Kontext

Det har gått närmare tio år sedan jag skrev om värderingsresan. Sedan dess har mina föräldrar dött och mina tre barn flyttat hemifrån. Fortfarande tycker jag mig ha gjort en värderingsresa. Men jag ser lite annorlunda på resan nu. Resan är inte rätlinjig från ett tillstånd till ett annat. Den är mer komplex än så.


Materiellt har jag tagit flera kliv tillbaka. Som egen företagare har jag valt att leva under villkor som är både otryggare och mindre välbetalda än den materiella välfärd jag är uppväxt i. Jag tillhör en grupp småföretagare som jobbar mycket för en inkomst som ligger runt existensminimum. Jag har hört benämningen det nya proletariatet om oss företagare som hankar oss fram.

Jag har rest omkring i mitt inre och fått påtagligt större medvetenhet om vem jag är. Jag har gjort mentala resor i omvärlden och försökt förstå mänskligt medvetande och utvecklingstrender i världen. Dessa resor har varit förbjudna eller obegripliga enligt mina föräldrars världsbild.

Själsligt lever jag numera som en rik person, långt mer förmögen än vad nånsin mina föräldrar gjorde. Jag har gett mig en mening med mitt liv, som går bortom att jag själv skall leva mina dagar för att till slut bli blomnäring. Den meningen är drivkraften i mina företag. Och i mitt sätt att vara som medmänniska. Den gör mig till tigrinna som värnar om det jag tycker är viktigt, frånvarande där jag inte bryr mig och engagerad medspelare där det händer. Jag ser ut som en grå överviktig tant men upplevs ofta som tydligt färgstark.

Jag har också märkt min ökande pondus. Häpnar över att många faktiskt lyssnar till mig. Ibland skrämmande väl. Mina ord kan ibland väga långt tyngre än vad jag själv velat eller avsett. Resan har gått från marginalisering till dess motsats. Det är en intressant parallellprocess. I takt med att jag tagit mig själv på mer allvar har andra också gjort det. Nu när jag har gett mig en viktig livsuppgift märker jag att lyssnandet till mina ord förändrats. Och inte minst mitt lyssnande till andras.