Kontext

Nu känns det som att det hänt nåt trevligt med mig. Äntligen. Som vanligt är det diffust otydligt och svårt att greppa. Men jag känner mig ett trappsteg bättre. Tror jag. Det innebär att jag nu vågar trappa ner på mängden antibiotika. En vecka senare än vad min läkare tänkte sig. Jag tycks skynda långsamt. Det har jag gjort hela tiden. T ex har de där över-dagen-operationerna har blivit närmare veckolånga friskhusvistelser.

Igår kväll satt jag vid köksbordet och surrade med mågämnet. Jag var törstig och drack nästan en liter tranbärsjos, där på kvällskvisten. Tänkte att det här får jag betala för i natt med ett antal extra vandringar på toaletten. Men så blev det inte. Första vändan var vid 4 och då var trängningarna inte ens intensiva. Det fanns ett nytt lugn i blåsan. Antingen är tranbärsjosen en undergörare eller så mår hela jag bättre eller så är det både och. Leve tranbärsjosen, säger jag bara.

Det är faktiskt himla trevligt att känna sig ett trappsteg bättre. Då kan jag verkligen ta in de goda besked jag fått för flera veckor sedan. Jag är både cancerfri och på väg att blir besvärsfri. Tvi tvi.