer och det håller sig på behörigt avstånd lugnt. I dagliga livet gör den sig påmind genom att jag fortfarande äter blåslugnande medicin som gör mig grusig i ögonen och torr i munnen. Det bidrar säkert till trötthetskänslan. Grus i ögonen brukar ju vara trötthet.

Förra helgen var jag på konsert i den här landsortskyrkan. Bröderna F, däribland mågämnet, spelade underbar musik. Härligt.  Jag deltog i familjegnussandet efteråt till alldeles för sent. Körde spiknykter med grusiga ögon hem och höll på att somna vid ratten flera gånger. Hemskt. Rent av oförsvarligt. Ska inte göra om det.

Hur kunde det nu bli så här? Ja, den gamla vanliga tidsoptimisten är i farten. Och det är ju så himla kul att vara så frisk som jag är och att kunna jobba. Men jag ska nog inte ta några fler universitetspoäng i vår. Ett tag tänkte jag att jag skulle kunna läsa Lean production eller kvalitetsledning eller nåt. Men det får vänta. Om jag nu är i spinn, så behöver jag inte tillföra spinn-energi. Frågan är hur jag får stopp på snurret.

Det jag är med om nu får mig att känna mig ung. Är på väg till Kungliga huvudstaden med mitt SJ årskort som ständig följeslagare. Så här när nästan ett helt år gått kan jag summera att det nog lönat sig för mig att ha det här årskortet. Nåväl. I förmiddags var jag ute på nätet för att kolla när tågen går. Med årskort kan jag strunta i framförhållning. Jag bara tar det tåg jag vill ta.

Till min förfäran såg jag att det inte fanns några platser kvar. Inte en enda under hela dagen. Och för den delen inte under natten heller. Provade om det fanns betalbiljetter. Samma resultat. Insåg nu, åt helvete för sent, att det är en resehelg. Alla djävlar ska hem just idag.

Jag bara måste vara framme ikväll. Alternativet att jag inte skulle lyckas finns inte. Men hur gör jag?

Jag bestämde mig för något som jag gjort många gånger förr, i min ungdom. Det går. Jag åker tåg och det går. Jag har bl a rest biljettlös genom Europa tillsammans med mina studiekamrater. Jag hade sabbatsår men ville följa med på studieresan. De hade en gruppbiljett och jag var alltså en extra person. Konduktörerna räknade till 26 och tittade på biljetten där det stod 25 och de trodde naturligtvis att de räknat fel. Genom hela Europa. Så jag vet att det går.

Valde ut det tåg som har en anslutningsbuss som går 15.10 från min stad i midjan av Mellanmjölkens land. Bussen var knökfull. Perrongen vid tåget kryllade. Ställde mig intill en extra kryllande skara. Det var några familjer som skulle sitta i vagn 4 (bistrovagnen) och de hade 12 biljetter och jag vet inte hur många kryllande barn i olika bångstyrig ålder. Den dynamiken passade mig. Ju stökigare, desto bättre. Det förvillar konduktörer som ska hålla ordning. Bistrovagnen skulle dessutom kunna bli en räddning. Krånglade upp med min osedvanligt  stora väska bland åtskilliga andra osedvanligt stora väskor.

Släntrade mot bistron. Där hörde jag ett samtal mellan en ung man och konduktören. Hon hävdade att tåget var absolut fullt och att han faktiskt inte kunde åka med. Han gjorde några tappra försök att beveka henne men hon var mycket övertygande i sin hållning. Inte ens i bistron kunde han sitta.

-        Det här hör inte jag, tänkte jag. Jag måste vända så jag inte hör det här. Hon får inte se att jag var där och hörde. Hittade en tom plats intill en ung tjej och här sitter jag nu. Barnen kryllar så fint så  fint och konduktören bara kastade ett snabbt öga på mitt årskort innan hon tog sig an stöket.

Vi närmar oss första stoppet och nu är det spännande att se om jag måste flytta mig. Jag håller andan. Mammorna till de kryllande barnen passerar med stora börsar i handen på väg till bistron.

-        Pu, nu går tåget igen utan att någon gjort anspråk på min plats. Jag säger ju det. Det går.

Det är faktiskt lika spännande att åka nu som i min ungdom. Jag sitter här på tåget hur cool som helst och bara vet att det går. Och inte kan de kasta av en gråhårig dam som inte fattar att man ska ha platsbiljett när tåget är knökfullt. Det syns nämligen inte utanpå att jag känner mig ung. Och inte syns det att jag ler inuti heller.

Vi har haft vårt första Skype-möte i den tremannagrupp där jag deltar i distanskursen CSR, corporate Social Responcibility.

Översiktligt handlar kursen om företags samhällsansvar eller långsiktigt hållbar utveckling. Vi håller på med uppgift 5 och skall göra en code of conduct, uppförandekod, för Shell i Nigeria. Vi har läst på diverse rapporter, bl a tegelsten från Amnesty International, Shells egna dokument, andra företags dokument etc.

Frågorna fullkomligt stockar sig. Hur kan Shell över huvud taget motivera sin närvaro i Nigeria? Hur kommer det sig att staten Nigera, trots stora inkomster från oljan, ignorerar sitt statliga ansvar att förse sin befolkning med infrastruktur, utbildning, sjukvård och skydd? Hur ska ett företag förhålla sig till laglöshet, korruption och svag regering? Ska företaget ta över statens ansvar för sin befolkning? Finns den kompetensen? Ska en uppförandekod vara praktiskt användbar för de anställda vid företaget i relation med lokalbefolkningen eller mer av en uppförandekod som passar företagets olika intressenter, aktieägare, anställda, den oljeslukande industrivärlden, miljö-rörelsen eller you name it?

Dessa frågor har vi brottats med på en sviktande internetlina mellan Beijing, London och Midjan av mellanmjölkens land. Samtidigt bekantade vi oss med varandra och vårt intresse för CSR. Samtidigt ävlades vi med Skype-mediet som sånt. Det går inte så bra att humma instämmande för då hörs inte talaren. Strikt en talare i taget är vad som gäller. Åhh så frustrerande! Men så fascinerande! Tänk att vi pratar gratis med varandra på tre olika ställen på jordklotet!

Det var många lärprocesser samtidigt. Du skulle se mig. Jag har små plustecken i ögonen och stirrig blick. Jag är mest bara snurrig i bollen. Det här är svettigt för en kärring med en – just nu - mycket liten hjärna.

Det går rykten om min son M att han syr kläder till Paul Simon. Ryktet har florerat i ungdomarnas bekantskapskrets en tid och nådde idag mina öron.

-          Va??? Det har jag inte hört nåt om. Nog för att han är lite wild´n-crazy och hittar på udda saker, men… nä, det kan väl inte vara så?

-          Jo, han har skrivit om det på face-book.

-          Nähä. Va?!? Det har jag missat.

-          Jo, han har skrivit om det och så var det en som kollade om det var den riktige Paul Simon, alltså Simon-and-Garfunkel-Paul-Simon, och han svarade ja.

-          Men, det här är ju jättekonstigt. Han har faktiskt varit rätt meddelsam om vad han har för sig på sistone, och det här har han inte sagt ett ord om. Nog för ett det händer förunderliga saker i hans liv just nu, men, nä, det verkar helkonstigt.

Därvid stannade samtalet och jag smälte intrycken. Det var värstens.

Men va konstigt att han inte sagt nåt. Så jag ringde honom och frågade.

-          Nä, det vet jag inget om.

-          Men du har ju skrivit om det på face-book!

-          Ja, jag har skrivit att jag sitter och syr till Paul Simon. Och, ja, det var nån som frågade om det var den riktige Paul Simon, och det var det ju. Jag satt och sydde och lyssnade på den riktige Paul Simon.

Jag får såna flash-backs.

Jag är sent ute. Har inte bildat mig erforderlig uppfattning om hur studierna ska bedrivas. Först nu ikväll hittade jag inbox-lådan. Den var knökfull med mail till mig. Gruppkamraterna har försökt få fatt på mig. Jag har inte läst klart de första två momenten och inte gjort klart de första tre inlämningsuppgifterna. Är bara halvfärdig.

Så var det på ett ungefär när jag en gång i tiden började läsa på universitet för länge länge sen. Den gången var det konsthistoria och jag ramlade liksom in i det hela, överrumplad  över att det var tentadags. Men jag minns också att det trots allt gick bra. När jag skrivit den första tentan var jag övertygad om att jag kört. När jag fick resultatet visade det sig att jag spetat tentan (alltså högsta betyg).

Sen dess har jag vant mig. Det brukar gå bra för mig. Den senaste utbildningen, mastersexamen, tog jag också med nåt plus i kanten, jag tror det hette A, with distinction.

Men det är en skillnad från förr. Nu har jag unga studiekompisar som vet hur man forwardar mail så att de automatiskt kommer i ens egen mailbox. Och vi ska grupparbeta. Mina gruppkompisar bor i London respektive Beijing. Hon i London flyger och far och är inte landad förrän om några dagar. Han i Beijing är pappaledig med tre barn. Själv har jag det smått hysteriskt runt mig och även jag flackar och far. Så var det då inte förr. Då var kvinnorna hemma med sina barn och vi andra var bofasta gick till vår skola dagligen. Och inte var det mycket till grupparbeten att tala om. Vi kunde lalla på i nån sorts egen takt.

Det är visst nu jag studerar. Hej och hå. Jag behöver se till att komma ikapp så att jag inte är en belastning för gruppen som är duktigt utspridd över jordklotet

En manet från Hjärtas park i Alingsås

Jag har nyligen gjort ett uppdrag i Alingsås och på kvällen blev vi alla bjudna på guidad Ljusvandring.

Fascinerande! För tionde året genomförs Lights in Alingsås. Det är  en livs levande mötesplats och smältdegel av experimenterande för ljusdesigners, studenter, armaturföretag, stadsplanerare och andra intresserade inom ljus-, rums och upplevelse-gestaltning. Evenemanget är världsberömt inom vissa kretsar.

Hit bjuds ett antal ljusdesigners från olika delar av världen att i workshops jobba tillsammans med studenter och armaturföretag i att ljussätta olika delar av Alingsås. Gymnasieelever på el-programmet är involverade. Vi vandrade till Brunnsparken, Minneslunden, Stadskyrkogården, Skate-arenan, Hjärtas park, Sparbanksgåden m fl ställen. Före oss gick ett antal grupper och efter oss fanns ytterligare följen om 20-30 personer. Det gick rykten om evenemanget drar att 60 000 besökare under oktober.

Jag har hämtat info från deras hemsida: Ljusteamet är ett unikt samarbete mellan Lights in Alingsås och ett antal belysningsföretag. Sedan 2005 har vi i samband med Lights in Alingsås skapat en mötesplats för ljusleverantörer. I några av Alingsås finaste gaturum, har vi tillsammans format utställningsplatser för belysning i fullskalemiljö under oktober månad. Utställningen ses av många tusentals besökare under Lights in Alingsås. Ljusteamet är en årligen återkommande mötesplats, där företagen kan visa upp sina produkter, och en plats dit företagen kan bjuda sina kunder. I år presenterar 8 företag en experimentell produktmässa inom- och utomhus på Stora Torget. Årets tema är: LED

På Lilla Torget blir utomhusutställningen där företagen presenterar sina produkter. Utställningen följs upp inne i paviljongen med mer information och inomhusprodukter. I paviljongen hittar man också information om produkterna och kontaktpersoner till företagens representanter.

Nåväl. Det ser alltså bra ut.

Och…

Det finns ett gulaktigt fält i blåsans övre del. Dr K förklarade det som nåt jag inte minns namnet på. Såg ut som port salut med lite grus i. Eller som gula fläcken, tyckte Dr K.

Hon kallade in Dr P och de var båda överens om att det såg så pass ofarligt ut att ingen särskild provtagning gjordes på det gula. Skönt.

I övrigt börjar jag nu vara läkt. Inga öppna sår längre. Första gången på över två år. Men så mår jag också prima.

Som vanligt togs sköljvätskeprov, som får ge det slutliga svaret på att det nog är bara bra med min blåsa. Det tar några veckor att få svar.

Framöver vill de göra en grundligare koll med hex-vix, dvs sånt där medel som gör att cancer blir illrött i blåljus. Frågade om de tänker behandla. Svaret var nej, bara om det visar sig finnas tecken på cancer. Det var värdefull information till mig. Jag har gått och trott att om cancern kommer tillbaka, så ska blåsan bort. Men nu finns alltså ett mellansteg. Lite cancer kan man alltså försöka skrapa och behandla bort.

Nästa koll blir väl i början av januari. Ja, det var väl allt för den här gången.

Jag har blivit student igen. Läser en liten distanskurs i CSR vid Luleå tekniska högskola. CSR står för Corporate Social Responsibility vilket handlar om företags samhällsansvar. Ruggigt intressant tycker en sån som jag. Håller på med mina första två individuella inlämningsuppgifter. Den ena ger en bakgrund till företeelsen och debatten om företags samhällsansvar och den är jag i det närmaste klar med. I den andra uppgiften ska jag fördjupa mig i en del centrala begrepp som hör till området CSR.

Jag fascineras av hur intressant jag tycker att det här är. Samtidigt är jag rejält stressad över att inte riktigt ha varken tid eller råd, men, va fan. Man ska väl ha kul medans man lever? För det är kul att vara i sitt esse.

Nu har jag alldeles själv installerat Skype i min dator (igen). Det i sig förtjänar folkets jubel. Fast egentligen var det inte alls svårt. Och så har jag videopratat med dotter T där borta i New York. Tycker att det är smått fantastiskt. Över atilanten i realtid, se sin nyvakna dotter i nattlinne och med håret på ända bjudandes på en morgonjäsp. Nog för att jag sett synen förut. Men det är det där med över atilanten. Och gratis.

Idag var jag på en hurtig utflykt med kompis M. Vi åt medhavd lunch ute och, ja, hösten har kommit, om man så säger. Det blåste kylig småspik och ville regna lite lätt en stund. Brr. Men trevligt var det ändå.

Samtalstemat var vemod!!! Mycket upplyftande. Vi kom fram till att det min skäl är vemodigt att vara i den åldern där vi inte längre är nr 1 i våra barns liv. De lever sina egna liv och har fokus på sig själva. Några av dem har egna barn som är så pass små att de absolut är nr 1 i dessa små barns liv. Men vi är degraderade. Så ska det vara, det är livets gång. Antingen kan vi låta våra egna barn vara allt i våra liv, göra dem skyldiga till meningen i våra liv eller så kan vi sörja den tid som var och att nu är vi degraderade som rätt oviktiga. Det är – om inte sorgligt – så i alla fall vemodigt. Vi enades om att vi kunde sörja en stund över denna tillvarons ordning.

Bert Hellinger heter en snubbe som menar att det finns en ordning som är naturlig för mänskligheten. The order of love kallar han den. Finns mer att läsa och den här filen kan vara en ingång. http://sv.wikipedia.org/wiki/Bert_Hellinger

När jag var så sjuk för nåt år sedan upphävdes den naturliga ordningen. Mina barn fick oroa sig för mig, dvs åt ”fel” håll i ordningen. När min son M ringde och beklagade sig med – Mamma jag är så sjuk, jag är förkyld, då återställde han ordningen och jag fick vara den mamma jag behövde få vara och kunde bry mig om min sjuke son.

Med stigande ålder behöver dessa våra barn oss allt mindre. Vemodigt är vad det är. Men också tillvarons ordning.