Kontext

Till synes har livet varit sig likt hela tiden den senaste månaden. Jag flänger och far som vanligt. Men i min värld har livet varit gastkramande. Det är tur att livet inte håller mig i skruvstäd på det här sättet hela tiden. För hej och hå, det har kostat på.

 

Inuti har det varit storm. Anspänningen kring dotterns förlossning har varit påtaglig. Dels har jag varit inne i ett normalt mormorssnurr, som väl de flesta mormödrar är med om. Mormorssnurren har dessutom varit kryddad, chilipepprad, av undran hur det kommer att gå med de två, som inte alls haft de bästa tänkbara förutsättningarna där inne i magen. Specialist-läkarna har med all önskvärd tydlighet förmedlat att utgången varit oviss.

 

Nu klingar den där värsta oron så sakteliga av. Det är himla skönt.  Hjärnan är inte lika invaderad längre. Den har dessutom fått en rikt nyanserad berättelse om dagen D från första steget in på KI till flytten över till SÖS. Det har gett mig en inre film som jag kan knäppa på och av, då jag vill. Jag ler åt vissa sekvenser. Småskrattar åt andra. Nu njuter jag av att allt gick så bra. Helt enkelt så bra det bara kan. Och lite till.

 

Lättnaden har sina orsaker. Det fortsätter att gå över förväntan för töserna, som verkligen är mycket små. De andas, sover, äter och bajsar med bravur och deras små hjärtan jobbar på som de ska. De har minimal teknisk övervakning, men det är ändå ett stök och bök med att hålla kroppstemperaturen och genomgå kontroller. Det är bra resultat på de undersökningar som görs. Det gör att jag drar en lättnadens suck. Krisberedskapen kan taggas ner och mitt liv normaliseras.

 

Men inte föräldrarnas. Ja, jo, även deras krisberedskap kan taggas ner en aning, men inte deras arbetsberedskap. De är likt känguruföräldrar, de har fullt upp och är på jakt efter rutiner. Puh, jag blir alldeles svettig då jag tänker på det. Var tredje timme ska töserna matas, vilket innebär att de ska lockas äta från bröst och liksom få häng på den goda mjölken (de kan inte suga riktigt än, de går i sug-skola) samtidigt som de sondmatas vilket tar en evighet, sen ska brösten pumpas och det tar ungefär en evighet till, sen ska föräldrarna äta själva på ingen tid alls och sen har det gått minst tre timmar och det är bara att börja om från början igen. Var tredje timme, dygnet runt, även nattetid. Men det blir inte invärtes storm i mig för det. Som sagt - mitt liv normaliseras. Å det är jätteskönt.

Mina vänner i skogen, trattkantarellerna, har kommit. Det finns massor, det mesta bara smått, men jag har hittat rejäla ena också.

 

Unnade mig en svamptur alltmedan tvättmaskinen går varm och jag packar om. Jag kom hem nu i eftermiddag och far igen i morgon bitti.

 

Man skulle kunna hoppas och tro att mitt flängande skulle gynna jobbnärvaron och minska hönsmammeriet. Men det märker jag inte så mycket av. Jag är hos den nya familjen mest jämt i tankarna. Stressar upp mig och bekymrar mig. Jag tror jag är mer stressad än vad de själva är. Önskar jag kunde tagga ner. Får i alla fall förståelse för min egen mor på den tiden då jag födde barn. Himmel va jobbig hon var. La sig i det mesta och brydde sig så mycket att det blev en belastning.

 

Stackars de mina. Dom har då fått på halsen en riktig hönsmamma. En som gläder sig åt att barnbarnen föddes när trattkantarellerna kom för säsongen.

Är på väg hem och har stannat i Huvudstaden för att träffa en kompis och framför allt för att träffa tvillingfamiljen.

 

Veckan har varit en prövning. Det kommer att vara en vecka som går till historien i mitt liv. Sån anspänning och sånt utfall!

 

Anspänningen har varit påtaglig, kan jag tycka. Har varit vimsig eller frånvarande på jobbet. Dagen efter snittet var blues-ig. Jag somnar klubbad, sover oroligt och vaknar tidigt.

 

Utfallet känns omtumlande. Det går i det närmaste mirakulöst bra för de två töserna. Det beskriver föräldrarna i sin blogg "Jaaa!" på  http://enaggstvillingar.bloggo.nu/  Hela familjen flyttades till SÖS igår och bor i ett familjerum på neonatalen. Där får de vara ett tag. Mamman repar sig fint.

 

På det hela taget: Tunggung - som börjar få lite sväng. Åt rock´n roll-hållet.

Nu har jag själv upplevt det som så många före mig berättat om. Mormorssnurrugheten.

 

Som så ofta när det händer nåt stort i mitt liv, börjar jag med att inte känna så mycket. Så är det nu. Det är faktiskt känslolugnt eller känslotomt fortfarande, så här ett halvt dygn efter beskedet. Det jag kan rapportera är fakta från igår: att allt gick väldigt bra, de blev mycket väl och professionellt behandlade.

 

Känslotomhet, ja, men det finns absoult nåt att säga om den intellektuella kapaciteten. Den klarar inte mycket. Den behövs för att klara det mest basala, fixa frukost, klä mig med kläderna i rätt ordning och se till ett de inte kommer ut och in. Ungefär där tar det stopp. Hur jag ska klara dagens båda kreativa möten har jag inte en aning om. Jag får gigantisk träning i att "parkera". Men hur jag ska kunna plocka fram nåt kreativt ur ett tomt intellekt är mig en gåta. Snurrigt är det.

Kl 7.29 kom ett sms om att ett akutfall fått gå före och att deras snitt blivit uppskjutet ett tag

 

Kl 9.50 kom sms om att nu var det dags

 

Kl 16.57 kom i snabb följd 2 kortfilmer (på vardera ca 10 sekunder) av båda två på mammans barm och så en bild på den större av de två.

 

Jag säger då bara det. Timmar kan vara vääääääldigt olika långa.

Tar ledigt lite en stund på förmiddagen. Dricker morgonkaffe och tittar på morgonsoffeprogram. Lasse Berghagen intervjuas. Han är så go. Pratar om att han har förmågan att med armarna utsträckta brista ut – Hej livet! Och han förnekar inte at livet är både i dur och moll. Ja. Tjena livet!

Från och med nu döper jag om huvudpersonerna. Dottern = mamman och pojkvännen = pappan. Bara så att du som läsare vet. Jag tar ett tvilling-perspektiv på deras benämning istället för ett ego-perspektiv. Här ska födas tvillingar, nämligen. Om några timmar är jag mormor.

 

Nu på morgonen hade jag lite sms- & whats-up-kontakt med mamman och pappan. Jag vet att de sovit sisådär, är samlade och vid gott mod, kommit iväg till Karolinska med buss och att det är symbolisk dimma ute.

 

Det är många som går med spänd undran just nu. Inte bara jag. För mig står det klart att lägesrapporterna inte ska basuneras ut på FaceBook. Informationen får spridas på annat sätt i en trängre krets.

 

Igår ringde en kompis NB  och föreslog en kommunikations-ordning som skulle underlätta för oss alla. Jag får veta genom tvillingarnas pappa, sprider till NB som sprider till de övriga vännerna i sin tur. Fiffigt, eller hur?

 

Om inte annat så kan jag roa mig med att studera modern kommunikationsteknologi. Nyss fick jag ett mass-sms från pappan om att det kommit ett akut fall före, så deras snitt blir uppskjutet, ovisst hur länge. Men fortfarande är det förmiddagen som gäller för kejsarsnittet. Vilka som fick sms-et vet jag inte. Men något säger mig att NBs och mitt tänk inte riktigt kommer att funka. Och det var väl då detsamma.

 

Jag själv känner mig ömsom helt lugn, trygg och fylld av tillförsikt för what ever (det-blir-som-det-blir-tänket) och ömsom helt hysteriskt orolig med ångestfull andning (som jag fångar mig i och kan prata mig själv till rätta). Konstaterar att jag blir lugn av att ha kontakt med huvudpersonerna. Mass-sms, halleluja. Jag gör vågen.

 

Att jag är totalt insnöad på mormorskapet är uppenbart. Där ute faller Khadaffis 40-åriga diktatur i Libyen och i Norge går sorgen in i nytt skede efter en månads förfärande insikt om verkan av attentaten i Oslo. Där ute mognar äpplen och svamp, en del skördar drunknar av väta. Där ute blir det natt och dag och hösten är i antågande. Allt detta väger lätt för jag ska bli mormor jag.

Nyss vaknade jag flera timmar före utsatt tid. (Kvävningsdrömmar.)  Att vakna tidigt är inte helt ovanligt för att vara mig, men det är ovanligt för att vara mig så här utvilad efter sommarledigheten.

 

Bara att inse att hela kroppen är inställd på det som ska ske i morgon. Jag provar att styra hjärnans utflykter från den kommande förlossningen. Det funkar kortare stunder. Sen är jag där igen med fingrarna i syltburken. Det är dan före dopparedan.

 

Dottern beskriver det så här i deras gemensamma blogg http://enaggstvillingar.bloggo.nu/

 

Hur var det nu? Hundraåringen lärde mig ju.

 

Det är som det är.

Och blir som det blir.

Egentligen är jag fly förbannad. Sitter på tåg till Drottningstaden och SJs internet har lagt sig i vägen för min egna framfart på nätet. Inte tågets personal, inte SJs hela kundsupport kunde hjälpa mig. Men min son, min alldeles som egna datasupportande son, han kunde minsann hjälpa mig till slut. Han gav mig de nödvändiga ledtrådarna till att jag själv kunde lösa problemet.

 

Det är lite skönt att ånga upp sig över nåt så banalt som ett krånglande trådlöst nätverk. För i botten är jag stressad över det faktum att dagen för dotterns uppsnittande närmar sig med stormsteg. Jag har svårt att koppla av och tänka på annat. Så, tack SJ för en stunds vila från förlossningsgrubblerier.

 

Överlämnade en väska med äpplen till dottern med pojkvän i utbyte mot mina egna bilnycklar (som jag behöver för att klara av ett logistiskt krångel framöver). De kom till Centralen och jag passade på att fota dem. Det är sista bilden jag fotat dem FÖRE.

 

Tvillingarnas faster (till vänster), pappa (i mitten) och mamma (till höger) med äpplen i den resväska jag transporterade dem i. Ett bättre begagnat skrälle på hjul.

 

 

Man kan tycka att det är dumt att komma med äpplen så här dan före dan före dan före dopparedan. Men, som systern sa, dom är så rastlösa så det är perfekt att sitta och pyssla med några äpplen. De ska få bli mos och chutney och gele och ja, vad man nu gör av äpplen.

 

Vi konstaterade också, pojkvännen och jag, att vi båda har stråk av påtagligt inre lugn och förtröstan av att det kommer att gå jättebra det här. Men också att de lugna stråken allt som oftast skingras av annat tankegrums.

 

Hujeda mej. Vojne vojne. Om en stund landar jag i Drottningstaden. Ska träffa kompis IJ, som jag tidigare bodde hos. Ska bli så trevligt att träffa henne och så, om jag känner henne rätt, kommer hon att ha öron för min lugna ångest så här dan före dan före dan före dopparedan.

 

PS 1

Några få timmar efter överlämnandet av alla äpplena fick jag ett SMS "Det blev 18 kg äppelmos". Om det tänker jag att här har det hackats äpplen. Frenetiskt.

 

PS 2

Det VAR verkligen både trevligt och skönt att träffa IJ och ohämmat få surra om det som hela mitt väsen är upptaget av. Jätteskönt.

Nåt helt annat som omväxling.

 

Jag har en kontorsarbetsdag och betar av listor. Bl a sysslar jag med att ta reda på vad det kan kosta att få mentorskapsboken översatt till engelska och om det finns intresse från globalt verkande svenska företag för en engelskspråkig variant. Vi har fått förfrågan av och till och häromdagen kom den ingen. Det är klar att det är en rolig fråga att få men den är besvärlig också. Nu pågår utredning och det är jag so är utredaren.

Jag roade mig med att googla på storföretag och hittade en hemsida som jag försjönk i. Jag lärde mig nåt om svenskt näringsliv.

Nu kan du testa dig hur det står till med dina kunskaperna.

 

1 Hur många privata företag (ungefär) finns det i Sverige? Alltså registrerade i SCBs register, exklusive offentliga bolag.
1) 10 000 st
X) 100 000 st
2) 1 000 000 st 

 

2 Hur pekar trenden de senaste 10 åren?
1)   Lika, dvs ungefär lika många företag nu som för 10 år sedan
X)  15% fler nu
2)  15% färre nu

 

3 Hur är det med antalet företagare jämfört med antalet företag?
Antalet företagare är jämfört med antalet företag
1)   Fler, typ dubbelt upp
X)   Lika
2)   Färre, typ bara hälften

 

4 Företagares andel av befolkningen är
1) 0,7%
X)  7%
2)  17%

 

5 Trenden för andelen företagare av befolkningen de senaste tio åren
1)  Ökar
2)  Lika
3)  Minskar

 

6 Andelen företagare i en internationell jämförelse (EU)
Sveriges andel företagare i jämförelse med snittet för EUs länder
1)  Mindre
X)  Lika
2)  Högre

 

7 Hur ligger de andra till?

Följande länder, Finland, Grekland, Luxemburg (jag har skrivit dem i bokstavsordning) representerar EU-länder med största minsta och mellersta andel företagare.

Rangordna dem med landet med största andel först.

 

8 Var ska Sverige placeras rangordningsmässigt i denna lista?

 

9 Om förändringar i välfärden
Välfärdssektorn är den benämning vi har på t ex skola, vård och omsorg. För 10 år sedan utförde kommuner och landsting merparten av välfärdstjänsterna och den offentliga sektorn svarade för finansieringen. Idag är det allt vanligare med andra utförare, leverantörer, än de offentliga medan det offentliga fortfarande finansierar tjänsterna. Debatten om privatisering har tilltagit. Men vad innebär privatisering, egentligen?
1) privata företag levererar / utför välfärdstjänsterna
X) finansiering och drift av välfärdstjänsterna övertas av privata aktörer
2) offentliga aktörer finansierar och levererar välfärdstjänster till privatpersoner

 

10 Sveriges välstånd i en internationell jämförelse
Välstånd brukar mätas i BNP per capita. Om man listar jordens 35 ledande länder i tre delar, vilken tredjedel ligger vi i?
1)   översta tredjedelen
X)   mellersta tredjedelen
2)   nedre tredjedelen

 

Svara genom att kommentera före 15 september

Jag fortsätter att blogga om det som är "i figur" i mitt medvetande. Ids inte låtsas att det är på nåt annat sätt. Förstår också att det kan vara tröttsamt att läsa. Men va fan, sluta läsa då!

 

Alltså. Dagens ultraljudsundersökning (mm) blev resultatmässigt som vi gissade. Datum för snitt ligger fast, det är 24 augusti som gäller. Småttingarna väger nu ca 900 respektive 1400 gram. Flödena är som förr, stabilt instabila. Dottern är nu i vecka 32. Föräldrarna är ordentligt omhändertagna och blir successivt införstådda i vad praktiskt som kommer att hända, när och till viken kostnad. De känner idel tillit till all personal. (En gudagåva! Vilken fantastisk vård vi har i Sverige - när det gäller!)

 

Snart är den här tiden FÖRE ett minne blott. Om en vecka kommer tiden EFTER. Det-KAN-gå-bra-tanke-piruetter virvlar runt i mitt medvetande likt brittsomriga vindar varvade med en och annan skur och blåst.

Den närmsta tiden har det kommit en del mycket värmande hälsningar och lyckönskningar till dotter-familjen och till mig. Stort tack till er. Det har gjort himla gott.

 

Trots att jag jobbat på annan ort envisas de fritt flygande tankarna att ideligen landa i det kommande kejsarsnittet och hur det kommer att bli sen. Hjärnan har gått på tomgång, tugg tugg, om och om igen. Hur det blir sen är ju det stora frågetecknet. Kroppen har känt en stigande oro.

 

Nåväl. Igår träffade jag dottern med pojkvän en stund på kvällen. Jag övernattade hos dem på väg hem. Passade på att fota magen.

 

Kanske det sista fotot jag kunde ta med magen i vädret. Idag, torsdag, ska de på en sista undersökning före snittet. Kanske blir datumet uppskjutet? Eller tidigarelagt? Troligt är att det ligger fast enligt tidigare plan.

 

De berättade om hur de har det just nu. Dels går de på lägenhetsvisningar och visar själva sin lägenhet för andra. Dels förbereder de sig inför den förlossning som närmar sig.

 

Dottern känner en rastlös oro inför dagens undersökning. Hon gestaltade det med att fäkta med armar och ben, som om hon satt som masken på en krok. – Det känns som lugnet före stormen, sa hon. Pojkvännen är förvirrad, ofokuserad och disträ. Båda drömmer tonvis av förvirrade drömmar. De skriver brev till personalen om hur de vill ha förlossningen och repeterar detaljerat steg för steg vad de ska göra på morgonen den 24.e och hur lång tid det får ta innan de ska vara på plats på KI kl 7.

 

De detaljstuderar denna morgons olika moment: Vakna till väckarklocka (hoppas de kunnat sova!), duscha och klä sig. Pojkvännen ska dessutom äta frukost och bre några extra mackor att ta med sig för säkerhets skull. Gå ut ur lägenheten med, den sedan länge packade, väskan och cykla iväg till KI. Anmäla sin ankomst och sen bara göra som de blir tillsagda. Säg att det kan ta högst en och en halv timme, inklusive diverse vims. Hur svårt kan det vara?

 

De reagerar på ett högst begripligt sätt. Deras stegrade oro gör mig lugn. Nåja. Lugnare. Kanske blir jag också lugnare av att faktiskt träffa dem, se dem vimsa omkring och skriva komihåglistor. Då är jag i stormens öga och där är det lugnt. Därifrån kan jag tänka på den 24.e som julafton.

Det drar ihop sig. Mitt medvetande drar ihop sig. Tankarna återvänder tätt som oftast till den 24.e då dottern ska kejsarsnittas. Det är om 10 dagar.

 

Märklig benämning förresten. KEJSARsnitt. Varför denna benämning? Googlade:

 

…”Om Gajus Julius Caesar föddes på detta sätt är det desto underligare att hans mor Aurelia inte dog förrän 46 år senare. Operationen användes uteslutande på döda eller döende kvinnor, det var först på 1800-talet som man kom på hur det kunde utföras på ett säkert sätt. Ordet kommer förmodligen efter latinska cæsus, skuren. Det har föreslagits att namnet Caesar kommit från en stamfader som blev född med kejsarsnitt.

Utveckling: Caesar var en gren av ätten Julius, kejsarens förnamn Gajus; efter GJC kom cæsar att brukas som titel, och "kejsare" heter det ju än idag (liksom Kaiser, tsar m.fl. varianter). Det är alltså fullt tänkbart att "kejsare" på sätt och vis kommer från "kejsarsnitt", snarare än tvärtom.”…

 

24 känns ödesmättat. Eller, ödesmättad är väl inte en känsla, precis. Det känns som om tankemönstren koncentrerar sig kring detta datum och vad som ska hända då. Tankarna går liksom i tomme och känslor har jag svårt att få fatt på. Tomhet, kanske. Själva operationen kan jag föreställa mig. Miljön där det ska ske likaså. Men det är inte där tankarna hamnar. De vill bortom det operativa ingreppet. De vill få en hint om hur det går. För alla tre. Men det är som om de kommer till en återvändsgränd, ett tomrum eller en vägg. Tankarna vet inte vart de ska ta vägen. De kommer inte vidare. Hur mycket de än vill, så kan de inte komma vidare. Det tar stopp. Och det är möjligen aningen frustrerande.

 

Kanske kan man beskriva min fokusering på den 24.e som en studie i tomhet. Jag känner mig stingsligare än för några dagar sedan. Mera samlad. Mera skör. Utsatt. Så liten i det stora världsaltet. Ensam. Det är tomt. Jag behöver vänners närhet mera nu än för några dagar sedan.

 

Hur ska det då inte vara för föräldrarna? Dottern är, efter ytterligare ett skrämskott och besök på förlossningen för några dagar sedan, anmodad att ta det ännu lugnare. Hon borde klättra efter väggarna. Denna rörliga människa, dansare som hon är, ska göra just ingenting med sin kropp.

 

Så är det med siffran 24. Nu leker jag att den är en sorts julafton. Då blir jag lite gladare i sinnet. Dessutom förstår jag nyttan med att ägna mig åt research till spänningsromanen. Det är en klart avledande manöver.

Nu har jag begått premiär på flera sätt.

 

Jag har

1 jobbat första arbetsdagarna efter semestern.

 

2 bevistat mina första två lägenhetsvisningar i Drottningstaden, en igår och en idag. Kravprofilen klarnar. Men varför jag gör så här vet jag inte.

 

3 blivit bestulen – någon snodde min ryggsäck o kavaj i söndags på tåget neröver. Säcken innehöll ovärderligt arbetsmaterial, dvs handanteckningar. Två nästan fullklottrade dagböcker och lite lösa viktiga blad och kompendier. Som tur är har jag lagt till mig med säkerhetstänkande då jag reser, så väskan med datorer, börs och nycklar hade jag i princip i knät.

 

Nu hoppas jag att min arbetsgivare skall vara nöjd med mig. Ja inte att jobbanteckningarna försvann förstås, men att jag var handlingskraftig och polisanmälde på en gång och så. Och framför allt att jag börjat jobba så flitigt så flitigt.

 

Som arbetstagare hävdar jag att det är veckodagarna som gäller för arbete, inte helgen. Men att jag minsann jobbade hela söndan på det där tåget. Den anställde lyder visst.

 

- Kvar finns dock drömmarna om att vara romanförfattare, men säg inte det till nån, allra minst min arbetsgivare.

Jag har en anställd person. Den personen är jag själv. Å andra sidan är jag arbetsgivaren också. Just nu är vi inte överens. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Jag lyder inte. Trots rejäla tillsägelser från mig själv.

 

På skarpen säger jag att jag ska göra den där adresslistan klar så att kollegan i Rikets andra stad kan göra i ordning utskicket. Den ska vara klar den här veckan och tar åtskilliga timmar, kanske dagar att göra klar.

- Dötråkigt.

 

På skarpen säger jag också att jag ska lära mig göra den där utbetalningen av min egen lön från nya aktiebolagets nya konto.

- Motigt. Vill inte. Krångligt.

 

På skarpen säger jag till mig själv att sluta med de där dumheterna att fabulera en spänningsroman. Vem tror du att du är egentligen?

- Men jag får ju så trevliga och värdefulla tips om än det ena, än det andra, som gör att hjärnan liksom går igång av sig själv. Jag ska bara...

 

Ska bara och ska bara. Dumheter. Sluta med de där fasonerna. Gör nu som jag säger!

- Åkejrå. Ska bara skriva nåra rader i bloggen först.

 

Du är bara för hopplös. Får ingen bukt med dig alls. Du inbilska drömmare. Tror du verkligen att du ror ett bokprojekt i land över huvud taget och just nu när du ska börja jobba parallellt med en familjesituation som kommer att kräva sitt?!!!

- Njae, det tror jag väl inte. Men...

 

Vadå, men!

- Men det är ju så roligt och spännande att fundera ut personintrigerna och lära mer om organiseringen av illegal arbetskraftshandel. Glöm inte att jag är organisationskonsult!

 

Bah. Som om du inte hade det spännande nog ändå. Din dotter föder tvillingar vilken vecka som helst, ja kanske vilken dag som helst, och du kan behöva finnas till hands. Både för hennes skull och din egen. Nej, vet du vad. Ägna dig åt ditt jobb och satsa på att ha krafter kvar att vara en god mor och mormor.

- Men jag får ju kraft av att fantisera om annat. Der roar mig helt enkelt, även om temat är allt annat än roande.

 

Vad ska jag göra med dig? Vad skulle du göra i mitt ställe?

- Jag skulle låta mig hållas några timmar till eftersom fantasin flödar just nu. Tillåt mig att njuta. Tids nog kommer annat och lägger sordin på fantasin. På måndag sitter jag t ex i en barack och jobbar med en rapport. Snart har du mig där du vill. Ta det bara lugnt.

 

Åkejrå.

- Åkejrå, åkejrå. Förresten har jag fortfarande semester, så det så. Jag tar nåra kompdagar för det arbete jag gjorde mitt i juli.

 

Ja, ja. Jag märker att jag inte kommer nånstans med dig just nu. Jag ger mig. Men i morgon på tåget. Då är det adresslistor som gäller.

- Ja visst kära du.

 

Förresten, hur gick det med den där thailändskan som ville bli din Facbook-vän?

- Jasså, du är lite nyfiken i alla fall. Jo, jag gjorde henne till vän. Kollade lite på hennes bilder och hittade en hel del bilder med folk i uniform med diverse medaljer och tjusigheter. Inklusive huvudpersonen själv. Jag googlade på henne och fann henne på ett företag eller myndighet eller nåt i den stilen. Använde google translate för att försöka förstå nåt. Det verkar som att hon är nån sorts offentlig tjänsteman i någon provins, men jag blev inte riktigt klok på inriktningen. Jag har inte gett mig till känna än. Och inte hon heller. De två andra svenskarna som hon är vän med förbryllar. Den ene ser mest bara kriminell ut, typ Hells Angelskille. Den andre jobbar med att gräva upp och transportera farligt avfall. Båda är unga killar. Jag förstår verkligen inte vad jag gör i den trion.

 

Du är väl försiktig och inte gör nåt som du kan ta skada av.

- Närå. Jag lovar.

 

Hmpf.

- Fniss. Du borde lära dig att vara mer motiverande än beordrande, hörrudu.

 

Ja, jag vet.

att jag nu gjort slut med min nyvunne pojkvän, mr Green Hulk.

 

Han har rest vidare, sedan jag, (i sanningens namn äntligen) hittade en lagom stor låda för honom. De där stadsnära cacherna har ju så förbenat små lådor. Men nu så. Nu ligger han under en sten i mossiga skogen och jag ser fram emot att han blir hittad och transporterad vidare på sitt livs bana.

Mitt gamla bokprojekt, en spänningsroman, har fått näring på skrivarkursen jag gick förra veckan. Vill du bidra med tips, artiklar, länkar och personer som vet mer, så blir jag djupt tacksam. Projekt Meuw (uttalas miao), romanprojektet, förundrar mig just idag. Läs här varför.