Kontext

Jag har i alla fall en läkare som förstår att jag behöver pussla med både mig själv och andra för att få till det. Hon ringde nyss och sa att hon inte grejat att behålla tiden den 13.e och att ny operationstid för mig är 18.e.

Hon fick berätta hur hon tror att jag kommer att må efteråt. Returen (Retur B) är oftast mycket lindrigare än Turen (Tur-B). Jag kommer kanske att kunna åka till Kungliga Huvudstaden och tillsammans med min kollega leda ett seminarium den 21.a med kisspåsen nedstoppad i linningen. Kan jag inte det, så går det bra ändå, men det vore trist för mig. Och jag kan troligen vara i K-fors den 24.e vid det prestigefyllda seminarietillfället med P. Även då med kisspåsen "under kjolen". Sen är jag välkommen tillbaka så att de kan ta bort katetern när jag är mogen.

OM... Om jag bara kan stå på benen, om de inte skrapat hål på blåsan och om min hjärna inte behöver vara knivskarp - för det kommer den inte att vara av diverse mediciner.

Sen månade hon om mig. Dubblera dosen av medicinen x så du inte behöver kissa så ofta och ta gärna lite mer smärtstillande för att avlasta hela det kroppsliga systemet. Och gå och lämna urin på din vårdcentral om en stund och be dem skicka svaret till mig. Då har jag det på måndag. För det är ju onödigt om du dras med en infektion i onödan.

Jag är något blidgad. Och kanske kanske kanske att skadan inte blir så stor, trots allt.

Urk. Stön. Hellvetes djävlars skit och förbannade andedräkt. Skrrrriiiikkkk. Mm. I många rader.

Nu rycker dom i operationsdatument den 13 september. Det får mig ömsom rasande och ömsom nedstämd.

Här har vi har pusslat med schemat, fixat ersättare för mig vissa seminariedagar och jag har helt avbokat mig från andra, bara för att kunna bli opererad den 13.e och vara konvalecent ca en vecka efteråt. Nu vill dom senarelägga operationen en vecka. Det gör att höstens mest angelägna och prestigefyllda dagar också ryker. Det var det här som liksom inte fick hända.

Jag förlorar en hög med pengar och en prestigefylld kontaktyta med viktiga beställare. Dessutom fördröjs ingreppet ytterligare en vecka och det känns inte medicinskt bra. Jag har ökande besvär både i och utom blåsan och är ivrig att få blåsan synad igen.

Ett ändrat operationsdatum kan tyckas vara en bagatell. Men för mig innebär det både administrativt krångel, inkomstförlust och dessutom ett naggat symbolvärde. Operationsdatumet är min trygghet. Rubbas datumet gungar hela jag.

Att ha cancer är inte bara en fråga om insikt och att acceptera livet med den nya vetskapen. Det innebär en himla massa praktiskt krångel med att få till de där behandlingarna också. Här har jag en kanal för min ilska. Nu projicerar jag hela min sjukdomsångest på dem som planerar operationer och som har fler än mig att ta hänsyn till. Det är som om det var deras fel att jag fått cancer. Va skönt det är att ha någon att skylla på. En stund i alla fall.


Dumma dom. Syndomma mig.

Ah. Äntligen. En samling på 12 damer i olika åldrar från ca 16 till 60 avnjöt olika sorters surströmmingar på olika sätt. Det var "fritt" att äta "fel" i stora ateljén hos MH ute i G-vik.

Under ett helt liv har jag provat ut mitt sätt att äta surströmming och detta vinnande koncept finner jag ingen anledning att ändra på längre. Stor skiva tunnbröd med lite smör, rensad surströmming i bitar jämnt fördelade på brödet liksom skivad kokt potatis och hackad rödlök. Detta är en skönhet som toppas med den bästa av alla drycker till surströmming. Håll i dej. Här kommer kronan på verket. Mjölk.

Det är den enda rätt jag dricker mjölk till och det är så himla gott. Allt sammans är så gott. Och så trevligt.
Med mjölk i magen blir raparna efteråt inte så surstömmiga heller.

Med oss var en ung japansk kvinna som är utbytesstudent och som varit i Sverige endast två veckor. Hon drog sig diskret tillbaka tidigt. Undrar vad hon tänker.

När jag tänker på vad jag skriver i min blogg så tycker jag att den ger en rättvisande bild. Man får intrycket att jag över huvud taget inte sysslar med annat än min blifrisk-dom.

Jag vill bara säga att det inte är sant. Inte alls. Men det är blifristankarna som hamnar i bloggen. Det som allt mer fyller min tillvaro är mitt jobb. Mitt underbara meningsfulla livgivande friskfrämjande jobb.

Det här är ju en privat blogg, där jag väljer att inte skriva om arbetet.  Därför blir bilden av min tillvaro obalanserad.

Igår satte jag mig med ett rosa papper jag fått av min läkare för länge sedan. Det var ett BCG medac behandlingsschema som omfattar mer än 100 veckor framåt. Jag översatte schemat till verkliga veckor med start vecka 41 i år.

Va glad jag blev! 6 veckor av behandlingar i höst, bara tre veckor i vår med start i början av februari och därefter tre veckors behandling varje halvår. Februari och augusti blir mina behandlingsperioder. Däremellan cystoskopi, dvs de går in och kollar en eller två gånger mellan behandlingsvarven. Självklart gäller det här "i bästa fall" och att annat kan tillstöta. Men det är jag då så medveten om så det vill jag inte påpeka mer.

Det känns alls inte så dystert som jag beskrev behandlingar och undersökningar i min förra blogg (en oändling räcka av behandlingar och smärtsamma undersökningar). Då hade jag ett annat tidsperspektiv. Jag tänkte mig nog mest bara behandlingarna i höst och tänkte mig nog att det är en beskrivning av resten av mitt liv. Nu finns ett klart skinande ljus i tunneln, som för övrigt inte ens känns som en tunnel. Med detta nya tidsperspaktiv är det här väl "ingenting" att bråka om.

Det här ska gå bara bra och jag är redo för behandlingarna och undersökningarna som leder till ljuset i framtiden. Om ett halvår går jag in i ett nytt sorts behandlingsskede med sporadiska kontroller och behandlingar. Det är inte ens långt bort.

PS I natt var jag bara uppe två gånger på toaletten. Det är superduperrekord. DS

Livet börjar återgå till normala gängor, om än i makligare fart och med långt fler toalettbesök än tidigare. Så som jag har det nu, så kan jag gärna ha det länge. Det är fortfarande varmt och skönt ute, det är enkelt att kontakta vänner och umgås en stund vid köksbordet.  Nu kan jag det här och jag har hajat vinken. Ja, jag vet att jag är dödlig. Nu vill jag lägga det här åt sidan och ta itu med annat. Jag lärde mig läxan. Nu vill jag lära mig nåt annat.

Men shit, det går inte.

Med vämjelse ser jag fram emot en oändlig räcka smärtsamma kontroller, operationer med påföljande ilskna blåsa i veckor och feberframkallande behandlingar. Det här kommer att vara en del av min nya vardag. I bästa fall.

I anslutning till varje kontroll kommer jag att vara nervös över besked om djävulskapet återkommit i eller intill blåsan. Och bli lättad när så inte är fallet.

Det är väl det här som läkaren KÅ menade då hon sa att jag har att möta en tuff höst, ett tufft år, flera tuffa år.
Hela tiden med vetskap om att läget drastiskt kan försämras. Stön.

Men just nu skiner solen och löven prasslar i vinden. Jag har lunchat hos vännerna V&K vid havet och småsnackat lite med B&CE innan jag cyklade hem.  Det är en härlig dag. Så kan en dag också se ut i min nya sorts vardag. Bättre än så här kommer jag kanske inte att ha det på mycket länge.

Nyss träffade jag KS, min personliga hälsocoach som jag träffat regelbundet i snart ett års tid. Berättade om min nyupptäckta cancer som kanske kan förklara varför det inte gått så bra för mig med hälsospåret. Hon antog mig som en ny utmaning.

Hur fasen stöttar man en människa
- som har en blåsa som helst ska vila - därför helst inga situps eller mycket trampande trappor eller på trampmaskin eller bära tungt (några få kg bara)?
- som gärna ska promenera mycket men som har hälsporre och en blåsa som knotar vid varje steg?
- som ännu inte vågar simma?

Hon ska sova på saken, fundera och återkomma. Troligen kommer jag att ha en hoper frågor till min läkare om lämpligheten i olika sorters rörelser. Hon verkade tycka att det här är en intresant utmaning. Det gläder mig. Tillsammans ska vi nog kunna hitta på nåt som bygger upp mig mellan behandlingarna. För det är mycket jag ska orka med framöver.

Två dagar med våra partners och kollegor på årlig erfarenhetskonferens. Jag är piggare efteråt än när jag for dit. Det är verkligen uppfriskande att träffa dugligt folk med intresse för att lära och utveckla. Vi är på ett grönt fält där vi får näring av varandra och våra kunder. Det känns MENINGSFULLT. Kan man bli annat än friskare av sånt? I både kropp och själ.

En annan reflektion jag gör efter läkarbesöket är att det finns ett blint fält som vi inte pratar om. För omväxlings skull uppskattar jag detta. Normalt brukar jag vilja få hela fältet i belysning.

Vi pratar aldrig om oddsen för överlevnad. Vi nämner inte hur drastiskt oddsen försämras om den otrevliga tumören är en T2a. Vi pratar aldrig om de högst troliga recidiven (återfallen). Jag är ju gubevars påläst, så jag vet. Och det räcker så bra.

Av det här blinda fältet blir jag inte osäker. Tilliten till blifrisksystemet naggas inte i kanten av detta. Det är som en tyst överenskommelse. Jag tror det är bra att fokusera på det möjliga och det konstruktiva. Och skulle jag vilja fördjupa mig i oddsens scenario, så skulle jag nog få det med. Men det vill jag inte. Jag spelar så gärna med i spelet med det blinda fältet. All sanning gynnar inte tillfrisknandet.

Vi pratar bara om vad som kan göras. Jag märker också en villja att hjälpa till med det som går att hjälpa till med just nu, t ex Vill du inte ha lite medicin för trängningarna? Du kan välja den och den smärtstillande sorten.

Efter att ha sovit en natt på det glädjande beskedet måste jag erkänna att jag känner mig tveksam och osäker om det här är ett bra beslut. Visst är tanken på att få behålla blåsan attraktiv ur många synvinklar. Men det finns också en risk i att vänta. Och den risken handlar om mitt liv som insats. Märker att jag inte är beredd att gambla som jag i vanliga fall är.

Och så känner jag mig lite lurad av det förra beskedet och invaggad i falsk trygghet. Det jag då fick veta var att det inte finns några tecken på muskelinvasiva tumörer. Nu visar det sig ju att det faktiskt finns ett frågetecken kring den ena tumören. Det här ger mig en känsla av att jag inte riktigt kan lita på vad de säger, eller i alla fall vad läkare P säger. Tilliten har fått sig en knäck.

Och nu skall jag alltså lita på omdömet att det är klokt att ge blåsan en chans. Livet är fyllt av dilemman. Nu är jag i ett sådant. Det känns inte alls klockrent bra. Samtidigt har jag inget annat val än att lita på proffsen.

Första matchen består av följande ronder: magnetröndgen, TUR-B operation, datortomografi, blod- och uringprover och måldomarens slutomdöme.

Magnetröntgen, 1 - 0 till mig. Dock skuggbildning på buksidan.
TUR-B operation, 2 - 1 enligt tidigare rapportering. Finns cellförändringar som svarar mot skuggbildningen.
Datortomografi, 1 - 0 inga tecken på spridning, lungor, lever, njurar ser fina ut. Har en systa i sköldkörtetln, som lämnas utan åtgärd.
Blod- och urinproverna, 1 - 0 bara fina värden, ingen urinvägsinfektion på g.
Måldomarens slutomdöme, 1 - 1 Hon flaggar alltså för att matchen är i det närmaste oavgjord, men att det lutar åt fördel mig dvs blåsan kvar och får en chans och den fördelen gäller åtminstone i det korta perspektivet..  Märker vi minsta lilla förändringar i läget åker blåsan bort.

Jag utgår med segern i denna den första matchen. 6 - 2 till mig.

Nästa match börjar redan om tre veckor. Hej och hå.

Ja, då var läkarbesöket avklarat för den här gången. Närmare 1 1/2 timmes väntan i väntrummet och därefter ca 1 1/2 timmes samtal och kollega G var med mig. Hon är en klippa, helt igenom. Sitter med en tveksam känsla. Det var inte klockrent goda nyheter, men heller inte några egentliga bakslag. Jag är helt enkelt ett gränsfall.

Jag har fått svaren från alla undersökningar. I nästa blogg gör jag en matchrapport. Här kommer fakta om "ostarna i kylskåpet":

Den där otrevligaste tumören är den som spökar nu och gör att läget är lite tveksamt. Den är preliminärt klassad som en T1 G3, men den kan vara en T2a G3. Den beskrivs så här mustigt: Infiltrativt växande, låg differentiering med grad 3, aggressivt växande runt grövre blodkärl, kan tillhöra submikosan eller djupare skikt.

T-skalan anger hur djupt den sitter, G-skalan anger aggressivitetsgraden. 3 är en aggressiv sort. Det är avgörande vilket. T1 gör att jag får behålla blåsan. T2 innebär att blåsan ryker. Nu betraktas den som en T1, som skall bevakas särskilt noga framgent.

Jag hade en del annat smått och gott också, men de påverkar inte behandlingsplanen just nu. Kort sagt var det tumörer i olika stadier och varierad malignitetsgrad. Från förstadium till Tis till TA G2.

Jag vet att det finns olika "skolor" bland urologerna kring såna gränsfall som mitt. En del tycker att man ska ta blåsan redan nu. Min läkare tycker att min blåsa skall få en chans och jag väljer att lita på hennes omdöme.

Behandlingsplanen är nu lagd. Närmast väntar en RETUR-B operation den 13 september för att säkerställa diagnosen. Förutsatt att diagnosen håller kommer BCG behandlingarna att påbörjas vecka 41 (eller möjligen v 40) och pågår 6 veckor framåt. (Om "otrevliga tumören" visar sig vara en T2 opereras blåsan bort ca v 43.) Förmodligen kan BCG instillationen göras i min hemstad och på en veckodag som jag kan ha önskemål kring. Det känns toppen.

En annan verkligt glad överraskning är att det är luft mellan behandlingsomgångarna. I forstsättningen får jag 3 veckors behandlingar vid början av varje kvartal och mellan varven går de in och tittar hur det ser ut. Första 3-veckorsbehandlingen kommer inte förrän efter nyår (om jag fattade det hela rätt). Går allt vägen så kan jag betraktas som botad efter ca 5 års kontroller. Men det kan hela tiden hända att utvecklingen vänder och då är det kniven i blåsan som gäller.

Jag har också fått en beskrivning av hur jag kan tänkas må av de veckovisa BCG behandlingarna. Om jag reagerar "normalt", vilket är det troliga, så verkar det faktiskt inte så farligt. Rejäl influensakänsla med frossa, feber, hosta, ledvärk , trängningar i 1/2 till 2 dygn, och reaktionen tilltar vecka för vecka. Om jag överreagerar är det däremot inte så kul. Detaljerna behöver jag inte dra. Det finns en till och med en smal risk att jag får tuberkulos, eller rättare BCGit, och då inträder andra tuffa 1/2-årslånga behandlingar. Jag siktar naturligtvis på att ha en normal reaktion.

Summa sumarum. Inget nytt otäckt att tugga i sig. Skönt att behandlingsplanen är lagd och att jag kan påverka den till en del. Och jag är oändligt tacksam över att vara inne i blifrisksystemets jämnt malande kvarn.

Dagen före läkarbesöket (i morgon) har jag igen satt mig med min urologilitteratur. Läser läkarnas lärobok Urologi från 2007, Studentlitteratur. Jag är påläst igen. Urk. Det är faktiskt tung läsning. Det står helt klart för mig att scenariot att vara färdigbehandlad för den här vändan till jul är orealistiskt. Ett år av behandlingar får jag räkna med. Det hindrar säkert inte att jag kan fira jul med mina grisar. Nu har jag viktiga frågor att ställa till min läkare. Skall pressa henne på avgörandet kring att behålla eller avlägsna min blåsa, även om jag bara har T1-tumörer. Det finns överlevnadsfördelar med att göra ett drastiskt ingrepp nu, men det får negativa konsekvenser för verksamheten som jag driver.

Humöret doppade en stund. Eller rättare sagt, tankarna tog sig en promenad ner till källarvåningen och därunder. Började inspirerat regissera min egen begravning! Den du, den skulle jag själv vilja gå på! Känner för Ingmar Bergman, som också hade regisserat sin egen begravning in i minsta detalj. Han var ju en skapande människa. Tror jag det, att han ville ha lite kul och tänka på manifesterandet av sin egen hädanfärd. Jag kommer nog inte att kunna hålla mina fingrar i styr, jag heller. Det är liksom sista chansen att säga nåt till omvärlden om det jag tror på och står för. Den chansen vill jag inte missa!

Men, upp med mig ur de existentiella djupen, upp till övervåningen! You´re not ded yet, som JP (som ringde nyss) just påpekade. I själva verket är jag friskheten själv. Arbetsglädjen är det inget fel på. Jobbet är bara så kul. Det var länge sedan, om ens någonsin, som jag känt så mycket mening och sånt flyt. Här ska njutas (= arbetas) så mycket hälsan tillåter. Jag lider inte och offrar mig verkligen inte då jag jobbar. Jag känner mig inte änglalikt duktig heller. Det är ett sätt för mig att känna mening med livet, att ha lite kul och därmed att hålla mig frisk.

Nu har höstsäsongen börjat på allvar. De flesta är tillbaka från sina semestrar. Min semester handlade om sjukdomsbesked och -insikt. Jag valde att tidigt berätta för mina vänner hur det står till. Det var ett bra sätt för mig att själv förstå.

Det är en sak att berätta för vännerna. Där känner jag mig fri att vända och vrida på min situation, att blotta ångest och intresse för min allvarliga sjukdom. Det blir annorlunda med kunder. Nu infinner sig ett nytt skede.

Intuitivt känner jag att jag må vakta min tunga. Jag vill inte mörka, men heller inte sprida ett alltför dystert rykte, som jag själv far illa av. Även om jag har en dödlig sjukdom, vill jag inte få rykte om mig att jag är döende eller i största allmänhet off från arbetslivet. För det är jag fan ta mig inte. Jag är faktiskt i viss bemärkelse fullt frisk och arbetsför. Insiktskrisen är passerad och jag har ork att ta del av andras situation och stort intresse för grupper och organisationers situation. (Bara jag får springa på toaletten då och då ;-)

Det här är inte lätt. Jag har behov av att identifiera mig som den kapabla och arbetsföra företagare jag är. Jag unnar mig verkligen inte att glida av arbetsbanan på grund av rykten. Det vore olyckligt och det mår varken jag eller företagen (jag driver två företag) bra av och arbetslivet missar en duktig konsult. Men man råder inte helt över rykten.

Jag prövar mig fram och säger ungefär så här till kunderna: Jag är fullt frisk men det har helt nyligen visat sig att min blåsa är sjuk. Därför behöver jag underställa mig en del behandlignar under hösten. Det kommer att påverka min arbetskapacitet till en del. Snart vet jag mer i detalj när och i vilken omfattning jag kan arbeta. Å så brukar vi pratas vid om hur vårt samarbete påverkas mer konkret och vilken strategi vi kan ha, om.... Jag låter förstå att jag ger vårt samarbete prioritet.

Och det är sannt. Jag väljer och väljer bort. Nu håller jag på att avsluta och välja bort de många mindre åtaganden jag har, ofta av maknadsförande eller nätverksbyggande karaktär. Jag är fullt på det klara med att jag måste hålla noga i min tid och välja noga vad jag ska engagea mig i. Så får det bli.

Låter det här vettigt? Visst borde det här förhållningssättet skapa just ryktesspridning?

Efter konserten häromkvällen i K-dal stod vi några personer på gårdstunet och språkade. FH som är kompositör och en av dem som äger T-huset i N-land berättade att han aktivt valt att inte bo i Kungliga Huvudstaden. Där är klimatet bland kompositörskollegor snålt, föraktfullt och nästan aggressivt. FH trivs inte i en sådan miljö. Det inverkar menligt på hans konstnärliga gärning. Här i midjan av mellanmjölkens land är han kung och kan skapa det sammanhang som han själv mår bra av. Och så är han också bekräftande av musikerkollegor och andra artister. Han omnämner alla möjliga som delaktiga i de produktioner som skapas av FH och runt gänget i T-huset. Han berömmer alla, inklusive sig själv. Det har jag hört åtskilliga gånger i olika sammanhang. Nu förstår jag varför. Det är ett led i en medveten strategi att skapa gott sammanhang för olika sorters konstnärlig gärning, inte bara för honom själv utan för många runt honom.

Det här berör mig och det vill jag berömma. Med växande insikt under årens lopp vet jag att sammanhanget som vi finns i har stor betydelse för hur vi som individer utvecklas. Intuitivt har jag själv sökt mig till goda sammanhang. Min blogg heter Kontext och det betyder sammanhang.

Det är lite märkligt ändå. Det är inte så att Jante är utrotad i de trakter där FH har satt ner sina bopålar. Men kanske är han så udda och avvikande, att Jante inte riktigt får grepp om honom och hans verksamhet?

Därför undrar jag om FH och hans gelikar kommer att medverka till ett trendbrott som påverkar samhället i stort. Kanske är det i avfolkningsbygder som våra, som de goda krafterna söker sig för att skapa de goda sammanhangen. Det vore fint.

Mitt i allt det trevliga jag upplever - det är som en varm avspänd solig sommardag - märker jag att molnen tornar upp sig i horisonten. Det är framför allt när jag har en stund för mig själv som jag tänker på vad som komma skall.

Närmast på tur står samtalet med läkaren till veckan, den 22 augusti. Jag sätter upp punkter att prata med henne om på på en minneslapp som ännu bara finns i min hjärna. Jag vill ta del av resultaten från datortomografin, jag vill veta mer om vad dom hittade respektive inte hittade under TUR-B operationen. Jag undrar hur gamla mina tumörer kan tänkas vara och hur åldern påverkar prognosen. (Kan det vara så att gamla långsamt växande tumörer har bättre prognos än unga aggressiva?) Kan min Kenyavistelse och möjliga möte med bilharzia runt 1980 ha något med min cancer att göra? Jag vill framför allt ta del av behandlingsplanen, diskutera den och göra den till min och jag är ivrig att agera, NU.

Jag försöker också föreställa mig hur det kan vara att behandlas, delvis må dåligt och bo ensammen i mitt radhus. Tänker särskilt på första tiden, innan jag lärt känna mina kroppsliga symtom på BCG medac-behandlingen. Tror att det är lättare att ensam klara av sjukkänsla om man känner igen symtomen och vet att de är både normala och ofarliga. Tänker att det kan vara som migrän, som är nog så besvärligt, men som är en baggis för jag vet hur jag kommer att ha det ett antal timmar och att det bara är att bädda ner mig och dra ner rullgardinen och "ta det".

Ibland tänker jag också på möjligheten av att det kanske inte är så positivt som jag nu tror. Kanske blåsan ryker nu, trots allt. Och då har jag definitivt något att ta itu med. Då skall jag läsa på och ta ställning för vilken typ av blåsa jag ska ha. Träffa folk och höra hur det varit att leva med ny blåsa under en längre tid.

Det är kanske till och med så att datortomografin visar på spridning. Jag snuddar vid ett scenario där jag går mot en snar död och hur det kan tänkas vara. Men bara snuddar, för det är inte troligt just nu. Blir det aktuellt, ska jag nog bearbeta det också och troligen ha professionell hjälp för att kunna ha ögonen öppna även då.

Emellanåt tänker jag på att jag för resten av livet kommer att leva med en hotbild. Det är redan en realitet men jag har inte kommit till det skedet än. Jag har liksom inte kommit över första puckeln, dvs att överleva första behandlingsomgången. Det kommer att vara en del av mitt resterande liv att jag när som helst kan råka ut för recidiv (återfall). Det är det absolut troliga. Det blir tydligt för mig, det som faktiskt gäller oss alla, att vi har våra dagar på jorden till låns och att de är räknade. Och det gäller att förhålla sig till detta existentiella faktum på ett sätt som inte försämrar livskvaliten medan jag faktiskt lever.

Nyligen läste jag om en kille i England som fick en dödsdom av sina läkare. Han sålde hus och hem och allt han ägde och drog iväg ut i världen och levde loppan för pengarna. För han skulle ju dö snart. Det var bara det att han inte dog. Besviken stod han där, luspank och vid liv och anklagade läkarna. Så ska jag inte göra, har jag tänkt.

Trots grubblerierna är jag förvånandsvärt lugn och samlad. Jag har stort behov av att förstå mina livsvillkor, att se sanningen i vitögat - och att, som den gris jag är, ha sikte på "ett liv efter jul". Det känns ödesmättat. Det är som att jag otåligt vill gå åskvädret till mötes, beredd att ta både störtskurar, kastvindar och en och annan blixt. Med öppna ögon. Jag är mer än beredd.

Jag har läkarordination på att ha det trevligt. I det är jag en lysande begåvning just nu. Jag är så duktig och begåvad att jag är lite slak.

Började gårdagen med att hänga på låset till Vårdcentralens provtagning, fortsatte till stora grannstaden S för två kundmöten, (som gick jättebra = häng på två längre uppdrag för företaget). For hem för att snabbt packa om och drog vidare till K-fors för att hämta upp gamla vännen LK, som jag inte träffat på flera år. Vi bilade tillsammans till K-Dal för att gå på konsert med mågämnet och hans två bröder. Fullsatta föreställningar och en fantastisk musikupplevelse. Sista stycket nockade mig och jag tillät tårarna stillsamt rinna utför mina kinder. Stycket handlade om tröst och konserten hette Från frost till tröst. Vännen LK kunde lifta tillbaka medan jag stannade kvar på kräftskiva i mågämnesfamiljen. Mycket folk, glada människor, god mat och hög trivselfaktor. Bad att få sova över, vilket jag fick med råge, och bäddades ner i husets bästa säng. Medhavda sovsäcken och liggunderlaget fick jag inte lov att använda. Sov rekordbra med ovanligt få nattliga kissturer.

I morse drog jag vidare till kollegan MLÖ i A-sta och vi hade ett planeringsmöte inför en konsultinsats på måndag. Hon är beredd på att klara gruppen själv medan jag springer på toaletten stup i ett. Suck. God lunch och värdefullt småprat på inglasade verandan med vidunderlig utsikt och gassande sol.

När jag kom hem för någon timme sedan var jag så slak att sofflocket fick besök. Blåsan är ilsken och kräver tömning flera gånger i timmen och jag är trött. Det kostar på att ha det trevligt.

Nu har jag provat båda röntgensätten. Idag datortomografi, den 25 juli magnetröntgen.

Hade en diffus känsla av att det skulle vara något läskigt som man kan behöva stålsätta sig inför. Jag var förberedd att jobba med inre trevliga bilder, för att stå ut.

Nu efteråt kan jag inte ens förstå vad det är som skulle vara så läskigt med dessa röntegenundersökningar. Det gick fort och lätt och var inte i närheten av obehagligt. Under själva röntgen låg jag med armarna över huvudet. Det jobbigaste med datortomografin var att ta tillbaka armarna utefter kroppen igen. Själva röntgen gick lätt som en plätt.

Om resultatet vet jag inte annat än att bilderna blev bra även denna gången.

Idag ska jag datortomograferas. Det ser jag fram emot. Särskilt som jag tycker att jag återfått min gamla knotiga kropp. Hälsporren börjar ge sig till känna, om än inte med full kraft, och lederna värker mer intensivt igen.

Det kan bero på att jag minskat intaget av smärtstillande. Eller så har cancern gett sig ut på nya jaktmarker som min kropp reagerar på. Eller så håller sjukdomsinsikten på att släppa sitt krisgrepp om mig så jag kan uppleva annat än bara jag-har-cancer-grubblerier. Eller så är jag bara hypokondrisk. Eller...?

Därför skall det bli skönt att bli undersökt igen.

Nu har dotter T och mågämne J gett sig iväg och jag är åter ensam i huset. Det är vardag och jag går på en bra kurs. Innan J åkte satt han här och filosoferade i vardagsrummet.

- Det skulle vara trevligt att fira jul här.

Det gjorde att jag satt och räknade på fingrarna över mina behandlignar framöver. Jodå, om Retur-B operationen sker om en månad och ger positiva resultat efter två veckor påbörjar BCG medac behandling 6 veckor, därefter ny Retur B med två veckors väntan på resultat. Om resultatet även då är positivt kommer 3 veckors BCG medac behandling och sen ska jag kanske vara någorlunda färdigbehandlad. Jag räknade på fingrarna att då börjar vi närma oss jul. Om allt går vägen hela vägen. Men det kan ju mycket väl bli bakslag och blåsan ryker nånstans där i november, och då är jag nog inte ens hemma till jul. Så satt jag och grubblade. Då sa J:

- Jag vill inte förringa det du har, men jag menar att det är viktigt att ha sikte på att det här kommmer att gå bra. Siktet må vara att du är frisk och färdigbehandlad till jul. Och jag vill gärna vara här då och delta i eran öppna-alla-julklappar-väldigt-långsamt-tradition och läsa alla rimmen noga.

Javisst. Siktet är att jag är friskförklarad till jul. Jag ser också fram emot att läsa alla rimmen noga.

Så här mycket har jag inte festat på år och dar. Hemma. Den goda maten och vinet flödar och här umgås vi och skålar i ett. Det finns så mycket att skåla för. Igår kom vännen GU med marinerat lammkött och en pava rött och sällade sig till vårt bord i trädgården. Grillen gick glödhet. Långt in på natten. Och jag orkade. Nu är det dags igen. Smuttar på lite vitt vin och väntar på att sätta mig till bords för att inta pestostoppade kycklingfiller ...

Till veckan börjar ett försök att ha vardag med några kundmöten, en egen utbildning i två dagar varvat med blodtester och datortomografi. Min ork kommer att ställas på prov. Jag är svag och blir trött av min värkande blåsa. Men det är skönt att kunna göra något.

Nu ropar dom från köket. Det är dags...

Igår var en glad dag med många tårar och knotande blåsa, som liksom påminde om att slaget inte är över än. Middag med dotter T och mågämne J. Marinerad grillad lammhals med mycket vitlök och lime, örtig potatissallad, marinerade champignoner och en enkel salladsallad till. Vinet flödade, skålarna var många. Tänk att det finns så mycket att fira, om man bara tänker efter. Tänk att det går att känna hur viktiga vi är för varandra.

Nu vill jag summera ställningen i match 1. Sist jag rapporterade var det två ett till mig, vill jag minnas. Gårdagens besked om att tumörerna troligen inte vuxit på djupet är definitivt ytterligare ett noll till mig. Det kommenterade PA i föregående blogg. (Undrar naturligtvis vem du är. Är helt ovan med obekanta läsare till min blogg.... Pling. Nu kopplar jag. Hej hej.) Ställning totalt 3 - 1 innan sista ronden (datortomografin) och slutsamtal med måldomaren (samtal med läkaren 22 augusti).

Men Amnon Lee (som jag oxå är nyfiken på vem du är), jag har inga egna förväntningar på så väldigt låg malignitetsgrad. Läkarna har varit urtydliga på den punkten. Jag räknar med att jag har, eller rättare hade, en blandning av Tis, Ta och T1 tumörer med utbredd omfattning och med mailignitetsgrad upp till G3, som är rätt aggressiva. Jag går fortfarande en match med livet som insats. Men oddsen ser hyfsade ut nu.

Va skönt att kunna lämna en så ljus delrapport från första matchen. Jag gör mig redo för match 2, RETUR-B om ca en månad. Tvi, tvi.

Dygnet efter didelipom-bloggen innebar också ett BESKED. Jag tror inte det är sant. Läkaren P som opererade mig ringde alldeles nyss för att meddela svaren från proverna.

Det finns inga tecken på muskelinfiltrerande tumörer (T2). Det innebär att just nu är värsta-scenariot inte troligt. En viss osäkerhet kvarstår dock. Operationen som innebar att de hyvlade och brände bort tumörerna gör att själva metoden påverkar proverna. Därför skall närmast göras en RETUR-B, inom 6 - 8 veckor från förra TUR-B operationen den 26 juli, för att de skall bli helt säkra på att jag inte har några muskelinfiltrerande tumörer.

Proverna som skulle svara på om den där skuggbildningen på magnetröntgen hade någon motsvarighet på blåsans insida visade att det finns begynnande ytliga förändringar just där, gränsfall dysplaci.

I stundens hetta glömde jag att fråga närmare om vad de hittade och graden av malignitet. Antar att jag den närmste tiden kommer på ännu fler frågor. Så nog tänker jag att vi har nåt att prata om den 22 augusti.

Det här var det bästa tänkbara besked jag kunde få. Redan NU dessutom. Jag är så glad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Psykoonkologi är ett nytt ord för mig. Det är ett fackområde som handlar om den psykologiska dimensionen av cancersjukdomar, både den psykiska reaktionen på att ge/få diagnosen och de psykiska faktorernas inverkan på själva sjukdomsförloppet.

Jag är fullkomligt övertygad om att psyket är med och påverkar och påverkas av en cancerdiagnos. Intuitivt har jag den senaste månaden jobbat med mig själv och mitt tänkande kring min egen cancerdiagnos. Och tänker fortsätta med det. Jag är också gynnad med att ha ett fantastiskt nätverk av kloka vänner, kollegor och fd studiekamrater med stor krishanteringsförmåga. Tänker ta hjälp framöver med att kasta ljus även på de allra mörkaste spökena. Naturligtvis ska jag fokusera på det ljusa och friska i livet. Men spökena (rädslorna) finns och de kan behöva lite ljussättning de med.

Vidare tänker jag att det borde finnas något som skulle kunna heta socioonkologi, ett fackområde som belyser den sociala miljön runt cancerdrabbade. Det är många som blir berörda när en person blir cancersjuk. Alla ingår i ett system som bidrar till läkande och lärande.

Så tänker en systemteoretiker.

Dagen kom bl a innehålla en kallelse. Nu vet jag att besked kommer den 22 augusti. Då ska jag träffa min läkare och få veta resultatet av alla undersökningar. Då är strategin för fortsatta behandlingar lagd. Det är dagen jag längtar till med undran och bävan. Innan dess ska jag datortomograferas den 15 augusti.

Just nu känns allt så overkligt. Jag sitter och läser i godan ro med stort inre lugn. Som om allt var som det var för en dryg månad sedan. Då fanns inte något åskmoln i mitt liv. Nu vet jag att åskmolnet faktiskt är stort och mullrigt - medan jag upplever stiltje och sol. Däri ligger det overkliga.

Jag försöker njuta av lugnet, som jag vet är ett bedrägligt lugn.

Dagarna kommer och går. Jag har funnit mig förvånansvärt bra tillrätta med att VÄNTA och att ACCEPTERA. Jag är lugn och sover utmärkt, trots ett tiotal nattliga utflykter till toaletten. Den otäcka måltiden är svald. (se Osmaklig måltid 19 juli.) Märker också att jag är konvalecent efter en operationen. Orkar mindre och det gör mera ont än vad jag föreställt mig. Skorplossningen fortsätter, men jag avstår att skildra detaljer. Det kan du som läsare slippa ta del av. Livstempot är ovant, men helt ok.

Vädret är oförskämt varmt och vackert. Vi gör små enkla utflykter var dag och efter det behöver jag vila på sofflocket. Igår tog vi en kaffepicnictur till norra stranden med sjöbodarna - för att upptäcka att kaffet inte var nedpackat. Skissade på dotterns företagsnamn. På kvällen teatercafé med sång av Torsten Föllinger, legendarisk röstpedagog vid Dramaten, och pianospel av J, mågämnet mitt.

Jag har bett om proffshjälp att få mitt mail att funka. Endera dagen ska jag vara i mailtrafik igen.

Undrar vad denna dag har i sitt sköte. Tidelipom.

Jag är passionerad svampplockare. Eller snarare passionerad kantarellplockare. Det blir mest trattkantareller, för jag känner inte till så många gulkantarellställen här där jag bor.

Idag ringde kollegan och partnern MLÖ och bjöd mig till sig. Hon har ett kanonbra ställe som hon vill visa mig. Bara några hundra meter att gå. Ingen plockar där. Och det finns massor. Om några dar är de redo.

Va ska man säga om det? Wow! Kantarellställen är inte precis något man ger bort så där. Här öppnas kistan till skogens guld för just mig. Det är inte fel med sjukdomsfördelar.

Just nu är det prima liv. Har kommit hem från flera timmars vistelse vid vår favosjö, K-sjön. Det tog mig 30 minuter att gå både till och från sjön från parkeringen och kändes som en smärre expedition. I normala fall tar det högst 10 minuter. Dotter T blåste upp gummimadrass så jag skulle ligga skönt, och det gjorde jag. Vattenglitter, storlomfamilj i sjön, några få badare, avspända vänner, födelsedagsfika för P, sudoku, god bok, småprat. Fick mig en tänkis till liv:

Oro är den ränta vi betalar för de lån tar ut från framtiden.

Igår var det mera kritiskt. Den osedvanligt snälla blåsan på förmiddan, byttes den till en osedvanligt elak sådan på eftermiddan och kvällen. Jag tog mig knappt till affärn över gatan och tillbaka med diffust dålig rygg och värkande blåsa. På kvällen blödde jag ymningt och tänkte - Fan, vad är det här nu för nåt? Sjukvårdrådgivningen - tack för att du finns - kontaktade urologen och kunde meddela att det kan vara så att det lossnar "sårskorpor" från den skrapade blåsan 7 - 10 dagar efter operationen. Med det beskedet lät jag mig nöja och valde att stanna hemma, trots en välkomnande invit till akuten.

Nu kommer dom, Urkult-människorna. Trötta, svettiga, nöjda.

Vilket band var höjdarupplevelsen i år?
- Fata Morgana. Dom spelade i logen lördag kväll. Fy fan va dom va bra.
- Tinairiwen. Och årets överraskning var Fata Morgana.

Pst. Visk visk: Jag vill bara säga att jag KÄNNER nåra av dom som spelar i bandet. Lägg namnet på minnet, dom kommer nog att låta höra av sig framöver.

Vrål, klang och juvel: Stort GRATTIS, Fata Morgana.

PS Fata Morgana är ett Stockholmsbaserat band som spelar balkanmusik med jazzinfluenser. Dom har funnits flera år med olika namn och med namnet Fata Morgana cirka ett år. Nåra av mandets medlemmar kommer från midjan av mellanmjölkens land. DS

Mail från vännen G

Vi lever inte våra liv, livet lever oss - har jag just fått lära mig på den kurs jag går med min andlige lärare, Nukunu.

Tack G för den. Får ibland glimtar av aning om innebörden. Men mest tänker jag: så fan heller. Jag lever minsann mitt liv. Jag påverkar minsann mitt liv varenda sekund. Jag har visst nåt att säga till om.

Ja, och ...

Innan jag hamnade i ögat av min nuvarande tornado hade jag vaga begrepp om Urologi. Jag har vistats på urologen, så mycket vet jag. Men inte vet jag särskilt mycket om hur jag är funtad, hur min urin blir till och passerar min kropp. Jag har en vag bild av att njurar lever och urinblåsa samarbetar, men knappt om vad. Jag anar väl att jag har ett kroppens reningsverk som tyst och stilla gör ett livsviktigt arbete.

 

Wikipedia ger lite översiktlig hjälp.

Urologi är läran om bägge könens urinorgan samt mannens könsorgan, tillika sjukdomarna i dessa organ. Den läkare som specialiserat sig på urologi kallas urolog. Jämför gynekologi.

Gynekologi (gr., "kunskap om kvinnan"), inom medicinen den specialitet som studerar sjukdomar i kvinnans reproduktiva organ, d.v.s. uterus, vagina och ovarier. Jämför urologi.

(Bara den här uppdelningen väcker min nyfikenhet. Det här får jag grotta i vid annat tillfälle.)

 

Det tycks mig som att det finns en nära koppling mellan kroppens reningsverk och kroppens reproduktion.

 

Jag är nog en värdig representant för en omfattande och utbredd inställning i samhället. Urologi är något som är ointressant och något man inte talar om. Det är till och med lite skämmigt. Sjukdomar i det urologiska systemet påverkar potens, erektion, sexuell funktionalitet, virilitet.

 

Jag börjar förstå varför de urologiska sjukdomarna är så ansiktslösa. Vilken man i maktens boningar kliver fram och säger att han har potensproblem? Vilken parant kvinna i karriären kliver fram och säger att min vagina knappt finns mer?

En stillsam grubbla en sommarsolig söndag förmiddag.

Jag skrotar runt i mitt radhus med mina tankar och en för stunden ovanligt snäll blåsa. Den har fått sova gott och trivs med lite smärtstillande. Då kan den lugna ner sig och bits inte lika ilsket när jag kissar. Jag går här och begrundar mitt öde. Tänk, att det där som bara händer andra, det har faktiskt hänt mig. Och att det var så allvarligt dessutom. Jag har ju inga garantier för att jag grejar det här. Bara ett hopp, kanske till och med ett smalt hopp.

 

Det ska bli skönt att få veta allvarets grad. Nån gång bortåt senare hälften av augusti vet jag mycket mer. Och vi. Jag är ju företagsledare gubevars och har både delägare, partners, kollegor och kunder som behöver få veta något om min närvaro och förmåga i arbetslivet framöver. Då blir allt enklare, för då vet vi vad vi har att rätta oss efter. Då, när jag vet, då kan jag börja leva.

 

Men hallå. Det här känner jag igen. Det här är ett bedrägligt mönster: När bara "sedan" har inträffat, då blir allt bättre, enklare, trevligare etc. Har inte jag gått en 4-årig högskoleutbildning i organisations- och systemvetenskap (Gestalt) och blivit marinerad med nuets lov? Jo, det har jag. Där blev jag själv övertygad om nuets kraft. Det är i nuet det sker, det är nuet som kan påverkas, det är i nuet upplevelsen finns, det är i nuet mötena sker. Det är nu, som livet pågår.

 

Skulle mitt liv vara just NU? Är det här ett liv, att gå och vänta på ett avgörande besked? Inte veta om jag lever om tre år? Inte veta om mina tumörer är muskelinvassiva? Inte veta om jag kommer att arbeta i höst över huvud taget eller ej?

 

Logiskt sett, ja.

Shit.

Mina barn är självklart berörda av det åskmoln som min nyupptäckta sjukdom utgör. De månar om mig på ett sätt som känns varmt och ovant. Man skulle rakt kunna tro att man var allvarligt sjuk!

Hur är det med dig, mamma? Ack och o. Du ska nog inte snåla med smärtstillande om du har så ont som du har. Det blir en ond cirkel då. Är det nånting du behöver ha handlat nu? Är det nånting jag kan göra för dig? Ta det lite lugnt. Tänk på att du är nyopererad.

Idag ringde sonen M med samma fråga, hur är det med dig mamma? Och han fick naturligtvis veta att det är inte så lätt att säga hur det är. Det är på så många olika sätt samtidigt och från ena stunden till den andra.

Och så passade han på att utgjuta sig över sin egen hälsa. Mamma, jag är -kyld. Jag kände nåt igår när jag gick hem från jobbet och nu ar jag alldeles däbbd. Å så har jag majonnäs i huvet.

Det gjorde så gott att få vara mamma, att trösta och säga ack och o. Det är så det ska vara. Föräldrar ska måna om sina barn, som får måna om sina barn etc. Bert Hellinger kallar det här för Order of love, kärlekens ordning. Tillvaron blir så enkel när uppmärksamheten får rikta sig åt "rätt" håll. Och det är ovant när det blir tvärtom. Jag känner mig tafatt i rollen som mottagare av all omsorg.

Det här med att förstå nåt är värt en reflektion. På ganska precis en månad har jag gått från tron att jag är en helt vanlig 50 + yrkeskvinna med diverse småkrämpor som hör till åldern till att vara en yrkeskvinna med avancerad blåscancer och där många av mina småkrämpor ingår i en gemensam symtombild. Samma företeelser i ett nytt ljus.

Jag har berättat hur jag tuggat och tuggat. Det gör jag fortfarande, även om huvudrubruiken är avklarad. Det är som om förståelsen växer på sig - eller sjunker in - i lager på lager. På ett abstrakt sätt kan jag beskriva det så här. Förnekelse - misstanke - förfärande insikt - distinktioner av det nya läget - konsekvensförberedelse - nya frågor - nya förfärande eller glädjande insikter - nya distinktioner - nya förberedelser....

Just nu förbereder jag mig för ett scenario där urinblåsan plockas bort tämligen omgående. Jag läser om olika tekniska lösningar som får olika konsekvenser för det dagliga livet framöver. Det leder in mig på frågor om identitet som kvinna och sexuell varelse. Läser att det är vanligt att kvinnor tappar självförtroendet, blir deprimerade, känner sig oattraktiva etc. Tackar min egen lyckas smed att jag aldrig varit särskilt intresserad av att attrahera och förföra. Jag har aldrig tävlat på dansgolvet. Det har andra fått ägna sig åt. Jag har hellre velat ha bekräfteler för vad jag gör i arbetslivet och hur jag är som medmänniska än hur kvinnligt attraktiv jag är. Det kan nog vara en fördel för mig nu. Skillnaden blir helt enkelt inte så stor från tidigare liv. Men frågan om hur jag ser på mitt  sexliv i framtiden känns omöjlig att svara på. Det får bli en "förhandlingsfråga" där för- och nackdelar skall vägas mot varandra.

Här har jag nog aldrig varit förut. I landet där jag förhandlar om min mera grundläggande identitet och där offer behöver göras.

Jag har bytt nätleverantör. Nu har jag ett fungerande trådlöst mobilt modem. Jag kan surfa på nätet och ta emot mail. Men jag har inte fått igång funktionen att skicka mail. Antar att det är nån inställning i Microsoft Outlook som ska ändras.

Du som är van att få mail från mig och du som skickat mail men inte hört nåt tillbaks - nu vet du varför jag är så tyst. Jag hoppas kunna vara ljudligare inom kort.

Jag är som vanligt DUKTIG. Jag jobbar som en ardennerhäst med att förstå och accepterra min dödliga sjukdom. Jag är så duktig så jag till och med tycker att den är intressant ur både individ- och samhällsperspektiv. Återkommer till samhällsperspektivet senare.

Jag jobbar med det jag kan påverka, min förståelse, mitt tänkande och mitt leverne. Jag läser avancerad urologisk litteratur, det färskaste av de främsta. Jag tänker frisk-tankar. Jag unnar mig goa upplevesler. I går kväll bevistade jag en kompis´ skivsläpp på Sambokhuset i vår stad. Dotter T uppträdde med bejublad dansimprovisation och jag lät mig förtjusas. Övernattade hos kompisar B & CE, för säkerhets skull. (Dotter T drog iväg till Urkult. ) De där nattsvarta tumörtankarna från kvällen innan uteblev. Jag är så duktig så jag på rekordkort tid tuggat i mig att jag är dödssjuk.

Eller? Vänta nu. Min kollega G har hjälpt mig med en distinktion. Jag är inte alls dödssjuk. Jag är faktiskt fullt frisk. Men jag har en sjukdom som jag kan dö av. Jag behöver acceptera och leva med sjukdomen, men inte identifiera mig med den. Den är inte jag, den är min följeslagare en tid. För mig är det här inte helt enkelt. Trixigt är det.

Det är exakt en vecka sedan jag tömdes på "gamla ostar ur kylskåpet". Just nu skall jag vara i stort sett befriad från cancer i kroppen. Den är bortskrapad. Kvar finns en öm sårig blåsa i en kropp vars ägare är som hon är. Systemtänkande.

Exakt en vecka efter avhyvlingen noterar ägaren till kroppen att det har skett en förändring. Ingen hälsporre längre. Är det möjligt? Efter minst två års "handikapp" och ett år av behandlingar och hälsocoachande! Ledvärken är - om inte borta - så definitivt i en lättare viktklass. Enligt läkaren K är det tecken på att jag verkligen hade paramaligna symtom. När kroppen inte längre har en utbredd blåscancer att bekämpa finns kraft att ta itu med småkrämporna.

Allt hänger ihop och påverkar varandra ömsesidigt och samtidigt. Systemteori. Leve systemteorin.

Omvänt blir det så här - om jag får hälsporre och ont i leder igen, så är det en varningsklocka om att nu kan det vara fara och färde igen. (Man kan bli hypokondrisk för mindre!)

En vecka på Friskhuset i S, (stora staden som är skärpspännet på midjan av Mellanmjölkens land) Hälsoavdelning 14A i ëlvan (rum 11). Jag hade förmånen att ha enkelrum med vacker utsikt över blånande skogar, mycket himmel med busande måsar och en bit där nere Friskhusets stora parkering. Jag har legat där i min säng och vandrat med min handväska (kisspåsen) till bordet vid fönstret för att inta hälsomåltiderna. Ja, vad ska jag säga om det. Jag bad de mina om att ta med visuella vitaminer för att kompensera en liten brist. Stort frukt- och göntfat har jag haft att titta och mumsa på.

Alldeles utanför elvan gick Kungsleden (korridoren). Där har jag vandrat både fram och tillbaka åtskilliga gånger var dag. Men jag har bara hållit mig till de rösade lederna. För säkerhets skull. Sommarpratarna har däremot gett mig turer till nya okända landskap.

Det blev fler dagar på Friskhuset än beräknat. Och jag vill börja med att berätta att jag mår bara bra. Jag har gått två ronder i denna den första matchen. Kunde inte komma ut på internätet, kanske på grund av Säkerhetssystem eller Radioskugga eller klantighet, vad vet jag?

Rond 1 - Magnetröntgen - ett noll till mig
Visade inte på någon spridning av cancern. Finns ett LITET frågetecken dock. Som inte kan rätas ut nu.

Rond 2 - TUR-B operation med resultat - pågår fortfarande och hittills är det två ett till mig.
Jag är rejält avhyvlad där i blåsan. Vävnader samlades i 7 små burkar för undersökning. Resultatet dröjer ännu någon vecka. Operationen gick bra. Jag var vaken och omtöcknad under operationen och minns mest den trevliga stämningen i operationsrummet. En sköterska skojade med läkaren P om hur han hade det med alla slangarna framför sig. Fint, sa han, det kallas makramé. Jag kryade på mig duktigt och på lördagen var jag hälsan själv som enträget bad om att ta bort katetern, så att jag skulle bli utskriven på söndangen. Ett noll.

Med tvekan gick läkaren med på det. Det skulle han inte ha gjort. Min kropp klappade närmast ihop och jag fick under ett dygn smärtor i buk och blåsa så jag höll på att tuppa av flera gånger, trots smärtstillande. Katetern tillbaka i mig och jag tillbaka till ruta ett. Ställning ett ett.

Det tog flera dagar att repa mig och jag blev ödmjukare. Kropp och knopp behöver gå i takt nu.  Igår togs så katetern bort igen och den här gången gick det bra. Stannade över natten för observation. Hade facinerade tankar i landet mellan vakenhet och sömn. Jag systematiserar mina tumörer i ett långt mer avancerat system än vad urologerna hittills funnit på. I min förvrängda värld har jag inte bara Ta - G3 utan även Ta - G16 (är inte kända ännu). Jag har inte bara T1 och möjligen T2 och T3 utan även T8 och T12 (idag finns upp till och med T4). Linné - släng dig i väggen! I dvalan kravlar dessa, för omvärlden okända tumörer, ut ur sina hålor, umgås sedeslöst med varandra på en sårig dansbana, ynglar av sig i nya okända arter som invaderar hela min kropp. Och jag gör mig beredd på det tyngsta av tunga besked. Mentalt är jag en bra bit under "6 feet under". Det är då jag trycker på röda knappen och ber om en sömntablett. Och det får jag. Plus några smärtstillande.

Nåväl, det har som sagt gått bra. Jag är hemma och vid gott mod, mestadels. Två ett.

Återstår rond 3 som är datortomografin den 15 augusti och slutronden, som är samtalet med läkaren om behandlingsstrategi utifrån vad vi då vet. Jag är beredd på att min blåsa ryker. Tycker att jag har subjektiva tecken på det. Nu är en tid av VÄNTAN på besked innan första matchen är färdigspelad. Jag kan inte göra mycket mer än att bearbeta, motionera och poa på, som vanligt. Fast lite mer aktivt levande, kanske.