Kontext

Till jul brukar jag ge ut en årskrönika. Det har varit min tradition sedan åtminstone 1970-talet. Idag satt jag med första manusvändan. Att summera året har sina poänger och jag gör det för min egen skull. För mig innebar det att återuppleva chocken av cancerbeskedet och att den inte tillhör det lättare gardet. Himmel vad jag har tuggat i mig på rätt kort tid. Nu känns det så naturligt, fast inte lätt för det. Det var allt annat än naturligt då i mitten av juli, när det började gå upp för mig. Det var inte länge sen jag var i stark reaktion.

När jag satt där med mina smärtsamma minnen fick jag ett mail från vännen norröver som "sjunkit". Hon fick just besked om att de hittat ny tumör i hjärnan, för tredje gången. Igen en chock. Jag känner med henne så innerligt. Samtidigt erfar jag den universumvida skillnaden mellan att vara den som får beskedet och den som hör att någon närstående får beskedet.

Dessa djävulska besked. I mitt fall går det alltid att ta bort blåsan. Men det går ju inte att ta bort hjärnan. Nu håller jag tummarna för att änne en lyckad operation förestår för henne.

Det här var en svart dag.