Kontext

I går träffades gamla matlaget på mitt initiativ för första gången på åratal hemma hos mig. Det var gött att träffas. Jag är inte den ende som har en och annan krämpa.

Efter det sov jag så där riktigt gott igen ända till 7. Bara 4 nattpromenader.

Nu kan jag berätta om en hemlighet. Jag kan flyga. Utan hjälpmedel.

I natt flög jag igen. Jag höll till på en klippavsats med några vänner och bestämde mig för att ta mig en flygtur och se om jag fortfarande kan. Jag gled utför stupet över vida havet och, ja, det funkade. Jag behövde inte ens anstränga mig att hålla höjden. Jag gledflög en stund i en vid båge runt vår rastplats. Det var fantastiskt att kunna glidflyga helt själv. Inga hjälpmedel. Vackert. Frihet. Lugn.

Efter en stund märkte jag att jag alls inte sjönk. Vinden tog tag i mig och förde mig uppåt, bortåt. På kort tid var jag långt borta från rastplatsen. Jag ansträngde mig till det yttersta för att flyga tillbaka så att jag var någorlunda nära klippavsatsen och vek ihop mig för att kunna minska höjden. Tumlade som en gråsten nedåt. Pu, det var nära ögat.

Det var inte helt enkelt att veckla ut mig och fortsätta flygturen tillbaka. Vinden ville hela tiden föra mig bort. Till slut kunde jag landa, ovigt, klumpigt, i närheten av vår rastplats. Mörbultad och med skråmor och blåmärken kunde jag återvända till vännerna.

Det var ett långt större äventyr än vad jag tänkte mig, när jag flög iväg.