Kontext

Det är lunch inskrivningsdagen. Sitter på ett lugnt fik inne i centrala storstan. Här har jag tänkt häcka i flera timmar. Tills kollega UG och jag ska jobba med vår hemsida några timmar. I kväll kommer jag släntrande till friskhuset precis innan portarna stängs kl 19.30. Det ska finnas en säng att krypa ner i till mig på avdelning 14A.

Jag har avböjt den där lugnande medicinen som gör mig groggy under operationen. Men jag får inte titta på skärmen och följa operationen.

Det är OK. Då vet jag.

Under en av stunderna av väntan pratade jag med en man som också skulle skrivas in. Han har prostatacancer. Han såg dämpad ut och hade alldeles gula ögon. Såg fler personer längre bort i korridoren. Böjda ryggar och släpig gång.

Jag känner mig som hälsan själv och som en vitamininjektion. Glad och nära till skratt. Läkaren kommenterade mitt tillstånd och vi var överens - jag verkar pigg, lugn och redo. Sover bra på nätterna, förutom mina nattliga turer till toaletten. Påläst. Jag vet varför jag opereras och hur viktiga svaren av undersökningen är.

Det går alldeles tydligt att må sämre än vad jag gör - i mitt tillstånd.