Kontext

Hissen tvärhängde sig. Tur att den hängde sig i upp-läge. Tänk att det här med behandlingsdatumen är så viktiga. Jag känner mig som en gammal människa, så som min mamma var på ålderns höst. Då var det noga med tiderna och framför allt förberedelsetiderna. Inga överraskningar var välkomna. Det skulle gå lugnt och fint och välplanerat till. Skulle vi äta middag tillsammans behövde hon veta det flera dagar i förväg.

Nu är jag överraskad. Den snabbt ihopsnickrade förberedelsetiden inför behandlingsgrottan for åt helsike.

Alla avbokningar och ändringar i min almanacka ska få ny översyn. Och jag överblickar inte konsekvenserna riktigt just nu. Jag bara tar in att det är ändringar och låser hissen kring detta faktum. Maskineriet kommer att lossna inom kort, det är jag är övertygad om.

Klart är att jag varken ska opereras eller instilleras enligt de besked jag just fått. Min läkare har tänkt fel. Jag ska inte opereras före instillationen. Inte den här gången. (Jag hade alltså inte förnektat att jag skulle opereras.) Det är nästa gång som dom går in och tittar före. Nu ska jag instilleras först och opereras sen. Och jag borde redan ha påbörjat behandlingen, egentligen, så nu är det brådis.

Själv tog jag mig en promenad i solnedgången för att svalka av kynnet och för att överblicka hur det här påverkar min vardag. En läkare ringde från min stads friskhus och vi gjorde upp hur jag ska göra på måndag morgon. Måndag morgon ska jag hänga på behandlingslåset här på friskhuset där jag bor och dessutom vara gullig med personalen som fått mig i knät helt oförberett. Även dom vill ha planeringstid, tydligen. Tre veckor på raken ska jag BCG-behandlas. Ett tag efteråt ska jag opereras och datum för den operationen är inte satt ännu. Sköterskan som planerar dessa ingrepp hade gått hem för dagen.

För en sak är säker. Dessa tider påverkar mig och jag säger bara det. Det är tur att humörshissen fastnade i uppläge. Tjo hej.